Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

Wikipedia

Medlemsstater 2006

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, förkortat OSSE, är en internationell organisation som arbetar med "tidiga varningar, konflikthantering, riskhantering och återuppbyggnad" i Europa. Till 1995 hette organisationen Europeiska säkerhetskonferensen (ESK). ESK bildades under kalla kriget som ett forum för dialog mellan väst och öst. OSSE har särskilt varit aktiv i före detta Jugoslavien med övervakning av allmänna val och liknande.

Sedan 1993 är OSSE genom FN-stadgans kapitel VIII en regional organisation inom FN. Det har sitt säte i Wien.

OSSE har (2006) 56 deltagande stater: alla stater i Europa, de före detta sovjetrepublikerna i Kaukasien och Centralasien samt USA och Kanada i Nordamerika. OSSE har över 3500 anställda, varav de flesta är sysselsatta i fält, och endast omkring 10 procent arbetar vid högkvarteret och andra kontor.^[1]

[redigera] Institutioner

Organisationens beslutande organ på hög nivå är toppmötet och ministerrådet. Det permanenta rådet, som möts varje vecka, är det regelbundna förhandlings- och beslutsorganet. Detta leds av ordföranden, som innehar denna post i ett år. Ordförande 2006 är Belgiens utrikesminister Karel De Gucht. Från 1 januari 2007 övergår posten till Spanien.

OSSE:s sekretariat ligger i Wien i Österrike. Den nuvarande generalsekreteraren är Marc Perrin de Brichambaut från Frankrike, som efterträdde Ján Kubiš från Slovakien. Organisationen har också kontor i Köpenhamn, Genève, Haag, Prag och Warszawa.

OSSE:s permanenta råd håller möte i Hofburg i Wien. Foto av Mikhail Evstafiev

OSSE har närmare 440 personer anställda i sina olika institutioner. På fältet har man omkring 750 internationella och 2370 lokalanställda medarbetare.

OSSE:s parlamentariska församling utfärdar resolutioner.

OSSE:s byrå för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights, förkortat ODIHR), är OSSE:s äldsta institution, som upprättades 1990. Den är baserad i Warszawa i Polen, och är aktiv i hela OSSE:s område med valobservation, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, tolerans och icke-diskriminering och rättssäkerhet. ODIHR har observerat över 150 val och folkomröstningar sedan 1995 och skickat ut mer än 15 000 observatörer. Den har vid ett tillfälle arbetat utanför sitt eget område. En grupp om 43 personer från OSSE bidrog med teknisk hjälp till presidentvalet i Afghanistan 9 oktober 2004.

OSSE:s representant för mediefrihet, som upprättades i december 1997, är ett bevakningsorgan som ger tidiga varningar om kränkningar mot yttrandefriheten i OSSE:s medlemsstater. Representanten hjälper också medlemsstaterna med att förespråka och verka för fullständigt iakttagande av OSSE:s principer och föresatser vad gäller yttrandefrihet och fria medier. Den nuvarande (2006) representanten är den tidigare ungerske parlamentarikern Miklos Haraszti.^[1]

[redigera] Historia

Organisationen bildades 1973 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK). Ända sedan 1950-talet hade det talats om en europeisk säkerhetsorganisation, men kalla kriget hindrade viktigare framsteg innan samtalen i Helsingfors påbörjades i november 1972. Dessa samtal hölls på förslag av Sovjetunionen, som ville använda dem för att upprätthålla sin kontroll över de kommunistiska länderna i Östeuropa. Från Västeuropas håll såg man däremot samtalen som ett sätt att minska spänningen i regionen, gynna ekonomiskt samarbete och åstadkomma humanitära förbättringar för befolkningarna i Östeuropa.^[1]

Samtalens rekommendationn, "Den blå boken", gav den praktiska grundvalen för ett konferens i tre stadier, "Helsingforsprocessen". Konferensen öppnades i Helsingfors 3 juli 1973. 35 stater deltog med representanter, ^[1]nämligen USA Kanada, Sovjetunionen och alla europeiska stater med undantag av Albanien.^[2] Det första stadiet, att komma överens om att följa den blå boken, tog bara fem dagar. Det andra stadiet var den huvudsakliga arbetsfasen, som skedde i Genève från 18 september 1973 till 21 juli 1975. Resultatet av det andra stadiet var Helsingforsslutakten, som undertecknades avf de 35 deltagande länderna under det tredje stadiet, som ägde rum i Finlandiahuset i Helsingfors från 30 juli till 1 augusti 1975. Det öppnades av Vatikanstatens diplomat Agostino Cardinal Casaroli, som var konferensens ordförande.

Ett antal uppföljningsmöten för att förbättra relationerna och genom föra slutakten följde. Stora sammankomster hölls i Belgrad (4 oktober 1977 till 8 mars 1978), Madrid (11 november 1980 till 9 september 1983), och Wien (4 november, 1986 till 19 januari 1989).

Kommunismens fall krävde en ändrad roll för ESK. Parisstadgan för ett nytt Europa, som undertecknades 21 november 1990, markerade början av denna förändring. Efter beslut på en konferens i Budapest 1994 omdöptes ESK till OSSE 1 januari 1995. OSSE hade nu ett formellt sekretariat, högre råd, parlamentarisk församling, center för konfliktförebyggande och byrå för fria val (som senare blev byrån för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, ODIHR).

I december 1996 bekräftades i "Lissabondeklarationen" att säkerhetens natur i Europa var universell och odelbar.

I Istanbul 19 november 1999 avslutade OSSE ett tvådagarstoppmöte med att efterfråga en politisk lösning i Tjetjenien och anta en Charter for European Security . Enligt Rysslands dåvarande utrikesminister Igor Ivanov innebar detta toppmöte en vändpunkt i den ryska synen på OSSE, från en organisation som uttryckte Europas kollektiva vilja, till en organisation som tjänar som Västvärldens reskap för "påtvingad demokratisering."^[3]