Cornelis Vreeswijk

Wikipedia

Cornelis Vreeswijk
Född:	8 augusti 1937 Velsen, Noord-Holland, Nederländerna
Död:	12 november 1987 Stockholm, Sverige
Yrke:	Trubadur, kompositör
Maka:	Anita Strandell

Cornelis Vreeswijk, född 8 augusti 1937 i IJmuiden, Velsen, Noord-Holland, Nederländerna, död 12 november 1987 i Katarina församling, Stockholm, var en nederländsk-svensk trubadur, kompositör och poet som, efter sin död, kommit att anses som en av Sveriges största vistrubadurer efter Carl Michael Bellman och Evert Taube.

Cornelis Vreeswijk växte upp i Nederländerna, men vid tolv års ålder flyttade han och familjen till Sverige. Han slog igenom i Sverige under 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare. Vreeswijk var produktiv ända fram till sin död, och utöver sina egna kompositioner spelade han bland annat in tolkningar av Carl Michael Bellman, Povel Ramel och Evert Taube. Han framförde även många konserter, och hans hårda turnéliv och privatliv var periodvis mycket stormigt. Med sina texter och sin musik blev han i Sverige en mycket folkkär vissångare.

Innehåll 1 Biografi 1.1 Uppväxt 1.2 Genombrottet under 1960-talet 1.3 1970-talet 1.4 De sista åren 2 Cornelis som person 3 Cornelis som skivartist 4 Cornelis karriär i Nederländerna 5 Cornelis musik och diktarskap 6 Diskografi 6.1 Skivor utgivna i Sverige 6.2 Skivor utgivna i Nederländerna 7 Bibliografi 8 Film 9 Litteratur 10 Källor 11 Externa länkar 12 Referenser

[redigera] Biografi

[redigera] Uppväxt

Dikten Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente

Har visor något värde? Nu när man är död? Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd. Nu ger jag dom till alla och envar. Och jag menar att: visor tillhör alleman. Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan. Och ingen vet vem visan skrivit har. Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Cornelis Vreeswijk föddes i hamnstaden IJmuiden i Nederländerna. Hans far, Jacob Vreeswijk, var åkeriägare med taxi- och lastbilar. Hans mor hette Jeanne. Han hade tre yngre systrar, Marianne (f. 1939), Ida (f. 1943) och Tonny (f. 1952). Cornelis har själv beskrivit sin uppväxt som tämligen idyllisk, fram till andra världskrigets utbrott och Tysklands ockupation av Nederländerna 1940. Familjen hade det innan dess ganska gott ställt, något som naturligtvis förändrades under kriget och ockupationen. Jacob Vreeswijk fick sina bilar tagna i beslag och åkerirörelsen stannade därför av.

1947 gjorde fadern en resa till Sverige och då han kom tillbaka ville han att familjen skulle flytta dit. Hösten 1949 flyttade familjen till Ekerö utanför Stockholm. Fadern fick arbete som bilmekaniker i Stockholm. Cornelis började i Sundby skola utan att kunna ett enda ord svenska, men klarade sig ändå mycket bra. Han gick in hårt för att på egen hand lära sig det nya språket. Bland annat har han påstått att serietidningen Fantomen var en av hans främsta kunskapskällor, men han läste även flitigt bland annat svensk prosa och poesi.

Efter realskolan ville Cornelis bli journalist. Han arbetade som kontorist, fabriksarbetare och mentalskötare och han var även till sjöss en kortare period. Det var under denna tid han lärde sig spela gitarr och började skriva egna sånger. En genväg för den som ville bli journalist var på den tiden att utbilda sig till socialarbetare. Cornelis började därför på Socialinstitutet (föregångare till Socialhögskolan i Stockholm). Under sin tid som mentalskötare på Beckomberga sjukhus träffade han Ingalill Rehnberg, de gifte sig 1962 och två år senare föddes sonen Jack.

Cornelis föräldrar och systrarna Marianne och Tonny flyttade 1961 tillbaka till Holland, medan Cornelis och systern Ida valde att stanna i Sverige.

