Påve
Wikipedia
För koptisk-ortodoxa patriarken av Alexandria, se Påve och patriark av Alexandria, för patriarken av Ortodoxa kyrkan av Alexandria, se Grekisk-ortodox patriark av Alexandria
Påve (av latin papa ’fader’), benämning på biskopen av Rom och samtidigt den Romersk-katolska kyrkans högste ledare. Själva ordet ”påve” kunde förr även användas om andra höga kyrkoledare. Patriarken av Alexandria bär alltjämt titeln påve, liksom maronitiska kyrkans överhuvud. Den romerske påven räknas som aposteln Petrus efterträdare och kallas sedan medeltiden ibland för ”Kristi vikarie” (latin vicarius Christi). Den nuvarande påven heter Benedictus XVI och har innehaft sitt ämbete sedan den 19 april 2005.
Påven är suverän furste i Vatikanstaten och är som sådan representerad i FN. Heliga stolen, som påvedömet kallas i diplomatiska sammanhang, har officiella förbindelser med många stater, bland dem Sverige sedan 1982. Den påvliga administrationen handhas av kurian.
Innehåll |
[redigera] Påvedömets historia
Enligt kyrklig tradition skall Petrus ha lett kyrkan i Rom tillsammans med Paulus, och båda skall ha lidit martyrdöden under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr. Redan under de första århundradena hade den romerska kyrkan en ledande ställning, och man vände sig till påven för att få hjälp att avgöra kyrkliga och teologiska tvister. Vid första konciliet i Nicaea 325 beslutades det att påven skulle vara högst i kyrkans hierarki, över patriarkerna, varför bl.a. påven Leo I hade det avgörande ordet vid konciliet i Chalcedon 451. I den romerska rikskyrkan betraktades påven som ärkepatriarken, och han erkänns ännu idag av de ortodoxa kyrkorna som den främste av patriarkerna, fastän de befinner sig i schism med honom.
Att påven fick en så ökad maktställning berodde på förhållandena efter det romerska rikets delning år 395. I öster förenade den bysantinske kejsaren både den politiska och kyrkliga makten (se caesareopapism), och kyrkan var decentraliserad i fyra patriarkat, Konstantinopel, Alexandria, Antiochia och Jerusalem. I väster fanns ingen kejsare efter Västroms fall år 476, och istället fick påven ensam ta både det kyrkliga och det politiska ansvaret. När germanfolken kristnades och det medeltida västerlandet växte fram, var påven det sammanhållande bandet och den moraliska auktoriteten under tider av politisk splittring.
Genom att det skapades ett västerländskt kejsardöme under Karl den store (krönt till kejsare av påven år 800) fick påven en central politisk betydelse. Genom tillskapandet av Kyrkostaten år 756 blev påven även världslig furste men samtidigt länstagare åt kejsaren. Också under de ottonska kejsarna på 900-talet var påve och kejsare sammanknutna i ett förhållande som långt ifrån alltid var harmoniskt, se bl.a. gregorianska reformen och investiturstriden. Under påvarna Innocentius III (1198-1216) och Bonifatius VIII (1294-1303) stod påvedömet på höjdpunkten av sin politiska makt. Under 1300-talet följde ”påvarnas babyloniska fångenskap” i Avignon och därefter den stora schismen, som bådadera innebar en nedgång för påvemakten. Krisen kunde bara övervinnas till priset av konciliarismen under Konstanz-konciliet.
Den växande kritiken mot påvestolens hushållning och särskilt mot renässanspåvarnas slöseri, bidrog till 1500-talets reformation, där påven ofta framställdes som Antikrist. Genom tridentinska mötet (1545-1563) fastställdes på nytt påvens ställning som kyrkans obestridde ledare, något som slutligen fick sin bekräftelse vid Första Vatikankonciliet 1869-1870 och läran om påvens ofelbarhet och universalepiskopat som lade hela det yttersta ansvaret för kyrkans lära och styrelse i hans hand. (Denna påvliga möjlighet att fastslå en dogm utan ett koncilium, utan bara med en påvlig synod, har i historien bara använts två gånger, 1854 under Pius IX Immaculata conceptio, och 1950 under Pius XII Mariae Assumptio.) Medan konciliet pågick intogs Rom av italienska trupper, och Kyrkostaten uppgick i det nya Italien. Sedan påven varit ”fånge i Vatikanen” under nära 60 år, upprättades Vatikanstaten genom Lateranfördraget 1929.
Vid Andra Vatikankonciliet 1962-1965 betonades biskoparnas gemensamma ansvar för kyrkan på ett sätt som bröt men inte upphävde föregående århundradens påvliga centralisering. Under Johannes Paulus II har påven långt mer än tidigare blivit en massmedial gestalt.
[redigera] Påveval
Varje påve väljs av en särskild valkorporation, kardinalkollegiet, som då sammanträder i Sixtinska kapellet till en konklav. Den som väljs till påve behöver inte själv vara kardinal, men i praktiken är detta alltid fallet. Vilken katolsk man som helst kan dock väljas. I de få fall då en icke-biskop väljs, måste denne vigas till biskop innan han kröns till påve.
Fram till 1963 kröntes påven med den trekronade tiaran Triregnum, enligt en över tusen år gammal rit som symboliskt utropade påven till bland annat härskare över världen. Spekulationer om varför denna rit avslutades inbegriper såväl Frimurare som den mytiska Illuminati-orden.
[redigera] Litteratur
- Dahlby, Frithiof, Påvelängd med korta notiser. Stockholm: Studieboksförlaget 1962.
- Duffy, Eamon, Helgon och syndare: en bok om påvarnas historia. Skellefteå: Norma 2002.
- Hägg, Göran, Påvarna: två tusen år av makt och helighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2006.
- Kelly, J.N.D., The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press 1988.
- Rendina, Claudio, The Popes: histories and secrets. Santa Ana, California: Seven Locks Press 2002.
