Sveriges riksvapen
Wikipedia
Sveriges riksvapen regleras i Lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen, som säger att "Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet."
[redigera] Utseende
Stora riksvapnet: Huvudsköldens fyra fält som åtskiljas av ett utböjt guldkors, är blå, i första och fjärde tre gyllene kronor, i andra och tredje tre ginbalkvis gående strömmar av silver, belagda med ett krönt gyllene lejon med röd utsträckt tunga. Hjärtskölden kluven i två fält, det första styckat i blått, silver och rött med en däröver ställd gyllene vase, det andra fältet blått med en i silvervatten stående bro i tre spann med två krenelerade torn av silver, över bron en gyllene örn och i fältets översta del Karlavagnens stjärnbild av silver. Sköldhållare är två tillbakaseende lejon av guld med röda utsträckta tungor. Skölden täcks av en kunglig krona, och kring densamma hänger serafimerordens insignier, kedjan bestående av omväxlande blå patriarkalkors och gyllene serafimerhuvuden. Vapnet omges av ett hermelinsfodrat vapentält av purpur med guldfransar och guldsnören under kunglig krona.
[redigera] Historia
Vapensköld tillkom i början endast levande personer; man kunde då inte tala om ett rikets vapen, utan endast om kungens. Det första svenska kungsvapen vi känner är Knut Långes (1229-1234), av Erikska ätten: tre bjälkar. Ättens siste krönte medlem, Erik Eriksson (d. 1250), förde däremot i sin sköld tre gående krönta leoparder, och detta vapen behölls av hans systerson och efterträdare Valdemar Birgersson, ehuru denne hade ett annat fädernevapen. De följande kungarna av Folkungarnas ätt upptog fädernevapnet: i blå sköld ett upprätt krönt gyllene lejon över tre ginbalkar, silver. Det är dessa ginbalkar, som sedermera (från 1500-talet) tecknats som strömmar. Vapnet har också kommit att utan fog betraktas som Göta rikes vapen; något sådant har i själva verket aldrig funnits. Som prydnad använde Magnus Ladulås (d. 1290) tre kronor i sitt kontrasigill, och Magnus Eriksson använde tre kronor på sina mynt. Vissa kännare inom området menar att Magnus Eriksson med de tre kronorna kan ha syftat på de tre riken han under en tid var konung över: Sverige, Norge och Skåne. När Albrekt av Mecklenburg blev kung (1364), bortlade han fädernevapnet och satte i stället i sin sköld tre kronor. Det är detta vapen, som sedermera kommit att betraktas som Svea rikes vapen, men inte heller något sådant har funnits.
Drottning Margareta och Erik av Pommern förde i sina sigill en sköld med tre kronor: de torde därvid ha tänkt på de tre under dem förenade rikena. Under befrielsekriget mot Erik av Pommern satte det svenska partiet 1436 i rikets sigill Erik den helige, hållande en sköld med tre kronor. Redan 1439 talas om Sveriges tre kronor. Kung Karl Knutsson (Bonde)s vapen var en fyrdelad sköld med en hjärtsköld, i hjärtskölden Bondeättens vapen (en båt), i den stora skölden i fälten 1 och 4 tre kronor, i fälten 2 och 3 Folkungavapnet. Under den korta tid som han var kung i Norge ersattes Folkungavapnet med det norska yxbärande lejonet. Under unionskungarna har Sverige endast ett fält i deras fyrdelta sköld, och i detta fält finns de tre kronorna. Under hela den nya tiden har kungens och rikets sköld alltid varit fyrdelat på samma sätt som Karl Knutsson (Bonde)s. Hjärtskölden har varit olika för var regentätt. Vasavapnet var ursprungligen en svart dystlans i guldfält. Gustaf I satte en gyllene vase, ombildad till utseendet av en liljespira, över sitt mödernevapen (Ekaättens): en sköld styckad i blå, silver och rött (färgernas plats växlande i början). Vasen fick småningom utseende av en gyllene halmkärve.
Under pfalziska huset (1654-1720) hade kungens och rikets sköld som hjärtvapen den pfalziska skölden, fyrdelad, med hjärtsköld: hjärtskölden (Pfalz) svart, med upprätt krönt gyllene lejon (kronan ofta röd), fält 1 Bayerns snedrutor, blått och silver, fält 2 Jülichs svarta lejon å guld, fält 3 Kleves lilla silversköld med de åtta därifrån utspringande gyllene liljestänglarna i rött, fält 4 Bergs röda lejon med blå krona i silverfält.