[redigera] Genombrottet under 1960-talet

1962 fick Cornelis en dikt publicerad i Dagens Nyheter, vid namn Den förtrollade telefonen. Han började även uppträda på bland annat studentevenemang med sina egna sånger. Han blev bekant med andra vissångare, som Torgny Björk och Fred Åkerström och började framträda på vispråmen Storken i Stockholm. I december 1963 bad Fred Åkerström Anders Burman, grundare av och producent på skivbolaget Metronome, att få sjunga in några av Cornelis visor. Burman hörde Cornelis sjunga och blev imponerad. Resultatet blev att Cornelis fick sjunga in sina egna sånger. På försommaren 1964 kom Cornelis första LP-skiva ut på Metronome, Ballader och oförskämdheter. Den sålde slut omedelbart och belönades slutligen med en guldskiva. Hösten 1964 gjorde Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Ann-Louise Hanson, tillsammans med gitarristen Nils Hellmark en Sverigeturné. En av konserterna i Stockholm (4 december 1964) spelades in och gavs ut på skivan Visor och oförskämdheter.

1965 fortsatte med revyspel i Göteborg och Stockholm. Han skrev schlagers till andra artister, bland andra Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren. Han skrev också visor som sjöngs in av bland annat Monica Zetterlund. Detta år kom även hans andra egna LP ut, Ballader och grimascher. Han gav ett flertal konserter, samt hade en mindre roll i filmen Salta gubbar och sextanter. Den filmen blev senare omdöpt till Hej du glada sommar!.

1966 var Cornelis etablerad inom nöjesbranschen, med bland annat två melodier på Svensktoppen (Ballad på en soptipp och Brev från kolonien). Men detta år skrev Sveriges Radios ledning en intern instruktion, där det påbjöds att Cornelis' visor skulle "spelas med stor urskiljning". Cornelis ilsknade till, lämnade upphovsrättsorganisationen STIM och förbjöd Sveriges Radio att över huvud taget spela hans visor. Protesten blev dock alltför kostsam och han drog tillbaka sitt förbud senare samma år. Detta år gavs även LP:n Grimascher och telegram ut, där han samarbetade med jazzpianisten Jan Johansson.

Under sommaren 1967 sjönk den husbåt vid Årstaviken Cornelis använde som bostad och då försvann bland annat många vistexter och ett filmmanus han arbetade på. Samma år medverkade Cornelis i rollen som "Kocken" - en viktig roll - i filmen Svarta palmkronor, regisserad av Lars-Magnus Lindgren. Filmen spelades in under fyra månader i Rio de Janeiro i Brasilien. Här kom Cornelis i kontakt med samba, vilket kom att påverka hans skapande mycket starkt, liksom det faktum att han i Brasilien för första gången läste Aksel Sandemoses roman Varulven.

1968 skiljde sig Cornelis och Ingalill. Cornelis vilda festande som kommit som en följd av artistlivet, hade tagit ut sin rätt. Samma år sjöng han för första gången på Visfestivalen i Västervik, dit han skulle återkomma vid en rad tillfällen. Detta år utgavs också LP:n Tio vackra visor och personliga Person, som bär tydliga spår av Cornelis vistelse i Brasilien, till exempel genom sambaöversättningen Deirdres samba.

Åren 1968-69 spelade Cornelis teater i Helsingborg och Malmö. Han turnerade även med Östen Warnerbring. Hösten 1969 utkom LP:n Cornelis sjunger Taube, mycket uppmärksammad för Cornelis okonventionella sätt att tolka nationalskaldens visor. Skivan blev en stor framgång hos kritiker och skivköpare. Några av hans visor användes samma år i Vilgot Sjömans film Ni ljuger.

[redigera] 1970-talet

1970 kom hans första diktsamling, En handfull gräs, som togs emot väl av recensenterna. Samma år gjorde han en turné i folkparkerna tillsammans med popgruppen Made in Sweden, där Georg Wadenius, Bosse Häggström och Slim Borgudd ingick. Tillsammans med Made in Sweden och Björn J:son Lindh spelades under hösten dubbel-LP:n Poem, ballader och lite blues in. Han gjorde en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm tillsammans med Ernst-Hugo Järegård och Östen Warnerbring - Lyckohjulet eller Var ska jag hänga min hatt i natt. Den resulterade även i en LP-skiva. Samma år ingick Cornelis äktenskap med Bim Warne.

