Prins Karl August

Wikipedia

Karl August (1768 - 28 maj 1810) (född: Kristian August), tredje son till hertig Kristian Fredrik av Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg (vars gren av Oldenburgska huset härstammade från Kristian III i Danmark) och prinsessan Charlotta Amalia Vilhelmina av Holstein-Ploen, född 9 juli 1768 på slottet Augustenborg. Kronprins av Sverige.

Innehåll 1 Militär karriär 2 Striden om den svenska tronen 3 Tronpretendent 4 Kronprinsens plötsliga död

[redigera] Militär karriär

Inledningen. Efter slutade studier, bland annat i Leipzig 1782-1784, ingick han 1786 i dansk krigstjänst, där han tidigt visade framstående militära anlag, blev 1790 generalmajor, tog 1797 anställning i österrikiska kavalleriet och deltog i revolutionskrigen vid Rhen och i Tyrolen, till dess han 1801 på grund av krigsfaran i Danmark hemkallades. 1803 utnämndes han till kommenderande general i sunnanfjällska Norge och anlände dit 1804. Genom duglighet och sträng plikttrohet i allt vad till tjänsten hörde, vänligt och umgängsamt väsen utom densamma, genom sitt rättframma sätt och sina enkla levnadsvanor vann han där i hög grad norrmännens tillgivenhet.

Efter Tilsit. 1807 fick han en ännu viktigare ställning, sedan freden i Tilsit omöjliggjort de nordiska staternas neutralitet och Danmark inför Englands brutala uppträdande, då det krävde och bemäktigade sig dess flotta (aug.-sept. 1807), anslutit sig till det franska lägret. Genom de engelska flottornas herravälde på haven blev nämligen förbindelsen mellan Norge och Danmark i så stor utsträckning avskuren, att det blev nödigt att i Norge anordna en särskild regering, och i denna interimistiska regeringskommission blev prins Kristian August 24 aug. 1807 ordf. Norges ställning förvärrades, då Danmark 29 febr. 1808 av Napoleon nödgades förklara krig mot Sverige, och prinsen fick sålunda på sig lagt ansvaret både för landets politiska ledning och dess militära försvar. Det senare skötte han utmärkt.

Svenska armén trängd. Sveriges västra armé, som under G. M. Armfelt skred till angrepp, rönte kraftigt motstånd och blev på vissa punkter i smärre träffningar driven tillbaka. Kriget var emellertid en onaturlighet för Norge, som genom detsamma avskars både från sin sjöfart och från tillförseln av sina viktigaste livsförnödenheter till lands och sjöss. Bristen på sådana blev snart ytterligt tryckande. Även på den svenska sidan fördes kriget av olika skäl med lamhet, och sedan de svenska trupperna redan i slutet av juni (1808) dragit sig tillbaka över gränsen, upphörde å ömse sidor de egentliga krigsrörelserna för att ersättas av ett slags vapenvila, som under förnyade förhandlingar mellan de fientliga befälhavarna och deras utskickade sedermera alltjämt fortgick. 7 dec. 1808 slöts äntligen en formlig vapenvila med 2 dagars uppsägning.

[redigera] Striden om den svenska tronen

Konspirationer mot Gustaf IV Adolf. Redan tidigt under dessa förhandlingar torde prinsen från svensk sida gjorts underkunnig om missnöjet mot Gustaf IV Adolf, och det talades om en fortsatt overksamhet från norska armén i händelse av åtgärder för en statsvälvning i Sverige. Då Adlersparre i mars 1809 med värmländska fördelningen bröt upp mot huvudstaden för att åvägabringa kungens avsättning, hade prins Kristian ock lovat honom att icke angripa, om icke Fredrik VI befallde det eller ryssarna inbröt i Sverige; däremot är det icke känt, om han redan då hade kunskap om de planer att bjuda honom själv den svenska tronföljden, som vaknat hos enskilda svenskar. Norska härens och Norges eget tillstånd omöjliggjorde för tillfället ock varje kraftigare uppträdande mot Sverige. Emellertid utvecklade sig snart ett invecklat intrigspel om prinsens person.

