Jesus

Jesus från Nasaret är huvudgestalten i Nya Testamentet och i den kristna tron. Jesu födelse dateras vanligen till mellan 7 och 4 f.Kr. och hans död till mellan år 30 och 33 e.Kr. Inom kristendomen kallas Jesus för Kristus (den smorde, anspelning på kunga- och profetsmörjelsen) eller Messias. Denna titel har även tidigt kommit att uppfattas som ett namn.

[redigera] Jesu liv

För en utförligare beskrivning: Se Jesu liv enligt Nya Testamentet och Jesu undervisning enligt Nya Testamentet.

Se också Josefus, Suetonius, Tacitus och Plinius.

Miljön där Jesus verkade är väl dokumenterad i olika källor och genom den forskning som koncentrerats till tiden för Jesus liv. De direkta källorna om Jesus liv är dock färre och består främst av nya testamentets beskrivningar. De andra källorna är knapphändiga, Jesus omnämns dock av den judiska historiken Josefus på 90-talet och av romerska författarna Suetonius och Tacitus och den romerske ståthållaren Plinius d.y ett tiotal år efter Josefus. Dessa säger dock inte så mycket mera än att Jesus var känd bland fler än bara kristna. I de rabbinska skrifterna finns knapphändig information om Jesus.

Den främsta källan är istället de synoptiska evangelierna, Lukas, Markus och Matteus. De är skriva ungefär ett halvt sekel efter Jesus död (troligen 67–90 e.Kr.). I dessa finns utförliga beskrivningar av Jesus och hans liv och lära. Förutom att de inte är ögonvittnesskildringar är det ett källkritiskt problem att de inte i första hand syftade till att ge en historisk skildring av Jesus liv utan att de präglades av och ville förmedla tron på hans korsfästelse och uppståndelse.

Nedanstående avsnitt redogör för Jesus liv och Jesus budskap såsom det skildras i Nya testamentet.

[redigera] Födelse och barndom

Jesu liv börjar enligt Nya testamentet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas ”den Högstes son” (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Bibeln inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan som jungfru.

På grund av en folkräkning tvingades paret till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Där födde Maria sin son och lade honom i en matho för djur, eftersom det var fullt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. En tid senare fick den unga familjen besök av stjärntydare som kom resande österifrån. De frågade i hovet om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes blev misstänksam och dödade alla gossebarn i trakten. Jesus familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. När Jesus var 12 år besökte han Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda.

[redigera] Jesu verksamhet

Jesu offentliga verksamhet började när han var i trettioårsåldern. Han lät då döpa sig av Johannes Döparen, en profet som verkade i öknen vid floden Jordan. Denne förkunnade Messias nära ankomst och döpte dem som ville omvända sig. När Jesus döpts, berättas det att den Helige Ande sänkte sig ner över Jesus i form av en duva och en röst hördes från himmelen som sade: ”Du är min son, den älskade. I dig har jag min glädje.” (Mark. 1:11) Efter dopet fastade Jesus fyrtio dagar i öknen och blev av djävulen frestad att utföra övernaturliga handlingar för sin egen vinnings skull. I början av sin verksamhet valde Jesus ut tolv av sina lärjungar till apostlar (grekiska: apóstolos - sändebud). De viktigaste är Petrus, Jakob och Johannes. Verksamheten var i huvudsak förlagd till Galileen på västra stranden av Genesarets Sjö. Den bestod främst av förkunnelse, botande av sjukdomar, utdrivande av demoner och andra underverk. Till exempel mättade han vid ett par tillfällen tusenden med knappa resurser, gick på vatten och uppväckte minst tre döda.

Vid ett tillfälle tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg. Där förvandlades hans utseende så att ett kraftfullt ljus strålade ut från honom. En röst hördes från himlen: ”Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom.” (Matt 17:1-8). (Kristi förklaring)

[redigera] Jesu lidande, död och uppståndelse

Jesu lidande inleddes med att han red in i Jerusalem på en åsna, något som inom kyrkan traditionellt har tolkats som uppfyllelsen av en profetia om Messias ankomst (Sak. 9:9). Därefter rensade han templet från försäljare, som han tyckte vanhelgade helgedomen. Vid denna tid undervisade Jesus också om tidens slut.