Följande år blev ett "uppbrottets år" för Cornelis. Dels flyttade han och Bim till en vacker villa i Skåne, för att Cornelis skulle komma bort från det hektiska festandet i Stockholm. Dels bytte Cornelis skivbolag; ända sedan första skivan kom ut hade han varit skivbolaget Metronome trogen, men nu slöt han ett avtal med det holländska bolaget Philips (Phonogram). Bakgrunden till bytet var Cornelis välkända oförmåga att handskas med pengar; då han fick betalt rullade han ihop sedlarna till en rulle och stoppade dem i fickan. Inbetalning av skatter och annat var mindre viktigt, enligt hans sätt att se på saken. Till slut blev situationen ohållbar och han drabbades av skönstaxeringar och utmätningsbeslut från kronofogden. Konsertarrangörer och skivbolag beordrades att innehålla hans gager tills skatteskulden var reglerad. Cornelis tjänade bra med pengar under denna tid, men hade en förmåga att göra av med ännu mer. Efter att han tecknat kontrakt med Philips i Amsterdam, återvände han med en plastkasse fylld av holländska floriner. Hans första LP-skiva för Philips blev Spring mot Ulla, spring!, med tretton av Bellmans Fredmans epistlar, i unik och personlig tolkning. Denna skiva kom att sälja mycket bra. Samma år hamnade Cornelis på förstaplatsen på Svensktoppen med En fattig trubadur (text Arne Pärsson, musik Alvar Kraft).

I samband med ett framträdande i Söderhamn 1971 fick Cornelis höra den då helt oetablerade Monica Törnell sjunga på sin fars krog. Cornelis uppskattade henne mycket och såg till att även hon fick skivkontrakt hos Philips/Phonogram. Han började också turnera med henne och Björn J:son Lindh. År 1972 utgav Cornelis skivan Visor, svarta och röda, där han tolkade Lars Forssell. Under perioden 1972-74 bodde Cornelis och Bim delvis i Holland och Frankrike och Cornelis uppträdde endast enstaka gånger i Sverige. Han gjorde turnéer i Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Planen var att slå igenom utomlands där han skulle lanseras som artist. Han översatte en del av sina visor till holländska och fick framgång med sångerna Raggaren och nunnan och Veronica. 1973 gjordes LP:n Istället för vykort, som utkom på Yrkestrubadurernas förenings skivbolag.

Under sommaren 1974 spelades filmen Rännstensungar in, där Cornelis hade en av huvudrollerna. Han skrev även några av filmens sånger. Samma år kom LP:n Getinghonung och han gjorde en enmansshow i Stockholm. Han gjorde också ett uppskattat framträdande i Västervik, där festivalpubliken inte fått höra honom sedan 1971.

Åren 1975 och 1976 var olyckliga år i Cornelis liv. Han och Bim separerade för att senare skilja sig. Han hade svåra privata problem med alkohol och "även andra preparat", som han uttryckte det. Han bodde under denna tid i Köpenhamn. Två skivor påbörjades, Narrgnistor och transkriptioner och Vildhallon, men dessa publicerades inte förrän senare.

1977 utkom en ny skiva med tolkningar av Bellmansånger, Movitz, Movitz!. Där tolkar Cornelis Bellman på ett helt annorlunda sätt än på den tidigare Spring mot Ulla, spring!. Han ackompanjeras av musikpedagogen och klassiske gitarristen Ulf G. Åhslund. Tolkningarna är mer "trogna" Bellmans tidsanda än på den tidigare skivan. Både Cornelis och Ulf G. Åhslund var mycket nöjda med skivan som visserligen blev en kritikerframgång, men sålde trots det dåligt. Samma år gjorde Cornelis en skiva med tolkningar av den chilenske visdiktaren Víctor Jara i egna översättningar. På hösten sattes en krogshow upp på Bacchi Wapen i Stockholm, där Cornelis uppträdde tillsammans med Diana Nuñez, Inger Öst och Anita Strandell (Tre Damer). Showen turnerade i Sverige och spelades in för visning i TV 1978.

[redigera] De sista åren

Cornelis gifte sig med Anita Strandell i början av 1979 och de reste tillsammans till Brasilien. Det konstnärliga resultatet av resan blev skivan Om Deirdre, där Anita Strandell sjunger Cornelis visor och sambaöversättningar och Cornelis själv är sammanhållande berättare. Från samma period är LP:n Bananer - bland annat. 1980 kom LP:n En spjutkastares visor, med Cornelis bearbetningar av material av den finska schlager- och vissnickaren Tapio Rautavaara, och två skivor med tolkningar av Povel Ramels sånger. 1981 kom en skiva ut med eget material Hommager och pamfletter. Han turnerade även mycket i Sverige detta år. 1982 gav han ut en LP i Holland. Anita Strandell och Cornelis skiljde sig och Cornelis medverkade i Socialdemokraternas valturné.

