Högerextremism
Wikipedia
Högerextremism, eller ultrahöger är en beteckning på politiska åsikter och värderingar som ligger långt till höger om genomsnittet i ett visst område. Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden. Det används vanligtvis i pejorativt syfte då de som anses högerextrema sällan använder beteckningen på sig själva.
I Sverige brukar extrem nationalism och betonande av den inhemska kulturtraditionen samt xenofobi (främlingsfientlighet) ofta förknippas med högerextremism. De uttalat icke-demokratiska varianterna av högerextremism brukar även förespråka någon form av rasideologi, medan andra organisationer i stället argumenterar för etnisk och kulturell identitet i en nationalstat utan att förespråka rasism.
I boken Extremhögern (1991) av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson introduceras två huvudvarianter av högerextremism: ultrahöger och fascister. Skillnaden är att de förra accepterar demokratins grundprinciper medan fascister medvetet avvisar ett demokratiskt statsskick.
[redigera] Exempel på högerextrema åsikter
I dagens Sverige föknippas höger ofta med begrepp som marknadsliberalism och nyliberalism. Högerextremism har dock inget med detta att göra, utan ser till exempel gärna att staten har ett stort inflytande över näringslivet. Det handlar alltså om ultrakonservativa, reaktionära, nationalistiska rörelser som inte har någonting med liberalismen att göra. Högerextremism kan finnas inom alla kulturella traditioner. I Indien stöder exempelvis en liten minoritet en aggressiv form hinduisk nationalism som kan beskrivas som högerextrem. I det följande diskuteras dock endast högerextremism i västvärlden.
Högerextrema partier har ofta en negativ inställning till invandring, inklusive internationella adoptioner.
I kulturfrågor, betonas starkt den inhemska kulturen och tradionen. Detta hindrar dock inte ett internationellt kulturellt utbyte högerextrema anhängare emellan inom västervärlden; så kallad vit makt-musik produceras följaktligen i hela västvärlden.
Högerextrema anhängare är vidare uttalat antisocialistiska och antiliberala, på samma vis som Hitler och hans anhängare var starkt emot socialdemokrater, marxister och liberaler. I ekonomiska frågor saknas marknadsekonomiskt hållbara teorier. Nämnas kan dock de korporativistiska ståndpunkterna och motståndet mot storföretag och internationell företagsamhet. Ett annat kännetecknande drag för många av de grupper som ibland kallas "högerextrema" är ett starkt motstånd mot USA:s utrikespolitik och mot staten Israel.
På grund av tron på den starkt centraliserade och starka statsorganisationen ryms oftast inte jämställdhetsfrågor på agendan utan människor finns för nationens fortbestånd. Kvinnor ses som producenter av möjliga goda medborgare - eller som den liberala läraren Jenny Wahlman skrev 1933 kvinnor finns inte för att leda utan för att lyda då hon beskrev sina erfarenheter av Tyskland efter Hitlers och nationalsocialisternas maktövertagande. Den egna starka staten ser den egna ursprungsbefolkningen som en essentiell tillgång för statens överlevnad och månar i hög grad om de egan traditionerna i alla kulturella avseenden. Ett exempel på dylik konservativ hållning är Stalins till kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som ålades att komponera mer ryskt och i nationalistisk riktning.
[redigera] Kritik mot begreppet
Begreppet högerextrem har kritiseras från vissa konservativa håll. Anledningen är att man uppfattar det som ett sätt att bunta ihop konservativa med fascister, i syfte att delegitimera konservatismen.
Vidare anser man att de sedan länge etablerade demokratiska högerpartierna inte har haft, eller har, några gemensamma ståndpunkter med de grupperingar som idag kallas högerextrema. Dagens höger implicerar idag ofta en ideologi som betonar den personliga friheten samt verkar för en politisk linje där man vill sänka skatterna i syfte att öka valfriheten för den enskilde (se f.ö. nyliberalism). Detta står i kontrast till många av de nationella partiernas idé om att egenintresset ibland måste stå tillbaka för allmänintresset, och betonandet av nationell solidariritet mellan samhällsklasserna inom en nation; att med "höger" mena konservativa och, på sin tid, nationella, reaktionära och antidemokratiska krafter äger dock full legitimitet. Under det sekel som passerat sedan demokratins genombrott har en betydande politisk förskjutning skett på den politiska skalan: Vid 1900-talets början räknades exempelvis liberalismen, som varande en progressiv rörelse, till den politiska vänstern (så heter t.ex. de liberala partierna i Danmark respektive Norge ännu Venstre.)
Slutligen anser man att kopplingarna mellan högerextremism och traditionellt konservativa värderingar om nationen, fosterlandet eller familjen är felaktiga. I stället sägs nationalsocialismen vara en form av socialism (se [1]). Om detta råder naturligt inte någon politisk konsensus, då inget etablerat parti i Sverige vill förknippas med denna lilla men mycket medialt märkbara subgruppering i samhället.