Prinsens egna önskningar. Själv hoppades han till en början på förverkligande av en trestatsskandinavism under hans egen konung, Fredrik VI, men då denne genom sin oskicklighet gjorde sin kandidatur omöjlig, började i stället den mest energiske av de ledande i Norge, greve Herman Wedel-Jarlsberg, i samråd med åtskilliga svenskar (Adlersparre, von Platen, K. H. Posse m.fl.) arbeta för en förening mellan blott Norge och Sverige under prinsen. Meningen var först, att Norge under honom skulle skilja sig från Danmark och därefter han på grund härav väljas till tronföljare i Sverige; då hans egen medverkan därtill dock ej kunde erhållas, beslöt man i stället att först låta välja honom, den danske generalen, till svensk tronföljare för att därigenom åstadkomma en brytning mellan honom och Danmark och sålunda frammana hans samverkan till Norges lösryckande från Danmark och anslutning till Sverige. Under förespeglingar härom och med överdrivna framställningar av den norska vapenvilans betydelse pådrev Adlersparre och hans parti alltså tronföljarvalet i Sverige; inom ett hemligt utskott på riksdagen vanns majoritet för förslaget, och 15 juli 1809 biträddes det av bondeståndet samt 18 juli av de övriga stånden, hos adeln dock först efter livliga debatter och mot ett betydande antal reservanter, vilka hellre velat uppskjuta valet.

Otillräcklig. Tillräcklig statsmannabegåvning och energi att själv taga ledning i detta virrvarr ägde prinsen icke. Upprepade maningar från Fredrik VI att bryta in i Sverige motsatte han sig emellertid, men vägrade å andra sidan dels att mottaga den svenska tronföljden, innan han fått sin konungs samtycke därtill, dels att begiva sig till Sverige, förrän freden blivit sluten. Wedel-Jarlsberg och Adlersparres ansträngningar att åstadkomma en resning i Norge, dit Fredrik VI f.ö. skickat först presidenten Kaas och sedan sin svåger prins Fredrik av Hessen att kontrollera prins Kristian, blev under sådana förhållanden alldeles fruktlösa. Hoppet om Norge förgick alltså, och Adlersparres motparti, de s.k. gustavianerna, började under hösten nära förhoppningar om, att prinsen skulle utebli och tronföljarvalet kunna göras om. Även dessa gick dock om intet, och sedan freden med Danmark slutits i Jönköping 10 december 1809, begav sig prinsen i början av jan. 1810 till Sverige.

[redigera] Tronpretendent

Adoptionen. På begäran av Karl XIII, som adopterade honom, antog han därvid namnet Karl August (Kristian var impopulärt i Sverige). Den 22 januari höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm, och 24 januari avlade han på rikssalen sin trohetsed samt mottog ständernas hyllning. Prinsens gedigna egenskaper tillvann honom även i Sverige sympatier på olika håll. Hans yttre imponerade dock ej; han var liten till växten, fetlagd, med ett stort huvud på en ovanligt kort hals, stor, böjd näsa, mörka, föga livliga ögon och sjuklig ansiktsfärg. Men han såg manlig och bestämd ut, och man fann honom sträva efter att opartiskt sätta sig över partistriderna och lära känna sitt nya fäderneslands olika förhållanden, att frigöra sig från obehörigt ledband från sina ursprungliga främjare och att göra rättvisa jämväl åt forna motståndare. Man kunde anmärka, att han saknade talanger för hov- och societetsliv och vid sådant blev besvärad och inbunden, men denna stelhet försvann i smärre kretsar, där hans folkliga, enkla rättframhet kände sig mera hemmastadd. Även på gustavianerna gjorde han ett gott intryck; "det är en herre, som jag aldrig tror blir aimabel", skrev Jakob de la Gardie, "men allvarsam, sparsam och arbetsam, tre stora egenskaper för en svensk konung", och han hoppades för framtiden det bästa av hans lojala och öppna karaktär.