Nu inleddes ytterligare en besvärlig period i Cornelis liv. Han turnerade mycket utanför Sverige. 1983 genomförde han en hungerstrejk i avsikt att få ordning på sina skatteproblem. Efter medling av Olof Palme nåddes en uppgörelse med kronofogden. Cornelis levde ett kringflackande turnéliv och uppträdde för det mesta ensam. Han bodde under denna period i Köpenhamn. Under hösten och vintern 1984 spelade han in en ny LP i Tromsø i Nordnorge, Mannen som älskade träd med nyskrivet material. 1985 fick han diagnosen diabetes och förbjöds att dricka alkohol, samt rekommenderades att gå ner i vikt. Han uppträdde bland annat på visfestivalerna i Vaxholm och Västervik och i rollen som Pontius Pilatus i Jesus Christ Superstar i Stockholm.

På nyårsafton 1985 framträdde Cornelis som "hemlig gäst" vid en nyårsgala ledd av Ulf Lundell på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Galan direktsändes i TV. Cornelis sjöng sin mäktiga bluestolkning av Bellmans Fredmans epistel nr 81, Märk hur vår skugga och det ledde till ovationer. Detta blev en nytändning för Cornelis, då han insåg att han fortfarande hade en publik.

Den 12 december 1986 visades Agneta Brunius TV-film Balladen om den flygande holländaren som handlade om Cornelis liv och konstnärsskap. Den har kommit att repriseras vid flera tillfällen.

År 1986 kom skivan med den nästan profetiska titeln I elfte timmen. Den innehöll Cornelis klassiska vismaterial, men i rockarrangemang i 1980-talsstuk, med unga musiker. Det var ett försök från Cornelis vän och producent Silas Bäckström att finna en ny publik åt Cornelis och det lyckades - skivan, som kom ut både som LP och CD blev en försäljningsframgång. Cornelis tilldelades Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1987.

Denna sommar gjorde han även mycket bejublade framträdanden vid Roskildefestivalen och Visfestivalen i Västervik. Året därpå skrev musikjournalisten Oscar Hedlund: "Aldrig har jag hört Cornelis bättre, än i Västervik sommaren 1987, ruinen skalv av hans kraft och vemod. Han var sjuk, urgröpt, men blicken var märgens stadig. Det fanns ett slags stilla högtidlighet över honom". Samma kväll sade också Cornelis till Hedlund: "Nu får du ta sista bilden". Det var först senare som Hedlund förstod vad Cornelis hade menat med detta.^[1]

Förutom den tidigare nämnda diabetesen hade han även drabbats av levercancer. Trots detta genomförde han turnéer och spelningar. Under september och oktober 1987 spelade han in sin sista skiva Till Fatumeh - rapport från de osaligas ängder. Texterna från skivan ingår även i den sista diktsamlingen med samma namn. Cornelis hann dagarna före sin bortgång se denna bok i tryckt skick. Skivan kom dock ut postumt.

Cornelis avled den 12 november 1987 på Södersjukhuset. Hans grav finns på Katarina kyrkogård, bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius grav.

[redigera] Cornelis som person

Cornelis första hustru Ingalill Rehnberg har berättat att Cornelis var oerhört skör på insidan. När han stod på scen eller i en skivstudio hade han full kontroll men för livet i övrigt hade han ett väldigt dåligt självförtroende. Han var ibland skygg och om det uppstod konflikt kunde han ofta åka bort för att slippa en konfrontation. Men det kunde lika gärna ta formen av ett raseriutbrott, som till exempel när han 1966 förbjöd Sveriges Radio att spela hans låtar. Radioledningen hade beslutat att vissa av låtarna från hans första skiva Ballader och oförskämdheter endast skulle spelas med försiktighet. Cornelis skrev brev till kommunikationsminister Olof Palme och radiochefen Olof Rydbeck. Att han skadade främst sig själv och samarbetet med skivbolaget Metronome tänkte han inte på förrän det var för sent.

Hans andra hustru Bim Warne har beskrivit Cornelis som oerhört generös. Bim och Cornelis bosatte sig i ett hus i Vismarlöv i Skåne och där trivdes han till en början. Familjelivet innebar dock ingen konstnärlig nytändning utan det verkar som om han behövde motgångar och besvär för att komma till sin rätt som konstnär. Både Ingalill och Bim har berättat om Cornelis enorma svartsjuka som kunde ta sig psykotiska drag och han kunde bli väldigt upprörd om han trodde att någon visade mer än ett artigt intresse för hans hustru.^[2]

Cornelis saknade helt insikt om pengars värde och om han hade några satte han snabbt sprätt på pengarna. Lika snabbt kunde han skaffa sig skulder. Kvitton, bokföring och årsredovisning struntade han i. Mot vänner och bekanta kunde han vara oerhört generös.

På hösten 1969 var hans skatteskulder så stora, 125 000 kronor, att han försattes i konkurs. Cornelis gick med på en avbetalningsplan. I december 1972 hade skulderna dock ökat till 425 000 kronor.

