Adolf Fredrik

Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp den 3 (14) maj 1710 som son till hertigen av Holstein-Gottorp, furstbiskopen av Lübeck Kristian August (yngre bror till Karl XII:s svåger, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp) och Albertina Fredrika av Baden-Durlach, dottersons dotter till Karl IX:s dotter Katarina. Bland hans syskon märks kejsarinnan Katarina II av Rysslands mor Johanna Elisabet. Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre broder, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var tämligen knappa, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusin Karl Fredrik, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare för sin son Karl Peter Ulrik, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död, 1739, detta förmynderskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp. Såsom sådan utmärkte han sig inte för någon synnerlig regeringsduglighet.´

Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom en palatsrevolution bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling till Ryssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter på svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 26 mars 1751 och kröntes 26 november (7 december) samma år.

[redigera] Adolf Fredrik som kung

Adolf Fredrik blev likväl inte ett Rysslands verktyg: han bröt snart med Elisabet, lärde sig dela svenska folkets tänkesätt och sökte handla därefter. Men liksom hans val hade varit en partisak, så blev han själv som kung en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Hans betydelse i Sveriges historia blev ringa, fastän hans gemål, den härsklystna, snillrika Lovisa Ulrika av Preussen, Fredrik den stores syster - med vilken han förmäldes 18 augusti 1744 - genom sina försök att höja kungens makt gav anledning till åtskilliga partistrider och välvningar. Först slöt sig det unga tronföljarparet till hattpartiet, därtill förmått av förespeglingen om utvidgad makt och av vänskap för några av partiets ledande män, bland vilka särskilt Carl Gustaf Tessin stod tronföljaren och hans gemål nära och blev själen i det glada umgängesliv som omgav dem. Men då hattarna efter segern över mössorna vid 1746-47 års riksdag varken kunde eller ville infria sina löften och till och med tvingade Adolf Fredrik att till Danmark göra medgivanden som sårade hans känslor såsom medlem av holsteinska hertighuset och bifalla en förlovning mellan den unge prins Gustaf och den danska prinsessan Sofia Magdalena lossnade småningom förbundet mellan hovet och hattpartiet, och efter Adolf Fredriks tronbestigning inträdde öppen fiendskap dem emellan.

Adolf Fredrik (1710-1771)

Ett nytt parti, det s.k. hovpartiet, uppstod kring kungaparet för att stödja dess numera öppet framträdande strävan efter utvidgad makt. För att vinna popularitet företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde därvid även ett besök i Finland, varifrån han tog återvägen runt om Bottniska viken. Mellan rådet och kungen uppstod häftiga strider angående gränserna för kungens personliga inflytande på regeringen, och denna konflikt gick slutligen därhän att den hotade att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755-56 vände sig både kung och råd till ständerna med sina klagomål. Dessa tog alltigenom parti för rådet, avgjorde alla omtvistade rättsspörsmål till dess förmån och tillfogade kungen den ena förödmjukelsen efter den andra. Sålunda fick rådet rätt att, när kungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja en kunglig namnstämpel. Utan hänsyn till kungaparets önskan ombyttes guvernör, kavaljerer och lärare för de unga prinsarna, och för att komma åt drottningen anbefalldes en undersökning om kronjuvelerna, av vilka drottningen misstänktes ha pantsatt en del för att få medel till sina revolutionsplaner. Allt detta drev hovets anhängare till det illa planlagda och ledda revolutionsförsöket i juni 1756, vilket slutade med att föra flera av kungaparets vänner och verktyg på schavotten och föranledde ytterligare inskränkningar i kungens makt. Adolf Fredrik måste, fastän sjuk, låta av ständernas deputerade sig föreläsas en akt av innehåll, att, om han fortfor i sitt förra uppsåt, han skulle skiljas från kronan. Lägre än efter 1756 års misslyckade revolutionsförsök har kungamakten i Sverige kanske aldrig stått.

Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund med de uppåtsträvande yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig emellertid att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig därför i stället sin forna fiende, det slagna hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik av kronprinsen till den ovanliga kraftåtgärden att i december 1768 nedlägga regeringen, och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades väl mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiets bästa krafter i förening, kom till makten. Men någon reform av författningen blev dock inte utav, och den makt som Adolf Fredrik vid sin död efterlämnade åt sin son Gustav III var blott skuggan av en konungs.

Adolf Fredrik dog av slaganfall den 12 februari 1771. Han var "osjälvständig, lätt styrd av andra, klen hushållare, med insikter och förmåga, som icke höjde sig över soldatexercis och krigsväsendets småsaker", men han var en god och välmenande man, en öm make och fader och en nådig husbonde. Han sörjdes också uppriktigt av många som lärt att uppskatta hans enskilda förtjänster eller rönt prov på hans välvilja. För svarvaryrket hade han stor benägenhet och tog ofta sin tillflykt till sin kära svarvstol undan regeringsbekymren och hovlivets ansträngningar. Även för målarekonsten lär han haft sinne, och han efterlämnade vid sin död en värdefull tavelsamling, som skingrades emedan hans bo befann sig i konkurstillstånd.