Nordiska passunionen
Wikipedia
Nordiska Passunionen infördes den 1 juli 1954 av den Svenska Riksdagen och ersatte protokollet om passfrihet från den 14 juli 1952. Dess fullständiga namn är Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd. Den omfattade från början Sverige, Danmark (utom Färöarna och Grönland), Norge och Finland. Island deltog från den 1 december 1955 och Färöarna från den 1 januari 1966.
Den innebär att ländernas medborgare inte behöver pass eller annan reselegitimationshandling vid resa eller uppehållstillstånd vid vistelse. Detta gäller således inte utlänningar som är bosatta i något av länderna, utan de måste söka uppehållstillstånd vid flyttning i vanlig ordning.
Överenskommelse om Upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna trädde i kraft den 1 maj 1958 för Sverige, Danmark (med undantag av Grönland och Färöarna), Finland och Norge (med undantag av Svalbard och Jan Mayen). Island anslöt sig den 24 september 1965, och Färöarna den 1 januari 1966.
Avtalen gäller fortfarande men har i stort tappat sin funktion vad gäller passfrihet för nordiska medborgare inom Norden, då länderna ingår i Schengensamarbetet som i praktiken har ersatt detta avtal vad gäller kontroll av pass/andra resehandlingar vid gränserna mellan Schengenländerna. En skillnad är att Schengenavtalet kräver pass eller ett särskilt nationellt ID-kort utanför hemlandet medan den Nordiska passunionen nöjer sig med valfri legitimation. Däremot så har den nordiska överenskommelsen om befrielse från uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning i ett annat nordiskt land alltjämt en betydelse. En nordisk medborgare kan fritt bosätta sig i ett annat nordiskt land utan att uppfylla några formaliteter. Så är inte fallet gentemot andra EU-länder.
EU-medborgare är sedan den 1 april 2006 befriade från skyldigheten att ha uppehållstillstånd i andra EU-länder, däremot är man skyldig att registrera sig (förutom vad gäller Storbritannien) inom tre månader från ankomsten i det andra EU-landet. Man måste även uppfylla vissa krav för att få vistas mer än tre månader i andra EU-länder, i huvudsak syftande till att man kan försörja sig själv. Norska och isländska medborgare har en liknande rättighet i förhållande till andra EU-länder, liksom andra EU-medborgare har till Norge och Island - genom EES-avtalet - men i de fallen måste man alltjämt inneha uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning, vilket dock i princip skall beviljas om man kan försörja sig själv.
[redigera] Se även
Belgien | Danmark1 | Finland | Frankrike2 | Grekland3 | Island | Italien4 | Luxemburg | Nederländerna5 | Norge | Portugal | Spanien | Sverige | Tyskland6 | Österrike
Geografiska anmärkningar: (1) Färöarna och Grönland omfattas ej; (2) Guadeloupe, Franska Guyana, Franska Polynesien, Martinique, Mayotte, Nya Kaledonien, Reunion, Saint-Pierre och Miquelon samt Wallis och Futuna omfattas ej; (3) Athos omfattas ej; (4) Campione d'Italia ej; (5) Aruba och Nederländska Antillerna omfattas ej; (6) Büsingen am Hochrhein och Helgoland omfattas ej;