I valrörelsen 1982 framträdde Cornelis på socialdemokraternas valmöten. När gaget, 190 000 plus omkostnader, kom visade det sig att hela beloppet gått till kronofogden. Cornelis hotade därför med att inleda en hungerstrejk men den hann aldrig inledas innan statsminister Palme ordnade med en uppgörelse mellan kronofogdemyndigheten och Cornelis, som nu var skyldig 1,3 miljoner kronor, lovade att betala 10 000 kronor i månaden. Den uppgörelsen höll endast i några månader och Cornelis slutade betala eftersom han ansåg att skattemyndighetens skönstaxering var alldeles för hög. Cornelis flyttade vintern 1983-1984 till Köpenhamn och Holland eftersom han ansåg sig ha yrkesförbud i Sverige. När hans skönstaxerade inkomst sänktes med en halv miljon av skattemyndigheten återvände han till Sverige på våren 1984.

Åren därefter kunde Cornelis betala tillbaka mindre belopp av sina skulder, tillräckligt för att visa sin goda vilja. Vid sin död 1987 hade han 700 000 kronor i skulder. Det dröjde ända till 1990 innan alla skulder var betalda.

Cornelis dömdes också flera gånger till fängelse. Det gällde händelser där hans humör eller alkoholen hade ställt till det för honom:

• I maj 1967 dömdes han till två månaders fängelse för rattonykterhet och olovlig körning. Under fängelsetiden på hösten samma år vid Bogesunds fångvårdsanstalt rymde han vid ett tillfälle.
• I maj 1975 dömdes han till en månads fängelse för misshandel och olaga hot. Bakgrunden var att han hade raggat upp två tjejer och tagit med sig dem till sin lägenhet. Men där hade det visat sig att de två var transvestiter och Cornelis hade blivit så förbannad att han tagit fram en kökskniv och sagt åt dem att försvinna. Den ena mannen blev lindrigt knivskuren.
• I november 1975 dömdes han till två månaders fängelse efter ett krogslagsmål
• I december 1985 dömdes han till skyddstillsyn och läkarvård för olovlig körning och rattfylleri.

[redigera] Cornelis som skivartist

Fred Åkerström hade fått skivkontrakt med skivbolaget Metronome som gett ut hans debutskiva Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson 1963. När det blev dags att spela in en uppföljare föreslog Åkerström en skiva med texter av Cornelis Vreeswijk, som Åkerström hade upptäckt på Socialinstitutet. Eftersom det inte fanns demotejper på den tiden tog Åkerström med sig Cornelis till Metronomes inspelningsstudio på Karlbergsvägen i Stockholm. Metronomes ägare Anders Burman fick höra Cornelis framföra sina egna låtar och bestämde att dessa borde ges ut men framförda av Cornelis själv. 1964 gav Metronome ut hans första EP med låtarna Perfect Time Killer, Häst-på-taket-William, Ballad på en soptipp och Tältet. Denna sålde bra och snart spelades debutskivan Ballader och oförskämdheter in. 1966 gav Metronome ut Grimascher och telegram som har sagts vara en av hans bästa^[3]. Ackompanjerad av bland andra Jan Johansson, Egil Johansen och Georg Riedel sjöng Cornelis låtar som Ångbåtsblues, Jag hade en gång en båt, Telegram för fullmånen samt Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind.

1968 spelades sambaskivan Tio vackra visor och Personliga Person in, en skiva som har kallats "juvelen i hans krona"^[4]. På skivan ackompanjeras han av gitarristen Rune Gustafsson, basisten Sture Nordin och congaspelaren Sabu Martinez.

Producenten Anders Burman har i efterhand berättat att Cornelis inte ville bli styrd av någon. Vid inspelningar visste han vad han ville men tog också till sig synpunkter från studiomusiker. Vanligen trivdes han i skivstudion men ibland kunde han plötsligt bli disträ och ointresserad om inspelningen drog ut på tiden.

Cornelis var kvar hos Metronome fram till 1972. Han ogillade att skivbolaget drog av pengar från hans inkomster för att betala preliminärskatt. Cornelis hade också inkomster från STIM och SAMI och de pengarna hade han fått ut utan avdragen skatt. Resultatet blev att inkomsterna från Metronome gick direkt till restskatt och Cornelis kände sig lurad av bolaget.

Vid årsskiftet 1970/1971 gifte sig Cornelis med Bim Warne. När Metronome inte ville ge honom 50 000 kronor som han behövde i handpenning till ett hus i Skåne sade han upp kontraktet. Cornelis kontaktade Boo Kintorp, chef för skivbolaget Philips-Sonora, och snart skrev Cornelis skivkontrakt med Philips mot ett förskott på 50 000 kronor kontant. Den första skivan hos Philips blev Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman med arrangemang av Björn J:son Lindh. Den skivan sålde snabbt 50 000 exemplar. Philips hade också möjlighet att lansera honom i Holland. Cornelis översatte sina egna texter till holländska och fick framgångar även där. 1974 kom albumet Linnéas fina visor; Linnéa var hans hustru Bims andranamn.

För Philips gjorde Cornelis en skiva om året fram till 1978, bland annat en skiva där han tolkar Lars Forssell, Visor, svarta och röda

Trots kontraktet med Philips spelade han 1973 in en skiva för YrkesTrubadurernas Förening, Istället för vykort. Detta var egentligen kontraktsbrott men Philips lät det passera eftersom texterna var lite väl politiska för bolagets smak.

För Philips spelade han 1977 in ytterligare en skiva med Bellman-tolkningar, Movitz! Movitz! där han ackompanjeras av gitarristen Ulf G. Åhslund. Skivan gavs istället ut av en reklambyrå, Gumælius annonsbyrå. Skivan blev en konstnärlig framgång men ekonomiskt en flopp. För Timo Kärnkulls bokförlag spelade han några år senare in två skivor med låtar av Povel Ramel som passerade obemärkt.

Philips var inte längre intresserade av Cornelis på grund av dalande försäljning och hans opålitlighet. Vreeswijks katastrofala ekonomi gjorde att han valde små skivbolag som kunde ge honom förskott kontant istället för att dra av hans allt större skulder för restskatt.

1986 innebar en artistisk nytändning för honom och hans vän Silas Bäckström gav ut skivan I elfte timmen på egna bolaget Skivbolaget eftersom de stora skivbolagen var ointresserade. Cornelis diabetes gjorde honom sjuk och den sista skivan Till Fatumeh spelades in när han var intagen på Södersjukhuset. Han var då så sjuk att han bara orkade spela in två timmar om dagen. Inspelningen var klar den 28 oktober 1987, två veckor innan hans död. Cornelis visste att hans hälsa var dålig och han var angelägen att skivan skulle komma ut för att varna ungdomen för att använda knark. Men han var övertygad om att skivan skulle sälja bra och tio dagar innan han dog fick han ett förskott på 200 000 kronor som Cornelis bland annat använde till handpenningen till en ny båt. Till Fatumeh släpptes två veckor efter hans död.

[redigera] Cornelis karriär i Nederländerna

1966 blev Cornelis bjuden till Nederländerna av TV-kanalen Vara. Cornelis hade översatt några av sina svenska låtar och dessutom skrivit nya låtar på holländska. Singeln De nozem en de non gavs ut som singel utan att bli någon framgång. När Cornelis några år senare bytte skivbolag till Philips hoppades han att Philips skulle kunna göra ett nytt försök att lansera honom i Nederländerna. 1972 kom hans första holländska album, Cornelis Vreeswijk, som blev en stor succé och sålde 100 000 exemplar. Sommaren 1972 hamnade han på topplistan när reklamradiokanalen Veronica började spela en av hans låtar med samma namn. Under hösten kunde han genomföra en lyckad turné i landet.

Hans andra skiva, Leven en laten leven blir dock ingen framgång, inte heller de följande skivorna på holländska. Albumet Ballades van de gewapende bedelaar från 1982 har dock kallats hans bästa någonsin, med låtar som De capucijnersamba och Persoonlijke Peter. Även om hans framgångar i Nederländerna inte kan jämföras med de svenska finns det dock sedan år 2000 en nederländsk Cornelis Vreeswijk-stiftelse.^[5]

[redigera] Cornelis musik och diktarskap

Cornelis hade tagit starka intryck från fransk chanson, amerikansk blues och nederländska "lyssnarsånger", som var längre visor framförda i en folklig tradition med en berättande text. Han inspirerades av musiker som Leadbelly och Georges Brassens, och har uppgett att det var när han hörde Georges Brassens som han insåg att han själv skulle kunna skriva egna visor.^[6] Detta smälte han samman med svensk vistradition och litterära impulser från författare som Gunnar Ekelöf och Aksel Sandemose i en stor och unik produktion av låtar och visor. Senare kom även latinamerikansk samba att influera.