Sista kvällen i livet samlade Jesus sina apostlar till måltid. Han tvättade deras fötter - något som annars var tjänarens uppgift (Joh. 13:1-17). Han tog under måltiden bröd och vin och sade att det var hans kropp och blod, och uppmanade dem att göra detsamma till minne av honom (Matt. 26:26-30) (nattvarden). I trädgården Getsemane bad han Fadern (Gud) att få slippa sitt lidande, men böjde sig för hans vilja. Sedan kom en av hans lärjungar - Judas Iskariot - med tempelvakten och förrådde honom (Mark 14:32-42).

Jesus förhördes i flera omgångar och dömdes av Pontius Pilatus till gissling och korsfästelse (Luk. 22:63-23:25). Han korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar. Klockan 12 föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk soldat honom med en lans. (Matt. 27:32-56; Mark. 15:21-41; Luk. 23:26-49; Joh. 19:17-37).

En högt uppsatt man vid namn Josef från Arimatea begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Pontius Pilatus beslutade på begäran av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matt. 27:57-66).

På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade att Jesus lever. Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom levande (1 Kor. 15:3-8). De fick tillfälle att ta i honom och se honom äta (Luk 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen under fyrtio dagar (Apg 1:3). (Uppståndelsen beskrivs i Matt. 28; Mark. 16; Luk. 24; Joh. 20-21; Apg. 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.)

Vid slutet av dessa fyrtio dagar, samlade Jesus lärjungarna på Olivberget och togs därifrån upp till himmelen (Luk. 24:50-51; Apg 1:6-11).

[redigera] Andra källor

[redigera] Icke kristna källor

Josefos Josefus (född år 37 e.Kr.) var en judisk historiker. Han fullbordade Antiquetetes (Judarnas historia) omkring år 93. Josefus skriver:

Han kallade samman stora rådet, förde inför det fram en man vid namn Jakob, bror till Jesus, som kallades Kristus, samt vissa andra. Han anklagade dem för att ha överträtt lagen och utlämnade dem till att stenas. (20.200)

På ett annat ställe skriver han:

Ungefär vid den tiden levde Jesus, en vis man, om man nu skall kalla honom man. Ty han var en som utförde häpnadsväckande bedrifter och var lärare för sådana människor som glatt tar emot sanningen. Han vann över många judar och många av grekerna. Han var Kristus. När Pilatus hade dömt honom att korsfästas, efter att ha hört honom anklagas av män med det högsta anseende ibland oss, övergav de som först kommit att älska honom inte sin tillgivenhet till honom. På tredje dagen visade han sig återuppväckt för dem, för Guds profeter hade profeterat om dessa och otaliga andra saker om honom. Och det kristna följet, som kallas så efter honom, har än i denna dag inte försvunnit. (18.63-64).

Dessa är de samtida texter utanför Bibeln som tydligast talar om Jesus. Vissa forskare har menat att de måste vara senare kristna interpolationer (tillägg), eftersom en jude inte skulle uttrycka sig så. Detta är inte helt otänkbart, i synnerhet vad beträffar det andra stycket. Samtidigt finns det uttryckssätt som är främmande för kristna (Jesus kallas till exempel för en ”vis man”). Det faktum att de tidigaste kyrkofäderna inte känt till det längre stycket om Jesus talar för att det är ett tillägg som inte har skrivits av Josefos.

[redigera] Tacitus

Tacitus var en romersk historiker. Han skriver år 115 i Annaler:

Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus, som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom ... Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mänd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten. (15.44)

Tacitus skriver på ett sätt som ger intrycket att han har information via den romerska statens kanaler. Hans vittnesmål bekräftar att det år 64 fanns kristna i Rom.

[redigera] Talmud

I Talmud finns också vissa utsagor om Jesus. Bland annat sägs att han var född av Maria och en romersk soldat som hette Pantera, att han undervisade, att han hade fem lärjungar, att han gjorde under genom trolldom, att han var en falsk Messias, samt att alla judiska lärde inte från början ansåg honom vara en kättare.

[redigera] Kyrkans syn på Jesus från Nasaret

Se även Kristologi.

I urkristendomen finns ett antal benämningar på Jesus, han har kallats Guds son, Herren, Davids son, Profeten, Frälsaren med mera. Bara i Nya Testamentet förekommer fler än femtio olika beteckningar. Titlarna används parallellt med varandra. Tre titlar har med tiden blivit dominerande:

Messias (Kristus); den ”smorde”, alltså den konung som judarna väntade på.
Guds son; en messiastitel som också angav Jesu intima förening med Gud (”fadern”).
Herren; en anspelning på det arameiska ”adonai” (”herre”) som användes istället för Guds namn vid läsning av Torah.

Enligt Johannes är Jesus det ord genom vilket Gud skapade världen. Han fanns hos Gud i begynnelsen (Joh. 1:1-3). Även Paulus säger att Jesus fanns före allting, att Gud skapade världen genom honom och att världen upprätthålls genom honom (Kol 1:16-17, jfr Heb 1:2-3). Han hävdar att det är genom att bekänna att Jesus är Herre/Herren, som man blir frälst (Rom 10:9), det vill säga genom att bekänna att Jesus är den Gud som uppenbarat sig i Tanach/Gamla Testamentet som Herren/JHWH. Denna tolkning stöds av hans hänvisning till Joel 2:32 (i den hebreiska Bibeln 3:5), där Gudsnamnet Herren/JHWH används (Rom 10:13).

I den tidiga kyrkan uppstod snabbt en diskussion om Jesus som Messias, påskyndad av en mängd spekulationer av gnostiskt slag om Jesu person och relation till Gud. Vid kyrkomötet i Nicaea 325 fastslog kyrkan att Jesus Kristus är ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. Det bekräftades i Konstantinopel 381 (se den Nicenska trosbekännelsen).

Vid kyrkomötet i Chalcedon 451 fastslogs den så kallade tvånatursläran, Jesus var både sann människa och sann Gud. Gud är ett väsende, men tre personer eller hypostaser. Jesus är en person eller hypostas, men två naturer. Den läran blev normen för traditionell kristen kristologi (se treenighetsläran).

[redigera] Moderna former av teologi

Under upplysningstiden och därefter har en historisk kritisk forskning växt fram som ofta har kritiserat kyrkomötenas diskussioner och slutsatser som spekulationer. Bland annat uppstod på 1700-talet en teologisk strömning fram kallad Neologin (grekiska: néos - ny, lógos - ord, kunskap, lära). Den avvisar de kristna dogmerna om Treenigheten och Kristi Gudomlighet och intar en deistisk syn på tillvaron. För dessa teser argumenterade man utifrån en historisk-kritisk metod enligt sin tids Bibelvetenskap.

Senare har det funnits en tendens att söka efter den "historiske Jesus” bakom kyrkotraditionen (främst under 1800-talet). Modern Jesusforskning har dock påvisat att de nytestamentliga beskrivningarna inte hade som syfte att teckna en biografi över Jesus, utan syftade till att väcka tro på hans korsfästelse och uppståndelse.

[redigera] Liberalteologi

På 1800-talet fick neologin en efterföljare i den liberala teologin. Liberalteologin tar avstånd från lärorna om Jesus som Gud och om frälsningen genom Jesu död, och betonar Jesu etiska förkunnelse. En central person inom liberalteologin är Adolf von Harnack (1851-1930). Han talar om Jesu etiska förkunnelse som ”Jesu enkla lära”. Han menar också, utifrån sin tids Bibelvetenskap, att tankarna om Jesu Gudom och frälsningen inte härstammar från Jesus, utan har kommit in i kristendomen i dess senare möte med hellenismen - den grekiska kulturen. En senare form av teologi som inte fäster någon stor vikt vid Jesu gudomlighet etc. är den så kallade postmoderna teologin. Dessa trender existerar sida vid sida med den starkt kristocentriska visionen både i en förnyad patristisk och klassisk teologi (inom vissa delar av ortodoxin och den romersk-katolska kyrkan) och i så kallad fundamentalism (ofta, men inte alltid bokstavstro – inom frikyrkor och lågkyrkliga rörelser i protestantiska kyrkor).

Se vidare

[redigera] Andra religioners syn på Jesus från Nasaret

[redigera] Judendomen

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk person, och ser honom som en kringvandrande lärare vars anspråk saknar relevans för den judiska religionen. Judenheten tror på de löften som finns i Tanach (Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar att denne skulle vara Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare treenighetsläran (med hänvisning till 5 Mos. 6:4), tanken att Jesu död sonade människornas synder samt läran om Jesu uppståndelse. Judar kan uppskatta Jesu etiska undervisning, men inte heller detta är självklart. Särskilt gäller att det inom judisk etik finns en omfattande diskussion angående under vilka omständigheter självförsvar är acceptabelt, vilket åtminstone potentiellt är i konflikt med den radikala pacifism som Jesus kan sägas representera.

[redigera] Messianska judar

Det finns ett begränsat antal medlemmar av det judiska folket som tror på Jesus som Messias. Dessa kallar sig själva messianska judar, men betraktas vanligen av andra judar som konvertiter till kristendomen. Messianska judar brukar vanligtvis hålla fast vid många judiska traditioner, inklusive att fira sabbat på lördagen. Organisationer som "Jews for Jesus" är starkt kontroversiella bland många judar.

[redigera] Gnosticismen

Gnosticismen är ingen enhetlig rörelse. Den kan istället anta många former och lätt anpassa sig till sin omgivning. På ett tidigt stadium kom den att utöva ett starkt inflytande inom Kyrkan och utvecklade kristna former av gnosticism. Bland annat skrev gnostikerna ner sina läror i skrifter som liknade de kristnas evangelier och brev. För att öka trovärdigheten angav de ofta någon apostel som författare (detta var vanligt förekommande under antiken). Deras läror var ofta hemliga och man kunde ta del av dem först efter initation i rörelsen. Enligt gnosticismen är det andliga något gott och materien något ont. Materien har kommit till genom ett syndafall eller en ond skapargud. Människan är egentligen en gudomlig ande, som fängslats i materien, men genom rätt kunskap (grekiska: gnósis) kan hon befrias och återvända till sitt rätta hem. De kristna versionerna av gnosticism går ofta ut på att Jesus är en gudomlig ande som kommer med hemlig och frigörande kunskap. Jesus korsfästes aldrig och dog aldrig. Istället återvände han till Gud.

[redigera] Islam

[redigera] Koranen som källa

Islam utgår från en helt annan källa i sin förståelse av Jesus - Koranen. Man menar att Evangelierna förvanskats av Kyrkan och att den verkliga sanningen om Jesus uppenbarades för Muhammed på 600-talet efter Kristus.

[redigera] Jesus i Islam

Jesus (Isa inom islam) intar en framträdande plats inom Islam och erkänns som profet. Muhammed säger till och med i Koranen att Jesus är en större profet än han. Jesus är också den ende i Koranen förutom Gud som talar i egen person (Muhammed tilltalas endast). Samtidigt betraktas Jesus som profet enbart för de kristna, medan Muhammed är hela jordens profet. I Koranen finns många berättelser som liknar dem i Evangelierna. Muslimerna tror på bebådelsen, jungfrufödelsen och himmelsfärden. Man tror dock inte att Jesus korsfästes, utan hävdar att det var någon som liknade Jesus som korsfästes i hans ställe. Enligt en vidspridd uppfattning i den muslimska världen är det Jesus som skall återkomma vid tidens slut för att döma världen.

Islam avvisar fullkomligt tanken att Jesus skulle vara Gud. De kristna sägs av sin kärlek till Jesus ha upphöjt och överdrivit hans ställning över tid genom att man ansåg honom vara en del av en treenig Gud. Muhammed rapporteras ha beordrat muslimerna att undvika att upprepa detta misstag i sin vördnad för honom själv och istället säga "ashadu anna muhammadan 'abduhu wa rasuluh" ("jag vittnar om att Muhammed är Guds tjänare/slav och profet").

[redigera] Ahmadiyyarörelsen

Ahmadiyyamuslimer tror att Jesus överlevde korsfästelsen och emigrerade till Kashmir där han dog en naturlig död. De anser att profetian om Jesus återkomst endast var symbolisk, och att denna uppfylldes i och med Hazrat Mirza Ghulam Ahmads (1835-1908) framträdande som den utlovade Messias och Mahdi, i Qadian, Punjab, Indien.

[redigera] Bahá'í

Denna religion tror på Jesus Kristus som en Gudomlig Budbärare, en stor profet i linje med de andra huvudreligionerna. De erkänner jungfrufödelsen, men tror inte på Treenigheten eller att Gud och Jesus var samma sak. Bahá'íer tror att Jesus speglar Gud och att man i spegeln ser den andliga solen, d.v.s. Gud. Bahá'íer tror att han korsfästes och hans ande for upp till himmelen för att återfödas men med ett nytt namn, Herrens Härlighet, och denne skulle komma för att upprätta Guds rike på jorden.

[redigera] Cao Dai

Inom den vietnamesiska religionen Cao Dai räknas Jesus som ett helgon, eller buddha, direkt kommen av sin far, Gud. Han är dock inte lika betydelsefull som de tre helgonen Sun Yat-sen, Victor Hugo och Nguyễn Bỉnh Khiêm.

[redigera] Vetenskapens syn på Jesus från Nasaret

[redigera] Jesu existens

De allra flesta vetenskapsmän menar att Jesus från Nasaret existerat som en historisk person. En del hävdar dock att det är kyrkan som senare uppfunnit honom i sin förkunnelse (den så kallade ahistoriska hypotesen), eller att det nästan inte finns någon säker historisk information om Jesus och att berättelserna kring honom är myter (se Jesusmyten).

Utifrån uppgifter ur Evangelierna om regenter och folkräkningar har man slutit sig till att Jesu födelse troligen ägde rum någon gång under tiden år 7 - 4 f. Kr. Vår tideräkning skapades av munken Dionysius Exiguus år 532, men modern vetenskap har ifrågasatt hans beräkningar. Tidpunkten för korsfästelsen har inte med säkerhet kunnat fastställas, men två tänkbara datum är 7 april 30 och 3 april 33. Jesus talade sannolikt arameiska som modersmål, men förstod troligen även hebreiska och grekiska.

Bibelvetenskapen har som regel inte velat uttala sig om de övernaturliga inslagen i jesusberättelserna och inte heller om det som starkt avviker från vår vardagserfarenhet. Däremot kan man behandla trovärdigheten i texterna med hjälp av paleografi, textkritik, arkeologi och isagogik.

[redigera] Handskriftsläget

Jämfört med all annan antik litteratur är handskriftsläget extremt gott vad beträffar Nya testamentet. På grekiska finns mer än 5000 handskrifter bevarade. Den tidigaste, P52, som innehåller några verser från Johannes 18, är daterad så tidigt som cirka år 125. Mer än 30 handskrifter är daterade från sent 100-tal till tidigt 200-tal. Av dessa täcker P45 stora delar av Evangelierna och Apostlagärningarna och P46 stora delar av Pauli brev. Fyra tillförlitliga och så gott som kompletta handskrifter av NT ([hebreiska bokstaven alef], B, A, C) finns bevarade från 300- och 400-talen (Blomberg, 1994, s.193-194; Aland, m.fl. 1993). Det finns alltså handskrifter som inte är äldre än 50-150 år efter det att originalet skrevs.

