Majestät
Wikipedia
Majestät, om något sublimt eller upphöjt, vanligen titel på kunglig person. Det korrekta tilltalet till Sveriges regent är Eders Majestät. Omnämnande av kunglig person med sådan status skall vara Hans/Hennes Majestät.
Ordet majestät kommer ursprungligen från det romerska rikets uppfattning om sin upphöjda suveränitet, dvs. det romerska folkets (populi romani) högsta maktfullkomlighet. Majestätsbrott (minuere maiestatem populi romanum) inkluderade i detta sammanhang även alla former av förräderi eller omstörtande verksamhet och straffades hårt. Från kejsartiden, framför allt tiden under Tiberius, överflyttades betydelsen till att syfta på kejsarens person och ställning. Majestätsbrott och anklagelser därom var under denna tid skenrättegångar, där angivare (s.k. delatores) lockades av belöningar i form av del av den angivnes egendomar, och där inget eller litet tillfälle till försvar gavs. Vissa kejsare, bland andra Titus och Trajanus, ville inte befatta sig med dessa skenrättegångar och förbjöd dem, men rättegångarna återupptogs ofta av efterföljande despoter.
Tysk-romerska kejsare ansåg sig vara efterföljare till de romerska kejsarna, och använde sålunda majestätstitel. I vissa fall användes den även av andra, mindre potentater, som till exempel de normandiska kungarna på Sicilien under 1100-talet.
Kejsar Frans I (1515-1547) av Frankrike ville inte synas mindre upphöjd än sin konkurrent kejsar Karl V, och antog även han majestätstiteln. Henrik VIII av England (1509-1547) införde titeln i England, Erik XIV var den förste svenske kung som tilltalades "majestät" och Fredrik I den förste danske.
Senare har allmänt kungar och härskare använt titeln om både sin egen person och sin gemåls.
I modern tid anses varje statsöverhuvud äga majestät, vilket betyder att förgripelse mot denne är ett majestätsbrott.
