Vilhelm av Sabina
Wikipedia
Vilhelm av Sabina, alternativt Vilhelm av Modena, kardinalbiskop som höll ett kyrkomöte i Bergen i samband med Håkon IV Håkonssons kröning 1247 och övervarade Skänninge möte i Sverige året därpå, men hade redan tidigare varit engagerad i kristnandet av norra Europa.
Vilhelm var italienare, född omkring 1184 i Piemonte, och blev biskop i Modena 1222. 1224 blev han påvlig legat i Baltikum och södra Östersjöområdet och byggde där upp den kyrkliga organisationen. Hans namn förekommer i svenska journaler för första gången år 1226, då i samband med stadfästelsen av stadgandet om biskopsvisitationer på Gotland i Linköpings stift. 1242 valdes Vilhelm av Sabina till kardinalbiskop av Sabina, efter en region som ligger cirka 50 kilometer norr om Rom i Italien, innan dess hade han haft en lägre kardinalbefattning.
Kardinalämbetet är efter påven den högsta rangen inom den romersk-katolska kyrkan. Kardinalkollegiet som under medeltiden bestod av 10-15 personer väljer sedan 1000-talet påven, oftast någon ur sin egen krets. Tre grader finns inom denna krets, det vill säga kardinalbiskopar, kardinalpräster och kardinaldiakoner.
Vilhelm av Sabina förekommer också i Jan Guillous bok, "Riket vid vägens slut"
[redigera] Vilhelm av Sabinas resor i Sverige 1247-1249
I november 1247 kom Vilhelm av Sabina till Linköping från Norge och i december vistades han i Skänninge och med största sannolikhet hos de dominikaner som den katolska kyrkan så starkt vurmade för. Han verkar att någon i slutet av december 1247 eller i januari månad 1248 ha rest norrut, för enligt bevarade dokument besökte han strax därefter Riseberga kloster i Närke. I februari 1248 var han tillbaka i Östergötland och Skänninge och stannade i staden ytterligare en månad ända fram till i början av mars. Kardinalen lämnade Skänninge efter mötet och sökte sig till konung Erik läspe och halte som befann sig på Visingsö. Där skrev kardinalen ett avlatsbrev den 6 mars 1248 för Nydala kloster i Småland. I maj och juni månad var han fortfarande kvar inom Linköpings stift, ty i Visby som tillhörde stiftet stadfäste han offergåvor till nunnorna uti Solberga kloster i Visby och gav tillstånd för det finländska prästerskapet att testamentera bort vad de personligen ägde. Den 27 juli 1249 fanns han ännu längre söderut. I Lund, som då var danskt, skrev han ett öppet brev på 40 dagars avlat för dem som med gåvor understödde bröderna i Spetelövs kloster i samma stad.