Som en jämförelse kan nämnas att den grekiska skrift som näst efter NT har flest handskrifter bevarade är Homeros Iliaden, med 650 handskrifter, varav den äldsta är från 100-talet efter Kristus, vilket är 800 år efter dess tillkomst. Vi kan också jämföra med med NT samtida historiska verk, vilka som regel anses relativt tillförlitliga: Den romerske historikern Tacitus skrev sina Annales med början år 116 e. Kr. De sex första böckerna finns bevarade i en enda handskrift från omkring år 850. Böckerna 11-16 i en handskrift från 1000-talet. Böckerna 7-10 har gått förlorade. Den judiske historikern Josefus verk finns bevarade i nio grekiska handskrifter från 900-1100-talen, en latinsk översättning från 300-talet och i ryskt material från 1000- eller 1100-talen. (Metzger, Bruce M. Intervjuad i Strobel, 2002, s. 64-65).

I början av 1990-talet upptäckte man bland Qumranfynden ett fragment som av allt att döma är en del av Markus evangelium. Om detta är riktigt, vilket vetenskapen ännu är oense om, bör Markus dateras till före år 70, eftersom det var då dessa skrifter gömdes i Qumran, undan den romerska armén.

[redigera] Paleografi

Paleografi (grekiska: palaiós - gammal, grafé - skrift) är vetenskapen om vilka handstilar som förekommit i olika tidsperioder. 1935 hittades handskriften P52 från Johannes Evangelium, som med denna metod daterades till cirka år 125. Detta ledde till att Johannesevangeliet fick dateras om. Många Bibelvetare hade dessförinnan ansett att det var mycket yngre.

[redigera] Textkritik

Textkritik är den vetenskap som söker etablera en text som är så nära originalet som möjligt. Eftersom handskrifterna inte är identiska, gäller det att försöka avgöra hur den ursprungliga texten såg ut. Detta gör man dels genom yttre kriterier, till exempel hur gammal handskriften är; och inre kriterier, som handlar om att man kan tänka ut sätt som fel kan uppkomma på. Till exempel är det lätt att en avskrivare hoppar över en mening, för att den föregående slutar på samma sätt. Den på detta sätt vetenskapligt etablerade grekiska texten över Nya Testamentet heter Novum Testamentum Graece, ed: Aland. B., m.fl. (Nestle-Aland). 27:e upplagan. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft 1993.

[redigera] Arkeologi

Arkeologiska fynd kan ibland påverka synen på Jesus. Mycket av det som berättas om den miljö Jesus levde i, har kunnat bekräftas av arkeologiska fynd. Ett exempel är Jesu domare, den romerske ståthållaren över Judeen Pontius Pilatus. Dennes namn återfinns på den s.k. Pilatus-stenen.

[redigera] Isagogik

Vetenskapen om skrifters tillkomst och datering kallas isagogik (grekiska: eiságo - inleda). Dateringen är viktig för trovärdigheten som stärks aven tidig datering. Paulus första brev till Korinthierna, som innehåller en redogörelse för Jesu uppståndelse (15:3-8), är troligen den äldsta skrift som mer i detalj redogör för något från Jesu liv. Den skall troligen dateras till år 55 eller 56.

En vanlig uppfattning är att de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas) bör dateras till efter år 70. Då förstördes nämligen Jerusalem och dess tempel av romarna. Detta förutsades av Jesus (Matt. 24:1-2; Mark. 13:1-2; Luk. 21:5-6, 20-24). Eftersom många forskare anser en sådan förutsägelse osannolik, menar de att dessa texter måste ha kommit till i efterhand och att Evangelierna följaktligen bör dateras till efter år 70. Andra forskare vänder på det och säger, att om Jerusalem och templet hade förstörts innan Evangelierna skrivits, borde de ha försetts med kommentaren, att profetian också gått i uppfyllelse. Så sker vid andra tillfällen (Apg 11:27-28). Det verkar inte heller så osannolikt att någon även, utan profetisk ingivelse, skulle kunna förutse en sådan händelse i det politiskt och religiöst oroliga ockuperade landet. Det förmodade Markusfragmentet från Qumran (se ovan) bör också beaktas vid dateringen.

