Erik XIV

Erik XIV föddes på Stockholms slott den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte varit Erik synnerligen huld, ty han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde, Johan III.

Erik fick en ytterst vårdad uppfostran. Han hade till lärare först en helt kort tid den i Sveriges inre historia bekante Georg Norman från Tyskland och därefter fransmannen Dionysius Beurreus, som har ansetts ha utövat ett ofördelaktigt inflytande på lärjungen. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken, men hans älsklingsvetenskap var astrologin. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet.

Allt sedan Erik börjat uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann Jöran Persson, som blivit förvisad av Gustav Vasa från hans hov, en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Under dessa år blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Erik spionerade på fadern, och denne hölls underrättad om sonens yttranden och handlingar. Såsom det uppgives, på Jöran Perssons och Dionysius Beurreus' råd, inlät sig Erik, först, 1558, genom Beurreus, sedermera genom Nils Gyllenstierna, på giftermålsunderhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England. Fastän han inte uppmuntrades mycket av henne, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jämför Robert Dudley) - sitt frieri med en hos honom ovanlig uthållighet (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) kom honom att för tillfället inställa resan. Det har blivit sagt att Gustav I tvekat i valet mellan fängelset och tronen för Erik.

[redigera] Erik XIV som kung

Erik XIV:s vapensköld, där Norges och Danmarks vapen har tagits upp

Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har hållit före, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Men antagligen avsåg han med dessa ståtliga titlar (annat än titlar gav Erik knappast ty grevarna fick ytterst små, friherrarna alls inga förläningar) endast att öka sitt hovs glans. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som sårade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan bröderna hopade sig. År 1561 tog Erik Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. Han drevs till dessa åtgärder lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning. De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och invigde det till den förbittrade tävlingsstriden med Polen och Ryssland.

Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, så nära belägna hans hertigdöme, planer, som Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte Polens hjälp för att nå sitt mål, gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, försträckte polske kungen betydande summor och fick såsom pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa var så belägna, att de i Johans händer hindrade Erik att utsträcka sina erövringar. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik, i början av 1563, med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en person, som varit i Johans tjänst, stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.

Karin Månsdotter, Erik XIV och Jöran Persson på en målning av Georg von Rosen från 1871

Erik XIV. Målning av Domenicus ver Wildt.

Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det s.k. Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som för övrigt hade sin främsta grund i danska planer på att återställa unionen. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare. Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad omständliga och led av sådana motsägelser, att de förlamade befälhavarnas handlingskraft och stundom var "rent omöjliga att efterkomma". Dessa omständigheter och Eriks täta ombyte av befälhavare, liksom bristen på dugliga fältherrar, vållade, jämte annat, att kriget till lands gick mindre lyckligt. I systematisk grymhet torde han överträffat fienden, och befallningarna att fara fram med eld och svärd upprepades i en avskräckande mängd och enformighet. Flottan, om vars utrustning Erik inlade stora förtjänster och vars rörelser var mera undandragna hans inblandning, spelade däremot en lysande roll.

Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte, att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro, underhållen av Jöran Persson, som planmässigt sökte förödmjuka högadeln, gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture, en ädling, i vilken han trodde sig se den i stjärnorna antydde ljushårige man, som skulle stöta honom från tronen. Sture dömdes på obevisade anklagelser för högförräderi till döden av Konungens nämnd, en överdomstol som Erik inrättat 1561 för avhjälpandet av oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen, men som urartat till ett förföljelsemedel i hans hand. Men då Jöran Persson märkte krigsfolkets sympatier för den olycklige ädlingen, lät han en dag gripa honom, varpå han fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!

Efter sina misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.

Genom förgripelsen mot Nils Sture trodde sig Erik i ännu högre grad ha åsamkat sig adelns hat. Han betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Konungens nämnd anklagades (maj 1567) flera stormän, bland annat Nils Sture far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit (han medförde Renatas ja) den 21 maj ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden). Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj anträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes. Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. I januari 1567 hade han avtvingat Svante Sture och Sten Leijonhufvud en deklaration att kungen skulle få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i psykisk ohälsa. Det yttrade sig inte våldsamt, utan genom fixa idéer. Han trodde att han var avsatt och att Johan var kung, samt släppte sin bror ur fångenskapen.

Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar o.d. som han lämnat i försoningsgärd, och började tala i hotfull ton mot Johan. En allmän oro bemäktigade sig sinnena med anledning därav. Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln vid rusttjänstskyldighetens utkrävande, hans (1563 upptagna räfst efter de gods som adeln olagligt tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien. Sturemorden, Eriks 1568 åter vaknande tyranniska böjelse och det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning den 5 juli 1568 bragte till mognad en revolution inom adeln. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik (februari 1567) lovat för fredens bevarande utlämna till tsar Ivan den förskräcklige, och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.

[redigera] Avsatt och fängslad

Faksimil av en pennteckning av Erik XIV:s hand på titelbladet till ett ex. av Strabons "De situ orbis"

En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt var Sveriges krona förlustiga och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577).

Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, nästan alla från de lägre klasserna, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro hos Johan, vilken efterträtt Erik XIV på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av att döda Erik. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare med avskyvärd utförlighet till känna hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bland annat Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 upphörde Erik att leva. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att förtälja om Eriks död. Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Erik avdagatagits av sin bror genom gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen ha vidhållit denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Forskningens ställning idag (2004) är att det varken kan bekräftas eller vederläggas att Erik XIV togs av daga.

Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i psykisk ohälsa. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.

[redigera] Erik XIV:s författarskap

Faksimil av en pennteckning av Erik XIV på titelbladet till ett ex. av Strabons "De situ orbis"

Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, gjorde, liksom förut, latinska dagboksanteckningar - de, som fördes under fångenskapen, är dock alla förlorade - och skrev bland annat (delvis med en spetsig träpinne och sot vatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt hans och hans med Karin födda barns rätt till kronan. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.

[redigera] Erik XIV:s älskarinnor

Erik är (tillsammans med sin bror Johan) känd för att ha haft älskarinnor, s.k. frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.

[redigera] Barn

Barn med älskarinnan Agda Persdotter:

Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.

Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter: