Johan Gunnar Andersson

Wikipedia

Johan Gunnar Andersson, född 3 juli 1874 i Knista, Närke, död 29 oktober 1960), var en svensk arkeolog, paleontolog och geolog.

Han var son till lantbrukarna Johan Andersson och Hedvig Lekberg. Redan som 25-åring var han med i en vetenskaplig expedition till Spetsbergen. Han genomförde en egen expedition till Spetsbergen och Kung Karls land 1898 samt reste med Otto Nordenskjöld till Sydpolen. År 1906 blev han med professors namn tillförordnad chef för Sveriges geologiska undersökning. 1914 anställdes han av den kinesiska regeringen för en malmgeologisk undersökning, som ledde honom in på även entologiska och arkeologiska forskningar rörande Kina. Detta gjorde honom internationellt och nationellt berömd. År 1925 blev han professor i geologi vid Stockholms högskola. 1926 fick han en personlig professur i östasiatisk arkeologi och blev föreståndare för Statens östasiatiska samlingar. Dessa utgör nu Östasiatiska museet. Han blev ledamot av Lantbruksakademien 1908 och Vetenskapsakademien 1911.

Andersson var en nyckelfigur i arkeologins begynnelse i Kina på 1920-talet. I Sverige var han berömd som Kina-Gunnar. (Hans kinesiska namn var An Te Sheng). Efter studier vid Uppsala Universitet och forskning i polarregionerna, blev Andersson chef för Sveriges geologiska undersökning. 1914 inbjöds han att bli rådgivare för den kinesiska regeringen och knöts till den nyinrättade kinesiska National Geological Survey (Dizhi kaochasuo) som byggts upp av och leddes av Ding Wenjiang (V.K. Ting), som också blev Anderssons chef och nära vän. Under denna tid hjälpte Andersson till att utbilda Kinas första generation geologer, och upptäckte dessutom järnmalmsfyndigheter och andra resurser som blev till nytta för den unga kinesiska industrin. Han gjorde samtidigt en hel del geologiska och paleontologiska upptäckter.

Sedan upptäckte han, tillsammans med kinesiska kollegor, bland andra Yuan Fuli, dittills helt okända förhistoriska (neolitiska) kulturlager i Henanprovinsen i centrala Kina, längs med Gula floden. Lämningarna kallades Yangshao-kultur efter den by där de först grävdes fram, år 1921.

Detta blev världssensation, eftersom inga sådana upptäckter av en kinesisk förhistoria gjorts tidigare trots att detta var mitt i Kinas historiska centrum. De följande åren, 1923-24, genomförde Andersson arkeologiska utgrävningar i provinserna Gansu och Qinghai, ånyo tillsammans med kinesiska kollegor. Han publicerade en rad böcker och vetenskapliga rapporter om kinesisk arkeologi, de senare oftast i Östasiatiska museets årsskrift, som han grundade (Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities). Anderssons mest kända populära bok om hans tid i Kina är Den gula jordens barn, 1932, som är översatt till flera språk, bland annat japanska, koreanska och engelska (Children of the Yellow Earth, 1934, omtryckt 1973).

Andersson är dessutom berömd för sin roll i ytterligare en upptäckt, av de långt mycket äldre lämningarna av paleolitiska människor, "Pekingmannen", vid Zhoukoudian (Choukoutian) utanför Beijing, en fyndplats som först identifierades av Andersson år 1921 men grävdes ut av andra forskare, bl.a. Otto Zdansky.

År 1926 grundade Andersson Östasiatiska museet (Museum of Far Eastern Antiquities), i Stockholm, efter ett riksdagsbeslut om att inrätta detta som ett nationellt museum för den svenska delen av de samlingar som Andersson tagit till Sverige från de första vetenskapliga arkeologiska utgrävningarna någonsin i Kina. Andersson var chef för museet fram till 1938 och efterträddes sedan av sinologen (kinaforskaren) Bernhard Karlgren. Den kinesiska delen av samlingarna skulle enligt ett svenskt-kinesiskt avtal återföras till Kinas regering av Andersson, vilket skedde 1927-1936 i sju sändningar. En kinesisk utställning med dem sattes omedelbart upp i den nya byggnaden för den kinesiska National Geological Survey i dåvarande huvudstaden Nanjing, där Andersson såg dem 1937, den sista gången de setts av någon. Föremålen, som inkluderar hundratals förhistoriska målade keramiska kärl (sådana som också visas i Stockholm) kan eventuellt ha gått förlorade i kriget som pågick (se: Nanjingmassakern).

Ett urval av Anderssons samlingar visas i en ny basutställning på Östasiatiska sedan 2004. Mer information om detta och en rikhaltig bibliografi om Andersson och hans museum samt om den tidiga kinesiska arkeologin finns i den tvåspråkiga (engelska och kinesiska) boken China before China: Johan Gunnar Andersson, Ding Wenjiang and the Discovery of China's Prehistory utgiven 2004 av Östasiatiska museet, Stockholm.