Johannes evangelium har troligen en lång tillkomsthistoria och bör ha varit färdigt under 90-talet. Johannes skall enligt Ireneus ha dött under kejsar Trajanus (98-177). Det kan på grund av handskriften P52 inte vara senare än år 125.

[redigera] Tillkomsthistoria

Om Evangelierna alltså är skrivna omkring år 70, så är det ungefär fyrtio år efter Jesu liv. Det är en allmänt förekommande uppfattning att apostlarna inte försökte minnas och skriva ned exakt vad som hade hänt fyrtio år tidigare. Troligen har de istället haft olika typer av anteckningar och memorerat material att tillgå. Det var under denna tid vanligt att religiösa lärare lärde sina elever att memorera utsagor utantill. Sådan utantillkunskap har troligen använts vid sammanställningen av Evangelierna (Svensk formkritisk skola). De synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) utgör ett särskilt problem, eftersom de är så lika varandra. Det ligger nära till hands att de på något sätt är beroende av varandra. En vanlig hypotes är att Markus är äldst. Matteus och Lukas har sedan använt Markus och en annan källa Q (tyska Quelle - källa). Denna källa är en ren konstruktion och någon handskrift har aldrig hittats.

[redigera] Kyrkofädernas vittnesbörd

De tidiga kristna författarna, kyrkofäderna, menar att Matteus och Johannes evangelier är skrivna av Jesu apostlar med samma namn. Markus evangelium är skrivet av aposteln Petrus tolk Markus; och Lukas evangelium är skrivet av aposteln Paulus följeslagare Lukas. Matteusevangeliet skall från början ha skrivits på hebreiska. Eusebios skrev under åren 303-324 en kyrkohistoria, där han samlade viktiga vittnesbörd bland annat om Evangeliernas tillkomst. Han återger till exempel vittnesbörd från Papias av Hierapolis, som troligen verkade omkring år 130, som talar om Markus och Matteus (Eusebios, Kyrkohistoria III:39:15-16), Clemens av Alexandria, som verkade mot slutet av 100-talet (Eusebios, Kyrkohistoria VI:14:5-7), och Ireneus av Lyon, som likaså verkade mot slutet av 100-talet (Eusebios, Kyrkohistoria V:8:2-4. Finns också bevarat i Ireneus, Mot heresierna III:1:1).

[redigera] Kanonbildningen

Kanon är de böcker som av Kyrkan accepteras som normativa. Beträffande Jesu liv är det alltså de böcker som ingår i Nya Testamentet, framför allt de fyra Evangelierna. Kánonbildningen var i praktiken avslutad på 300-talet, men det var först på det Tridentiska kyrkomötet (1543-1563) som Katolska kyrkan formellt fastslog vilka böcker som skall ingå. Vid kánonbildningen använde Kyrkan principer som liknar vetenskapligt tänkesätt. För att kunna bedöma vilka skrifter som var äkta undersökte man bland annat skrifternas spridning. Skrifter som användes i alla församlingar var mer sannolikt av apostoliskt ursprung, än de som bara fanns i enstaka församlingar. Särskild vikt lade man vid de församlingar där apostlar verkat. Man kunde också avvisa skrifter på läromässiga grunder. Man menade att den rätta läran traderats (förts vidare) i Kyrkan genom biskoparna, och därför kunde användas vid bedömningen av skrifters äkthet. Ireneus argumenterar till exempel vid 100-talets slut för, att den obrutna successionen av biskopar garanterar kyrkans lära, mot till exempel gnostikerna, som inte kunde hänvisa till något sådant historiskt samband med Jesus (Adversus haeresis III, 3).