Under Fredrik I av Hessen (1720-1751) var kungens och rikets hjärtvapen det hessiska, en sexdelad sköld med hjärtsköld: hjärtskölden blå med ett upprätt krönt lejon, randat på tvären (fem band silver, fem röda), fält 1 Hersfelds röda patriarkkors i silver, fält 2 Ziegenhains delade sköld, svart och guld, med en silverstjärna i det övre svarta fältet, fält 3 Katzenellenbogens upprätta krönta röda lejon å guld, fält 4 Dietz' två gående gyllene lejon å rött, fält 5 Niddas delade sköld, svart och guld, med två silverstjärnor i det övre svarta fältet, fält 6 Schaumburgs lilla, delade sköld, silver och rött, inom ett trekluvet nässelblad, silver, med tre silvernaglar riktade mot sköldens tre hörn, allt detta å rött.
Under Adolf Fredrik, Gustaf III, Gustaf IV Adolf och Karl XIII (1751-1818) var kungens och rikets hjärtvapen det holstein-gottorpska, en femdelad sköld med fyrdelad hjärtsköld, i hjärtskölden fält 1 och 4 Oldenburgs två röda bjälkar på guld, fält 2 och 3 Delmenhorsts guldkors på blått, i den stora skölden fält 1 Norges krönta yxbärande lejon, guld på rött, fält 2 Slesvigs två gående lejon, blått på guld, fält 3 Holsteins silvernässelblad med delad sköld (silver och rött) och tre silverspikar, allt på rött, fält 4 Stormarns silversvan med gyllene krona om halsen, å rött, fält 5 Ditmarskens gyllene ryttare med bart svärd å vit springare, å rött.
Som furste av Ponte Corvo förde Karl XIV Johan en delad sköld, i det övre fältet franska kejserliga gyllene örnen på blått, i det nedre Ponte Corvos en bro med två torn, silver på blått. Som kung tog han en kluven hjärtsköld, med vasaskölden till höger, sin pontecorvoska sköld till vänster. Oskar I ändrade det pontecorvoska vapnet; delningen i två fält upphörde, örnen förvandlades till en flygande svart korp, däröver sattes Karlavagnens stjärnor, femuddiga. Oskar II återinförde sköldens delning. Korpen ersattes av den ursprungliga örnen, men denna bibehölls svart.
Genom lagen om rikets vapen 15 maj 1908 blev riksvapnet för första gången lagligen fastställt och skyddat mot godtyckliga förändringar. Härigenom infördes även officiell skillnad mellan stora och lilla riksvapnet; det senare, en blå sköld med tre kronor under kunglig krona, har alltsedan 1600-talet ofta förekommit. Beträffande stora riksvapnet gjordes ingen annan ändring, än att hjärtsköldens örn åter blev av guld. Från 1814 till 1905 fann man i kungens och den kungliga familjens vapen även den norska skölden intagen. Den upptog först en tredjedel av vapnet, sedan sinister (heraldiskt vänster) hälft. Kronan över kungens och rikets sköld är sedan Erik XIV:s tid sluten. Sedan Johan III:s tid förekommer som sköldhållare två krönta gyllene lejon. Sedan Gustaf II Adolfs tid är deras svansar kluvna. När kungens och rikets vapen skall framställas med synnerlig prakt, omges det av ett vapentält, i form av en vid, hermelinsfodrad mantel, vars övre mittflik är uppdragen i en kunglig krona och vars övre sidoflikar är uppdragna och omslagna med ett tältsnöre (se art. Kungens vapen)
Erik XIV begagnade en tid ett s.k. pretentionsvapen: vasaskölden på en fyrdelad sköld, fält 1 tre kronor, fält 2 Folkungarnas vapen, fält 3 Norges och fält 4 Danmarks vapen. Detta infördes efter att man i Danmark i riksskölden intagit skölden med tre kronor, för att visa att man efter Sveriges frigörelse från kalmarunionen fortfarande gjorde anspråk på att Sverige skulle lyda under Danmark. Om Danmarks rätt att föra svenska vapnet och om betydelsen av de tre kronorna tvistades ivrigt under 1500-talets senare del, men fortfarande ingår tre kronor i Danmarks riksvapen. Idag hävdar dock Danmark att de tre kronorna skall symbolisera kalmarunionen och tre riken som ingick i den.
[redigera] Se även
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