För den breda publiken blev han mest känd för översättningarna av de amerikanska visorna I natt jag drömde och Brev från kolonien, samt den småfräcka egenskrivna Hönan Agda, som han själv hann bli hjärtligt trött på. Han gav också ut diktsamlingar och spelade med i filmer, som till exempel Rännstensungar 1974, där han spelade den snälle farbror Fahlén som tog hand om en förlamad flicka.

Cornelis blev i Sverige en mycket folkkär vissångare, och ses ibland tillsammans med Carl Michael Bellman och Evert Taube som landets nationalskald - detta trots att han aldrig blev svensk medborgare. Han lär en gång ha dragit tillbaka sin ansökan om svenskt medborgarskap när han blev tvungen att skaffa intyg om sina kunskaper i svenska, samtidigt som en invandrad idrottsman fick medborgarskap på rekordtid för att kunna tävla för Sverige i Olympiska spelen.

Typiskt för Vreeswijks visproduktion, liksom Bellmans och Taubes, är de återkommande rollfigurerna - Ann-Katarin, Fredrik Åkare, Polaren Pär med flera - en medkänsla med de socialt missanpassade, pacifism och ett språkbruk som blandar slang och formella fraser (Hönan Agda "blev blåst på ovansagda", visans mottagare tilltalas ofta som "medborgare").

Cornelis persongalleri var en blandning både av existerande människor och av karaktärer som var sammansatta av flera personer. Ann-Katarin heter egentligen Ann-Christin och träffade Cornelis 1967. De var ihop en kort tid men höll kontakten ända till hans död. Ann-Katarin är Cornelis sångmö, en motsvarighet till Bellmans Ulla och var med under hela hans karriär, från debutskivan till den postuma Till Fatumeh. Hon ska inte blandas ihop med Ann-Katrin Rosenblad, som han bland annat sjunger om i Telegram för fullmånen, och som förmodligen är påhittad. Karaktären Fredrik Åkare var enligt Cornelis syster Ida en vän till hans pappa i Holland.^[7]

Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet, som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, krogslagsmål och droger som inslag, men som trubadur var - och är - han en av Sveriges allra största.

Efter sin död har han blivit alltmer älskad, sjungen och erkänd som vispoet. Hans royalties samlas i en fond, förvaltad av Stiftelsen Cornelis Vreeswijks minne, som varje år delar ut Cornelis Vreeswijk-stipendiet. Flera böcker har skrivits om Cornelis. Den mest omfattande är biografin Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (2006) av Klas Gustafson. Cornelis Vreeswijk - artist - vispoet - lyriker (1996) av Ulf Carlsson är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Nämnas kan även Cornelis: scener ur en äventyrares liv (2000) av Oscar Hedlund. År 2000 samlades Cornelis vistexter, dikter och prosa i Skrifter I-III.

I Psalmer i 2000-talet finns han representerad med sången Vägen till regnbågen (Jag har rest genom världen och ej haft ett mål).

[redigera] Diskografi

[redigera] Skivor utgivna i Sverige

• 1964 - Ballader och oförskämdheter
• 1965 - Visor och oförskämdheter
• 1965 - Ballader och grimascher
• 1966 - Grimascher och telegram
• 1968 - Tio vackra visor och Personliga Person
• 1969 - Cornelis sjunger Taube
• 1970 - Poem, ballader och lite blues
• 1971 - Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman
• 1972 - Visor, svarta och röda, Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell
• 1973 - I stället för vykort
• 1974 - Linnéas fina visor
• 1974 - Getinghonung
• 1976 - Narrgnistor & Transkriptioner
• 1977 - Movitz! Movitz!
• 1978 - Cornelis sjunger Victor Jara. Rätten till ett eget liv
• 1978 - Narrgnistor 2, En halv böj blues och andra ballader
• 1978 - Felicias Svenska Suite
• 1979 - Vildhallon
• 1979 - Jazz Incorporated
• 1980 - Turistens klagan
• 1980 - En spjutkastares visor
• 1980 - Bananer bland annat
• 1980 - Cornelis sjunger Povel
• 1981 - Hommager och pamfletter
• 1985 - Mannen som älskade träd
• 1986 - I elfte timmen
• 1987 - Till Fatumeh

Postum utgivning:

• 1993 - Mäster Cees Memoarer vol. 1-5
• 1995 - Cornelis på Mosebacke
• 1996 - Guldkorn från Mäster Cees memoarer
• 1998 - Gömda guldkorn
• 2000 - Till sist
• 2000 - Bellman, Taube och lite galet
• 2002 - Black girl
• 2004 - Cornelis i Saltis