[redigera] Svepeduken i Turin

Svepeduken är ett mycket omtvistat arkeologiskt föremål som möjligen kan ha varit Jesu svepeduk. Svepningen ägs och förvaras av Katolska kyrkan i Turin i Italien. Det är en två manslängder lång väv, med avbildningar av en naken man i naturlig storlek i full längd, framsida och baksida - som om mannen skulle ha legat i tygstycket. Bilden, som är som ett fotografiskt negativ, har framställts på okänt sätt och man har inte funnit något färgpigment. En forskare menar sig ha funnit tredimensionell information i bilden. Pollenanalys visar, att den skulle kunna ha befunnit sig i östra Medelhavsområdet vid Jesu tid. Motstridiga uppgifter har angetts beträffande svepningens autencitet. Tre Kol-14-dateringar har visat att den tillkommit på medeltiden. Den röda färg som finns på duken består inte av blod. En biskop på 1300-talet rapporterade till påven Klemens VII att man tidigare avslöjat upphovsmannen till förfalskningen. Andra har menat att man fått feldateringar med kol-14-metoden när man undersökt liknande tyg från Jesu tid. Oavsett diskussionen om dess ursprung är det fortfarande helt obekant hur bilden på svepeduken kan ha uppstått.

[redigera] Källor

Eusebios. (år 303-324). Kyrkohistoria. Utgiven i svensk översättning 1995. Övers: Andrén, Olof. Skellefteå: Artos.
Intervju med Edwin Yamauchi, i: Strobel, Lee. (2002).
Fallet Jesus: Fakta och indicier - en reporters personliga granskning, Örebro: Libris. (Originalets titel: The Case for Christ, Grand Rapids, Michigan, USA: Zondervan 1998).
Hartman, Lars. (1969, 1989). ”Nytestamentlig Isagogik”. I: En bok om Nya Testamentet, ed. Gerhardsson, Birger. s. 11-132. Malmö: Liber.
Yamauchi, Edwin, ”Josephus and the Scriptures”, Fides et Historia 13 (1980.
Barnett, Paul, Is the New Testament History? London: Hodder & Stoughton, 1986.
Copan, Paul, (1998), ”True For You, But Not For Me”: Deflating the Slogans that Leave Christians Speechless, Minneapolis, Minnesota: Bethany House Publishers.
Decrees of the Ecumenical Councils. Volume One: Nicaea I to Lateran V. (325-1517. Utgiven 1990). Tanner, Norman P. (ed.). London: Sheed & Ward, and Washington DC: Georgetown University Press.
Gebremedhin, Ezra. (1992). Arvet från kyrkofäderna: Den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden. Skellefteå: Artos.
Hägglund, Bengt. (1956, 1981). Teologins historia: En dogmhistorisk översikt. Malmö: Liber.
Kelley, J.D.N. (19775). Early Christian Doctrines. London: A&C Black.
Intervju med Bruce M. Metzger, i: Strobel, Lee. (2002).
Aland, B., m.fl. (1993). ”Codices Graeci et Latini in hac Editione Adhibiti”. I: Novum Testamentum Graece, ed: Aland. B., m.fl. (Nestle-Aland). 27:e upplagan. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft.
Blomberg, Craig L. (1994). ”The Historical Reliability of the New Testament”. I: Reasonable Faith: Christian Truth and Apologetics, ed: Craig, William Lane. Wheaton, Illinois, USA: Crossway Books.
Guthrie, Donald. (1990). New Testament Introduction. Leicester, England: Apollos; Downers Grove, Illinois, USA: Inter-Varsity Press.

[redigera] Referenser

[redigera] Se även

[redigera] Externa länkar

Jesus.se

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../j/e/s/Jesus.html

Kategorier: Jesus | Jul | Påsk | Avlidna 30 | Avlidna 33