Gutar
Wikipedia
 |
Denna artikel innehåller ifrågasatta faktauppgifter. |
| Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter. |
Gutar är den gamla benämningen för Gotlands innebyggare. Namnet torde härröra från ett äldre urgermanskt gut- med betydelsen utgjuta, möjligen som en beteckning för man eller människa och är etymologiskt identiskt med folknamnet goter. I isländska källor (Snorres Edda, Olav den heliges saga mfl) benämnes gutarna gotar. Samma namn används på det fornisländska språket även för att beteckna goterna. Att gutarnas och goternas namn är identiska sett ur ett språkhistoriskt perspektiv kan vara anledningen till att gutarna så sällan förekommer i antika skrifter. De ansågs möjligen vara en slags goter.
Traditionen omförmäler att gutarna skall ha fått sitt namn från en man vid namn Gute, sonson till Gotlands upptäckare Tjelvar.
[redigera] Förbindelsen med goterna
Enligt Gutasagan, som är ett bihang till Gutalagen, nedtecknad i slutet av 1200-talet, skall en tredjedel av Gotlands befolkning ha utvandrat söderut någon gång i forntiden. En del forskare har velat se detta som en remissens av goternas utvandring till det europeiska fastlandet. Enligt goternas egen historieskrivare Jordanes, hävdade goterna sitt ursprung från ön Skandza som skall ha legat rakt utanför floden Wisłas mynning i Polen och haft formen av ett "juniper"-löv. På denna ö bor det enligt Jordanes många folk, bl a screrefennae ("skridfinnar" =samer), suehans (svear), gautigoth ("göt-goter" =västgötar?) ostrogoth (östgötar) och vagoth ("vädur-goter?" =gutar?) mfl.
Det har hävdats att det gotiska språket skall stå särskilt nära de nordiska tungomålen sett ur ett språkhistoriskt perspektiv och då i synnerhet gutniskan på Gotland. I en avlägsen forntid tänker man sig att den östgermanska språkgruppen (till vilken gotiskan hör) och den nordgermanska utgjort en särskild gren skild från den västgermanska. Benämningen på tamdjuret får på både gotiska och gutniska är lamb, vilket är unikt bland germanska språk, som annars har olika beteckningar för fåret och dess ungar.
Andra historiker menar att namnen gutar och goter, ehuru identiska, uppstått oberoende av varandra eller genom influenser, samt att de språkliga likher som framhållits beror på tillfälligheter. Man kan heller inte söka stöd för att goterna kom från Gotland genom att rådfråga gamla stamsagor, hävdar man, då dessa traderats muntligen genom århundraden innan de slutligen nedtecknats, varvid källvärdet oomtvistligen är lågt.
[redigera] Gutar och geater
Gutarna har även kopplats till folknamnet geater som förekommer i det fornengelska Beowulfkvädet. Så t ex av professor Bo Gräslund (Folkvandringstidens Uppsala). Argument som anförts är förutom namnlikheten och en likartad etymylogi det faktum att geaterna skildras som ett havsfolk. Ett epitet som förekommer i kvädet är sjö-geater. Geaternas konungaborg skall ha legat vid havet, och alla kontakter geaterna företar med andra folkstammar sker över vatten. Detta passar inte in på götarna men desto mer på gutarna enligt tesens förespråkare. Beowulfkvädets geografiska uppgifter antyder dessutom att geaternas land skall ha legat öster om danernas rike. Man har även kopplat samman de strider mellan svearna och geaterna som återberättas i kvädet med Gutasagans uppgifter om svenska och gutniska konflikter vilka omsider ledde till att Gotland blev en del av Sveariket.
Arkeologen Gad Rausing angrep problemet på ett konkret och samvetsgrant sätt. Han försökte identifiera de geografiska känntecknen i sagan och utifrån dem färdas samma väg som diktens hjälte Beowulf skall ha gjort från sitt geatiska hemland till Danmark. Han använde sig av samma typ av skepp som den tidens nordbor seglade och kom därvid fram till slutsatsen att geaterna torde vara samma folk som gutarna. Sina resultat publicerade han i Fornvännen 80 (1985). Identifieringen av geaterna, liksom när det gäller av goterna, är dock fortfarande högeligen omtvistad. Ytterligare en folkstam som föreslagits vara identisk med geaterna är jutarna.
Gutarna kom så småningom under svearnas välde, ett förhållande som enligt Gutasagan skall ha skett frivilligt. Gutarna skall ha gått med på att betala skatt till svearna i utbyte mot millitärt skydd och handelsförmåner. Emellertid skall svearna först ha angripit gutarna. "Många konungar stred på Gotland medan det var hedniskt. Dock behöll gutarna alltid segern och sin rätt. Sedan sände gutarna många sändebud till Sveariket, men ingen kunde skaffa fred förrän Avair Stråben av Alva socken. han slöt först av alla fred med Sveakonungen" (Gutasagan). Tidpunkten för denna förening är omtvistad, men torde föreligga 800-talet, emedan det finns skriftliga vittnesbörd på att Gotland redan då hörde under Sveariket.
Beträffande gutarnas övriga historia se Gotlands historia