[redigera] Skivor utgivna i Nederländerna

• 1972 - Cornelis Vreeswijk
• 1973 - Leven en laten leven
• 1974 - Liedjes voor de Pijpendraaier en mijn Zoetelief
• 1976 - Foto's en een souvenir: Vreeswijk zingt Croce
• 1977 - Het recht om in vrede te leven
• 1978 - Het beste van Cornelis Vreeswijk
• 1982 - Ballades van de gewapende bedelaar

[redigera] Bibliografi

• En handfull gräs, 1970.
• I stället för vykort, 1974. ISBN 91-1-731331-7.
• Felicias svenska suite, 1978. ISBN 82-03-09752-9.
• Till Fatumeh, 1987. ISBN 91-7608-384-5.
• Till Fatumeh (pocketutgåva), 1989. ISBN 91-7642-471-5.
• Sånger, 1988. ISBN 91-7608-399-3.
• Dikter, 1989. ISBN 91-7608-439-6.
• Osjungna sånger, 1990. ISBN 91-7608-488-4.
• Skrifter, 2000, ISBN 91-7324-710-3:
  • I. Samlade sånger. ISBN 91-7324-769-3.
  • II. Enskilda sånger. ISBN 91-7324-770-7.
  • III. Dikter, prosa, tolkningar. ISBN 91-7324-771-5.

[redigera] Film

• 1965 – Salta gubbar och sextanter (från 1966: Hej du glada sommar!, sångare på nattklubb)
• 1966 - Makt och jämlikhet (kampanjfilm för SSU, sjunger Cylinderhatten)
• 1967 – Drra på – kul grej på väg till Götet (biografmaskinist)
• 1968 – Svarta palmkronor (sjömannen Kocken)
• 1970 – Kyrkoherden (trubaduren)
• 1971 – Niklas och Figuren (kapten på skeppet Magnolia)
• 1974 - Rännstensungar (konstnären Johan Fahlén)
• 1982 – Ingenjör Andrées luftfärd (redaktör Lundström)

[redigera] Litteratur

• Klas Widén - Cornelis Vreeswijk - en förteckning över hans produktion med kort biografi; Uppsats 60 poäng, Sthlms universitet ht-1988; Cornelis Vreswijksällskapet, 1991.
• Rolf Fridholm - Polarn Cornelis; Tre böcker, 1989. ISBN 91-7029-016-4. Omarbetad upplaga Medborgare! En vänbok om Cornelis; Lindelöws bokförlag, 1996. ISBN 91-88144-25-9. I ny utökad upplaga 2005, Lindelöws bokförlag. ISBN 91-88144-79-8.
• Ulf Carlsson - Cornelis Vreeswijk - artist – vispoet – lyriker; Corona, 1996. ISBN 91-564-1025-5.
• Oscar Hedlund. (red.). (2000). Cornelis - scener ur en äventyrares liv. . Översättning: . Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. . ISBN 9134518096.
• En bok om Cornelis - Antologi utgiven av Ordfronts förlag, 2000. Innehåller 14 texter av flera författare om Cornelis Vreeswijk. ISBN 91-7324-798-7.
• Klas Gustafson - Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk; Leopard Förlag, 2006. ISBN 91-7343-076-5.

[redigera] Källor

• Oscar Hedlund. (red.). (2000). Cornelis - scener ur en äventyrares liv. . Översättning: . Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. . ISBN 9134518096.
• På ruinens brant. 30 år med VisFestivalen i Västervik, Hansi Schwarz m.fl. (red.) Värnamo, 1995, ISBN 91-630-3345-3
• Klas Widén - Cornelis Vreeswijk - en förteckning över hans produktion med kort biografi; Uppsats 60 poäng, Sthlms universitet ht-1988; Cornelis Vreswijksällskapet, 1991.
• Cornelis Vreeswijksällskapets webbplats, 2006.

[redigera] Externa länkar

• Cornelis Vreeswijksällskapet
• "Brevet från kolonien", originalet på engelska
• "Brevet från kolonien", text på svenska
• Cornelis Vreeswijk på Internet Movie Database

• Intervju med Cornelis syster Ida Leuhusen-Carlström

[redigera] Referenser

1. ^ På ruinens brant. 30 år med VisFestivalen i Västervik (1995), s. 51
2. ^ Hedlund (2000)
3. ^ Hedlund (2000), s. 138
4. ^ Hedlund (2000), s. 261
5. ^ {{{författare}}} ({{{publdatum}}}). "Cornelis Vreeswijk genootschap". {{{verk}}}. {{{utgivare}}}. Hämtad {{{hämtdatum}}}., 15 oktober 2006
6. ^ Widén (1991)
7. ^ Hedlund (2000)