Carl Tham
Wikipedia
Carl Tham, född 5 juli 1939 i Stockholm, samhällsdebattör, politiker (folkpartist fram till 1984, från 1986 socialdemokrat) partisekreterare i folkpartiet 1969–76, samordnings- och energiminister (fp) 1978–79, riksdagsledamot (statsrådsersättare) 1976 och 1979–80 (fp), generaldirektör i Statens energiverk 1983–85 och i SIDA 1985-94, utbildningsminister (s) 1994–98, ambassadör i Berlin 2002–2006.
Carl Tham blev partisekreterare i folkpartiet 1969 och hade ett tungt ideologiskt ansvar vid framtagandet av partiets nya partiprogram 1972. Efter Bertil Ohlins avgång skedde en vänstrorientering av folkpartiet som Carl Tham bidrog till, vilket satte sina spår i partiprogrammet. Där kritiseras bland annat marknadsekonomin och det förespråkas "en socialliberal ramhushållning" och en tro på statens förmåga och ansvar att styra ekonomin betonas.
Vid det borgerliga maktövertagandet efter riksdagsvalet 1976 spelade Tham en viktig roll som förhandlare för folkpartiets räkning vid bildandet av en koalitionsregering med moderaterna och centerpartiet. I en bok som behandlar dessa förhandlingar beskrivs Tham av journalisten Kai Hammerich som en principfast ideolog på vänsterkanten. Även Sven-Erik Larsson på Dagens Nyheter stämmer in i den beskrivningen av Tham i sin bok "Mellan Bohman och Palme" från 1992.
När löntagarfonder var ett hett debattämne under 1970- och 80-talen sällade sig Tham till de som förespråkade dessa och han ville kompromissa med SAP och LO. Under samma epok förespråkade han en koalition med socialdemokraterna. Men när folkpartiet med Bengt Westerberg i spetsen började röra sig högerut och moderaterna blev allt större inom borgerligheten under början av 1980-talet blev sprickan mellan Tham och hans parti för stor. Han slutade vara aktiv 1982 och lämnade slutgiltigt folkpartiet två år senare, 1984. Efter mordet på statsminister Olof Palme blev Tham medlem av socialdemokraterna.
Tiden efter Tham upphört att vara aktiv i folkpartiet arbetade han som generaldirektör i Statens energiverk (1983–85), samt som generaldirektör i SIDA från 1985 fram tills han utnämndes till utbildningsminister efter den socialdemokratiska valsegern 1994. Under tiden som utbildningsminister (1994–98) gjorde sig Tham känd för flera kontroversiella beslut. Ett var beslutet om de så kallade Tham-professurerna, som skulle leda till fler kvinnliga professorer inom den akademiska världen. Det så kallade NT-stödet var ett annat. Det gick ut på att 9000 personer med rätt bakgrund i åldersgruppen 25–45 skulle få akademisk utbildning inom teknik och naturvetenskap med ekonomiskt bistånd. Detta skulle vara i storleksordningen 12000 kr/månad under de två första studiåren. Förslaget, som lanserades tillsammans med ett förslag om att avskaffa CSN-kortet, mötte stort motstånd bland sveriges studenter och resultatet blev att CSN-kortet fick vara kvar samt att de 9000 utbildningsplatserna kopplades till det särskilda vuxenstödet.
Den då pågående krafiga expansionen av den svenska högskolan, samt förändringar i forskarutbildningen och tillsättningen av professorer var andra frågor som engagerade Tham. "Det var en pigg tid, de fyra åren, med stor turbulens i den akademiska världen. Jag upplevde ett starkt stöd i regeringen och partiet, men ett stenhårt motstånd från den akademiska världen och från deras tidningar." sade Tham när han deltog i Kvinnliga akademikers 100-årsjubileum i Stockholm 2004.
[redigera] Positiv kritik
Även om Tham fått motta mycket kritik som politiker (och då särskilt som utbildningsminister), så finns det en uppsjö av personer som försvarat Tham och hans gärning inom politiken. Angående många svenska professorers upprop mot Tham angående Tham-professurerna skrev Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold på DN Debatt att "Denna kampanj berövade Sverige en utbildningsminister som förstod att hela befolkningens begåvning måste tas till vara."
| Företrädare: David Wirmark |
Partisekreterare i Folkpartiet 1969–1976 |
Efterträdare: Gunnar Ström |
| Företrädare: Olof Johansson energiminister |
Sveriges samordnings- och energiminister 1978–1979 |
Efterträdare: Carl Axel Petri energiminister |
| Företrädare: Per Unckel |
Sveriges utbildningsminister 1994–1998 |
Efterträdare: Thomas Östros |
[redigera] Referenser
- Toremark, Henrik. (red.). (1994). Carl Tham. Rapport 16/94. Översättning: . Stockholm: Timbro. sid. . ISSN-1103-7644.
- Kåll, Kerstin. (red.). (2004). Kvinnliga akademiker firade med debatter. Universitetsläraren 6/04. Översättning: . Stockholm: Sveriges Universitetslärarförbund. sid. . .
- Haage, Fredrik. (red.). (1998). Thamgrepp. Pejling nr 10. Översättning: . Stockholm: Timbro. sid. . .
- Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold. (red.). (2004). Hot om minskade anslag kan ge fler kvinnliga professorer. Dagens Nyheter 13 april 2004. Översättning: . Stockholm: DN. sid. . .
