Trådbuss

Wikipedia

Trådbussar introducerades 2003 i Landskrona och kör resenärer mellan centrum och järnvägsstationen, som ligger i stadens utkant.

En äldre trådbuss i trafik i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Bussar av märket Skoda är vanliga i östeuropeiska städer.

Trådbuss är en eldriven typ av buss. Den ser ut som en vanlig buss men drivs med ström från två parallella kontaktledningar (plus- och minuspol) med två parallella spröt som strömavtagare. Den ursprungliga trådbussen drivs fram endast av elektrisk enerig. Trådbussen har därför en eller flera elmotorer och ett pådrag, båda av ungefär samma sort som i en spårvagn men mindre. En duobuss är konstruerad enligt ovan men har dessutom en förbränningsmotor, som kan driva fram bussen då kontaktledning saknas. Förbränningsmotorn driver då antingen genom en fördelningsväxellåda (dieselmekanisk drift), eller genom en generator som matar ström till elmotorn (dieselelektrisk drift). Trådbussar och duobussar kan även vara utförda som ledbussar eller som dubbeldäckare.

Fördelen med trådbuss jämfört med spårvagnen är att kostnaden för att anlägga den är lägre, och att framkomligheten i gatutrafiken är större. På linjer med högre belastning så blir driftkostnaden i allmänhet större än för en spårväg. Det är vanligt att en trådbuss även kan framdrivas kortare sträckor med batteri, exempelvis vid tillfälliga omläggningar eller vid rangering i vagnhall. Jämfört med en förbränningsmotorbuss är en trådbuss betydligt mer energieffektiv, har tystare gång, längre livslängd, behöver inga bränsletankar ombord samt släpper inte ut några som helst avgaser i gatumiljön. (källa: www.tbus.org.uk)

Trådbussar finns bland annat i Tallinn, San Francisco, Belgrad, Riga, Rimini,Vilnius och Geneve. Trådbussystem är vanliga i Central- och Östeuropa, men desto ovanligare i Västeuropa. Landskrona är den enda ort i Sverige som har trådbusstrafik. Schweiz och Italien har flest trådbussystem i Västeuropa (15 var). Rom fick ett nytt modernt system 2005. I Västeuropa fanns år 2000 48 trådbussystem och i Östeuropa 64 system. Sammanlagt fanns samma år 368 system totalt i världen. Världens längsta trådbusslinje är över 80 km och går mellan Simferopol och Jalta i Ukraina.

[redigera] Sverige

I Sverige har det tidigare funnits trådbussar i Stockholm (1941-1964) och i Göteborg med två linjer från Lilla Torget till Masthugget och till Majorna.(1940-1964). Spårvägsällskapet Ringlinien har en trådbuss bevarad. Det var alltså inte högertrafikomläggningen som tog död på trådbusslinjerna i Göteborg utan det var den omfattande saneringen av landshövdingshusen i de berörda stadsdelarna man angav som orsak. När husen var rivna fanns det inga fasader att hänga upp kontaktledningen i. Detta är väl inte hela sanningen, man ansåg senare när stadsdelarna blev nybyggda att det blev billigare med sedvanliga dieselbussar.

Förutom trådbussarna i Stockholm och Göteborg fanns en linje mellan KFs bageri på Kvarnholmen i Nacka till Södra station i Stockholm. KF körde också trådlastbilar med varor på Kvarnholmslinjen.

2003 sattes på nytt trådbussar i trafik i Sverige, denna gång i Landskrona på uppdrag av Skånetrafiken.

Bakgrund: När Västkustbanan fick en ny sträckning skapades en direktförbindelse mellan Malmö och Helsingborg via Landskrona. Därmed kom järnvägsstationen att flyttas tre kilometer från den gamla stationen i centrala staden (vilken enbart hade förbindelse söderut mot Malmö). En busslinje blev därför nödvändig mellan den nya stationen och centrum. Den nya stationspendeln skulle vara modern, miljövänlig och ha hög turtäthet. Tekniska verken i Landskrona kommun undersökte olika fordonsalternativ för linjen. Skulle man ha spårvagn, batteribuss, hybridbuss eller kanske magnetbana? Till sist beslutade man sig för att använda trådbussar. Dels för att de ansågs mest miljövänliga, men kanske framförallt för att trådbuss skulle göra kopplingen till tågen tydligare och skapa ett intresse för linjen. Bussarna ägs av Landskrona kommun men körs av bussbolaget Swebus.