Nikolaj Jezjov
Wikipedia
Nikolaj Ivanovitj Jezjov (Николай Иванович Ежов), född 1 maj 1895 i Sankt Petersburg, död 4 februari 1940 (avrättad) var chef för den sovjetiska säkerhetspolisen NKVD (1936–1938), vilken period till stor del sammanföll med den stora utrensningen (ry. jezjovsjtjina, Ежовщина).
Jezjov blev medlem i bolsjevikpartiet 5 maj 1917 i Vitebsk. Han kämpade i Röda armén under ryska inbördeskriget för att sedan tilldelas olika anonyma befattningar i byråkratin, bl.a. inom jordbrukssektorn. 1929 lyckades han uppstiga till biträdande folkkommissarie för just jordbruket. Så blev Jezjov 1934 invald i kommunistpartiets centralkommitté och steg snabbt mot en verklig maktposition. Det PM han skrev 1935, med innebörd att politisk opposition alltid i sin förlängning leder till våld och terrorism, utgjorde en ideologisk bas för Stalins omfattande utrensningar, och gjorde honom 26 september 1936 till Genrich Jagodas efterträdare som chef för NKVD när det blev dennes egen tur att utrensas.
Efter två års intensivt dödande var det sedan Jezjovs tur att dö. Efter att 8 april 1938 ha nått sitt zenith genom att utnämnas även till folkkommissarie för vattenförsörjningen, blev 22 augusti 1938 Lavrentij Berija i praktiken den mäktigaste inom NKVD, trots att han på papperet ännu var Jezjovs vicechef. Stalin kritiserade sedan offentligt NKVD:s metoder i ett dokument från 11 november 1938. Jezjov tvingades då begära avsked, vilket han officiellt beviljades 25 november 1938. Sina befattningar inom kommunistpartiet förlorade Jezjov 3 mars 1939 varefter Stalin kände sig stark nog att låta arrestera Jezjov 10 april 1939. Jezjov anklagades för spioneri, högförräderi, planer på att mörda Stalin och homosexualitet. Han befanns skyldig, dömdes till döden och sköts i februari 1940.
