Vilhelm Lundstedt
Wikipedia
Anders Vilhelm Lundstedt, född 11 september 1882 i Göteborg, död 20 augusti 1955 där (men folkbokförd i Uppsala); juris professor i Uppsala från 1914. Vid sidan av Karl Olivecrona var han en av de främsta juristerna inom Uppsalaskolan. Därtill var han riksdagsledamot för socialdemokraterna.
Innehåll |
[redigera] Biografi
Vilhelm Lundstedt var son till kassör Carl Johan Lundstedt och Emelie Pettersson. Han var gift tre gånger. Första äktenskapet, 1907-1917, var med Margareta Husvogt, andra äktenskapet, 1917-1918, med hennes syster Hilda Husvogt (1892-1918), och tredje äktenskapet, från 1923, med Sally Ekblom, en speditörsdotter.
Lundstedt började sin bana som apotekselev, för att sedan ändra kurs och ta hovrättsexamen vid Lunds universitet 1903, följt 1904 av jur.kand., och jur.lic. 1908. 1909 doktorerade han och blev samma år docent i civilrätt och fick tjänst som tillförordnad professor i processrätt. Han flyttade till Uppsala och utsågs till professor i civilrätt där 1914; 1938 utökades professuren till att inbegripa romersk rätt.
Den politiska banan började tidigt. 1913 var han som sakkunnig förordnad att biträda nykterhetskommissionen med utarbetande av lagförslag, och två år senare att biträda bostadskommissionen.Ungefär samtidigt som han fick professuren i Uppsala, blev han medlem av socialdemokraterna. 1919 blev han invald i Uppsala stadsfullmäktige. Lundstedt var 1929-1948 riksdagsledamot i Andra kammaren, samt 1941-1942 ledamot av Första lagutskottet.
[redigera] Politisk och akademisk gärning
[redigera] Rättighetsbegreppet
Lundstedt motionerade 1932 i riksdagen om att göra homosexuella gärningar tillåtliga. Se härom skriften "Otukt mot naturen. Bör den vara straffbar?", Stockholm (1933). Den nämnda motionen bör inte tolkas som något stöd från Lundstedts sida specifikt för vad som i skrivande stund kallas HBT-rättigheter, utan är snarast ett exempel på Lundstedts uppfattning om att rättsvetenskapen ur en aspekt inte är vetenskap utan istället metafysik, och att någon giltig grund att av ren princip förbjuda ett sexuellt beteende därför saknas.
En av Lundstedt ofta upprepad paroll var i politiska, såväl som juridiska sammanhang, "det finns inga absoluta rättigheter". Lagstiftning borde grunda sig på samhällsnyttan, menade Lundstedt; som relativist menade han att vad som ansågs vara rätt alltid innebar någonting stipulerat av statsmakten eller samhället. Moral och laglydnad hade alltså inget objektivt värde eller någon egentlig kvalitet, och var inget annat än en känsla, som var mer eller mindre gemensam i ett samhälle. Straff ansåg Lundstedt skulle ses till dess funktion i samhället, och inte till skuld eller rättvisa. Han härledde resonemanget om rätten ur uttrycket "ius positum", att rätten var satt eller given. Tage Erlander beskriver i sina memoarer Nils Karlebys definition av äganderätten, av central betydelse för socialismen, och härleder den ur Lundstedts och Östen Undéns vetenskapliga arbeten. Såväl Lundstedt som Undén tog avstånd från den klassiska naturrätten påpekar Erlander. Detta fick konsekvenser för Lundstedts inställning till folkrätten, som han avvisade som en vidskepelse; rättigheter fick människan som delaktig i samhället i dess ram av påhittade normer.
[redigera] Rättsfilosofi
Lundstedts rättsfilosofi var en direkt följd av att han av partivännen Arthur Engberg presenterades för filosofiprofessorn Axel Hägerström, vilket blev som ett slags omvändelse för Lundstedt. Han började följa Hägerströms undervisning i rättsfilosofi, och intrycken från Hägerström började framträda i Lundstedts föreläsningar 1918. Enligt honom själv skrev han sitt första vetenskapliga verk först 1920, Kritik av straffrättens grundåskådningar. Om Lundstedt skrev toppdiplomaten Gunnar Hägglöf kritiskt i sina memoarer, att han troligen ”förgrovade och vulgariserade” Hägerström när han förkunnade honom på sina föreläsningar, men att han ändå gjorde dennes åskådning mer begriplig än Hägerström kunde göra själv, och att Lundstedt fick Hägglöf att bli ännu mer negativt inställd än tidigare till den hägerströmska rättsfilosofin. Hägglöf var kurskamrat med Dag Hammarskjöld och de diskuterade ofta Hägerström.
En annan student var Olof Rydbeck, som tillskriver Lundstedt betydelsen av att ha format en hel juristgeneration i deras syn på rättsbegreppet. Ståndpunkter som kunde visa rättsbegreppet oetiskt förändrade inte den relativistiska begreppsapparaten som han ärvt av Hägerström, eftersom han själv, enligt Rydbeck, hade ett starkt rättspatos.