Bidar sin tid. Tillsvidare nöjde sig kronprinsen med att iakttaga och bida och lät ytterst få ana sina framtidsplaner. De ha, enligt numera bekantgjorda anteckningar av hans äldste broder, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, fortfarande i främsta rummet avsett trestatsskandinavismen, som han ville efter hand förbereda och till sist fullborda genom att, under villkor av en gemensam fri författning för det förenade Skandinavien, själv träda tillbaka för det danska konungahuset. Skulle emellertid, såsom han själv befarade, denna plan ej kunna genomföras, hade han för avsikt att till sin efterträdare adoptera Gustaf IV Adolfs son, prins Gustaf, för så vitt denne utvecklade sig värdig en krona, och hade fördenskull gett sin broder i uppdrag att följa och underrätta honom om denne furstes utveckling, ett uppdrag som upprepades, även sedan de svenska ständernas anhållan syntes nödvändiggöra giftermålsplaner. Dessa adoptionsplaner tyckas ej varit alldeles dolda för en och annan gustavian. Prinsens plötsliga död stäckte emellertid allas förhoppningar. För att närmare överlägga med sin bror och för att lära känna landets sydliga delar av reste han i början av maj söderut. Opasslig redan före avresan, försämrades han under vägen och nödgades emellanåt intaga sängen.

[redigera] Kronprinsens plötsliga död

Den 28 maj åkte kronprinsen till Kvidinge hed för att åse där pågående husarexercis. Han följde denna en stund, trots kall blåst, till häst, men då han skulle rida ur vägen för en attack, förlorade han plötsligt kontrollen över hästen, som satte av i karriär, vacklade i sadeln och föll omsider baklänges till marken. De tillskyndande fann honom medvetslös, upplivningsförsök var fåfänga, och efter en halvtimme avled han. En två dagar senare verkställd obduktion (årstiden medgav ej uppskov), som utfördes av hans läkare Rossi samt tre tillkallade professorer från Lund, visade att dödsorsaken var ett slaganfall under ritten, lätt förklarligt hos en man med hans kroppsbyggnad och alltsedan fälttåget i Norge vacklande hälsa. Plötsliga dödsfall av högt uppsatta personer plägar emellertid ej sällan förorsaka rykten om andra dödsorsaker än de vanliga. Här fanns förgiftningsrykten redan förut i gång. Redan på hösten 1809 hade Karl XIII genom Adlersparre låtit varna prinsen att resa till Danmark, emedan detta på grund av danskarnas falskhet kunde äventyra hans liv, och sedan dess hade förgiftningsryktena gått vidare; prinsen själv skall till och med ej varit fri från misstankar, utan vid mötet i Ramlösa med brodern ha sagt sig vara förgiven, "dock ej i Sverige".

Ränker mot prinsen? Efter hans ankomst till Sverige hade emellertid det onda talet använts som kampmedel i regeringspartiets strid mot dess motståndare, och kronprinsens opartiska hållning mot gustavianerna hade man sökt motarbeta med talet, att dessa hade giftet i beredskap. När nu hans död återuppväckte regeringspartiets skräck för ett val av prins Gustaf, fick dessa förgiftningsrykten ny jordmån. I tydlig avsikt att få en förgiftning konstaterad nedsändes från Stockholm för obduktionen två huvvudstadsläkare, och det obefogade klander dessa tillät sig över den redan förrättade liköppningen samt vissa tvetydiga och motsägande yttranden och åtgärder, vartill själva Collegium medicum lät förleda sig, ökade det giftiga talet. Det koncentrerade sig snart på familjen von Fersen, vars medlemmar var kända som gustavianer och vid hovet sades ha råkat i konflikter med kronprinsen, och det ledde vid prinsens likfärd 20 juni 1810, på grund av myndigheternas oförlåtliga slapphet, till det avskyvärda uppträde, då riksmarskalken Axel von Fersen mördades av pöbeln och varigenom ock gustavianerna skrämdes från att vid det följande valet verka för sin prins.

Någon utförligare teckning av K. A. finnes icke; de viktigaste meddelandena äro att hämta i de allmänna arbetena om statsvälvningen 1809 och den närmaste tiden därefter.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)