Förutom ovan beskrivna inställning till rättighetsbegreppet bröt Lundstedt ny mark ifråga om rättstillämpningens roll och funktion. Han ansåg det angeläget att domaren gör sig fri från föreställningen att det alltid finns en färdig rättspraxis, som det åligger domaren att utröna och sedan tillämpa i det enskilda fallet. Lundstedt menade här att domaren måste "självständigt uppställa maximer där lagorden icke räcka till".
[redigera] Politiska frågor
Som politiker drev han flera frågor på grundval av sin syn på samhällsnyttan och folkrätten. Så krävde han att regeringen skulle ompröva engagemanget i Nationernas Förbund 1931, ville förbjuda samhällsfarliga partier, och förordade transportförbudet av tidningar under andra världskriget. 1947-48 skrev han i Dagens Nyheter att Sverige borde ge upp neutralitetspolitiken, och i Europas demokratier (1948) att Sverige borde gå med i Atlantpakten och varnade för Sovjetunionens expansion, detta i opposition till partiet.
[redigera] Författarskap
Förutom skrifter av rent juridiskt innehåll, har Lundstedt skrivit om socialdemokratins idépolitik (1921), och filosofiska analyser av juridiken som Till frågan om rätten och samhället (1921), Fiktion eller sanning i juridiken (1924), Superstition or Rationality i Action for Peace? (1925; japansk översättning 1927), Folkrätten - en livsfara för folken (1937).
1942 utkom han med den självkritiska Det Hägerström-Lundstedtska misstaget i respons på Ingemar Hedenius’ Om rätt och moral (1941). Hedenius, som i stort sett var anhängare till Hägerströms och Lundstedts teorier, visade i sin bok på ett felslut i dessa. Hedenius menade att det var fel att påstå att det inte fanns några rättigheter utifrån premissen att begreppen var ohållbara.
Lundstedts litterära produktion är mycket omfångsrik. Karl Molin menar att Lundstedts åsikter lämnade stora utrymmen för tolkningar, och att detta jämte att Lundstedt var polemisk i sitt sätt, fick till följd att han göt liv i rättsfilosofisk samtidsdebatt.
Han har inom juridikens område utgett bl.a. Aftal ang. prestation till tredjeman (1908-1909), Om biintervention (1911-1912), Om lösöreköp (1912) samt flera på offentligt uppdrag utförda utredningar, varibland Byggnadsborgenärernas rättsliga ställning i Sverige och utlandet (1917) och Förberedande utredning av vissa principer för reformering av hyresrätten (1923). Stor uppmärksamhet tilldrog sig en annan skrift av Lundstedt, "Principinledning till "Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten", kritik av straffrättens grundåskådningar" (1920). Skriften framkallade en motskrift av J.K.V. Thyrén, "Den moderna straffrättens grundåskådningar" (1920), vilken bemöttes av Lundstedt med svaret Till frågan om rätten och samhället (1921), i sin ordning följt av Thyréns "Anmärkningar vid en skrift av prof. A.V. Lundstedt i Uppsala" (1921).
I denna litterära fejd växlades skarpa ord och överskreds gränsen för det sakliga meningsutbytet. Den ståndpunkt, som Lundstedt intagit och sökt försvara (med stöd av Hägerströms rättsfilosofiska författarskap), gjorde han gällande även i flera senare skrifter, bl.a. Kritik av nordiska skadeståndsläror (i "Tidsskrift for retsvidenskap" 1923), även där i ivrig polemik mot andra nordiska rättsforskare. Hos dessa rönte Lundstedts meningar inte vidare anslutning; däremot har ett visst erkännande från filosofiskt håll kommit desamma till del.
I turerna kring det s.k. Högbroforsmålet trädde Lundstedt fram till starkt försvar för Torsten Kreuger, om vilket han skrev i Torsten Kreuger oskyldigt dömd (1934).
[redigera] Bibliografi i starkt urval
- Bör den s.k. compensatio lucri cum damno betraktas som ett institut i svensk rätt?, Lund, 1912
- Samhället och rättsordningen, Stockholm, 1922
- Varför får totalförbud icke införas? : därför att lagar äro till, icke för att underminera och försvaga, utan för att upprätthålla och förstärka samhällsbyggnaden, Stockholm, 1922
- Die Unwissenschaftlichkeit der Rechtswissenschaft, Berlin, 1932-1936
- Allmän obligationsrätt, Uppsala, 1934-1938
- Europas demokratier - förenen eder!, Stockholm, 1948
[redigera] Källor
- Filosofilexikonet, red. Poul Lübcke, övers. Jan Hartman (Sthlm 1988)
- Vem är det 1953
- Björn Ahlander, Om rätt och rättstillämpning, Stockholm, 1952
- C.G.E. Björling, artikel i Nordisk Familjebok, Stockholm 1925
- Tage Erlander, Tage Erlander 1909-1939, Stockholm 1972
- Gunnar Hägglöf, Möte med Europa 1926-1940, s. 12 (Sthlm 1971)
- Karl Molin, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon hft 118, Stockholm 1983
- Olof Rydbeck, I maktens närhet : Diplomat, radiochef, FN-ämbetsman, Bonniers 1990, s.58-59
