TV-avgift i Sverige

Wikipedia

Denna artikel handlar om TV-avgiften ur ett svenskt perspektiv. Artikeln från det landsneutrala perspektivet hittas på TV-avgift.

Antenner

TV-avgift är en avgift som tas ut för innehav av TV-mottagare. Enligt Lagen (1989:41) om TV-avgift (TV-avgiftslagen), ska alla personer i Sverige som har en TV-mottagare betala TV-avgift. Skyldigheten att betala TV-avgift och beloppens storlek bestäms av Sveriges riksdag och handhas av Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB). TV-avgifterna finansierar delar av kostnaderna för public service, det vill säga Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR). TV-avgiften benämns ofta i folkmun som TV-licens vilket är tekniskt inkorrekt eftersom TV-avgiften är en form av skatt som kallas för avgift eftersom den betalas solidariskt endast av de som utnyttjar en viss facilitet.

2006 är tv-avgiften i Sverige 1.968 kronor om året eller 164 kronor i månaden. Public service-bolagen SVT, SR och UR har en årlig budget på närmare 6,7 miljarder kronor. Det motsvarar 18,6 miljoner kr per dygn. Public service har därmed en större budget än samtliga privata svenska tv- och radiostationer tillsammans.

Innehåll

1 Avgiftens storlek
2 Fördelning av TV-avgiften 2004
3 Avgiftsskyldighet
4 Anmälningsplikt och registerkontroll
- 4.1 Rättsfall
5 Särskild avgiftskontroll
6 Kritik mot TV-avgiften
7 Fördelar med TV-avgift
8 Framtida utveckling
9 Se även
10 Externa länkar

[redigera] Avgiftens storlek

Enligt 7 § i TV-avgiftslagen är avgiften 1968 kr per år, vilket ska betalas i 4 perioder om 492 kr (januari 2006). Avgiften skall betalas förskottsvis vid början av varje tremånadersperiod. För tv-innehav under en kortare tid av en tremånadersperiod skall avgiften betalas med ett belopp som är proportionelig till tiden för TV-innehav, rundat nedåt till jämnt antal kronor.

[redigera] Fördelning av TV-avgiften 2004

TV-avgiftsmedel ur Rundradiokontot och Distributionskontot (Miljoner kr, Mkr):

Sveriges Television AB: 3 797,4 Mkr
Sveriges Radio AB: 2 104,2 Mkr
Sveriges Utbildningsradio AB: 301,8 Mkr
Radiotjänst i Kiruna AB: 156,4 Mkr
Sveriges Radio Förvaltnings AB: 253,2 Mkr
Granskningsnämnden för Radio & TV: 6,5 Mkr

Totalt: 6 619,5 Mkr

(Källa:SVT [1].)

[redigera] Avgiftsskyldighet

Den som innehar en TV-mottagare skall enligt 1 § i TV-avgiftslagen betala TV-avgift till radiotjänst, men för hushåll räcker det med att betala en TV-avgift, oavsett antalet TV-mottagare. Tidigare fanns ett undantag i TV-avgiftslagen för den som har en TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar (ofta kallad kanalväljaren), men detta undantag omfattar inte längre för lokaler avsedda för bostadsändamål. Den som inte skall använda sin TV-mottagare kan ställa undan den eller på annat sätt göra den obrukbar och efter anmälan erhålla ersättning från Radiotjänst för förskottsbetald TV-avgift (6 § TV-avgiftslagen). Enligt 11 § TV-avgiftslagen återbetalas ej belopp som understiger 100 kr, vilket i praktiken innebär licensavgiften för 20 dagars användning (100 kronor delat på 5 kr per dag).

I svensk lag är underlåtelse att betala TV-avgiften (s.k. licensskolk) dessutom kriminaliserat, för den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att anmäla TV-innehav är straffet dagsböter enligt 22 § TV-avgiftslagen. Brottet faller under allmänt åtal, och preskriptionstiden för ett sådant brott är två år.

I Artikel 10.1 i Europakonventionen finns en regel vilket ger individer rätt till yttrandefrihet, vilket även inkluderar rätten att ta del av information och idéer utan påverkan av myndigheterna. Det enda undantaget som anges till den regeln är möjligheten för myndigheterna att licensiera bl.a. TV- och radiosändningar. Huruvida rätten att ta ut TV-avgift är förenlig med rätten att slippa påverkan från myndigheternas sida är oklart, men troligtvis finns ingen konflikt eftersom TV-avgiften inte påverkar innehållet i varken allmänt finansierade eller reklamfinansierade etermedia.

[redigera] Anmälningsplikt och registerkontroll

Den som blir innehavare av en TV-mottagare skall enligt 8 § i TV-avgiftslagen anmäla detta till Radiotjänst senast 15 dagar efter det att överlåtelsen skett. Den som yrkesmässigt säljer eller hyr ut en TV-mottagare har också en skyldighet att anmäla detta till Radiotjänst. En anmälan till Radiotjänst från en yrkesöverlåtare skall också innehålla de uppgifter som behövs för fastställandet av vem som är avgiftsskyldig. TV-mottagare finns inte bara i TV-apparater utan även i till exempel videobandspelare och TV-kort i datorer.

[redigera] Rättsfall

Radiotjänst kan dessutom fatta beslut om avgiftsskyldighet till följd av anmälan eller att Radiotjänst på annat sätt fått reda på TV-innehav, 9 § i TV-avgiftslagen. Vad som avses med 'på annat sätt' uttalas inte i lagen.

I ett rättsfall från 2001 prövades om felkommunikation från en person, som trodde att kontrollanten var utsänd för att dra in TV-kablar för hyresvärden, leder till avgiftsskyldighet. Hyresvärden hade i det aktuella fallet enligt hyresgästen inte installerat något TV-uttag i hans lägenhet. I det fallet hade kontrollanten varken sett eller hört någon TV. Kammarrätten i Sundsvall påpekade att frågan om en person har TV eller inte måste avgöras utifrån vad personen själv har uppgivit. Endast i undantagsfall kan man utkräva avgift trots att vederbörande uppger att han inte har TV. (Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål 2177-2001 meddelad den 2001-11-16.)

I ett rättsfall från Länsrätten i Norrbotten under 2006 fick en 25-årig man i Lund rätt gentemot Radiotjänst. Den från Radiotjänst utsände kontrollanten uppgav att han sett en TV, något som mannen förnekade. Ord stod mot ord och länsrätten, som hänvisade till en tidigare dom från kammarrätten, ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för att mannen skulle betala TV-avgift. Radiotjänst överväger att överklaga domen. Radiotjänst funderar även enligt uppgift på att genomföra kontroller med två personer om det inte är erfoderligt men en person ur bevishänseende i situationer där kontrollanten ser en en TV-mottagare men där innehavaren förnekar innehav. Däremot kommer Radiotjänst inte att använda sig av fotodokumentation eller bandupptagning eftersom det är allt för integritetskränkande. (Källor: Dagens Nyheter [2] och Sydsvenskan [3].)

[redigera] Särskild avgiftskontroll

Fortlöpande genomförs kontroller bland de som inte uppgett att de innehar en TV. Dessa kontroller kallas för Särskild avgiftskontroll, men är troligtvis mer kända hos allmänheten som Skärpt avgiftskontroll. Utsända kontrollanter från Radiotjänst skall då kontrollera samtliga bostäder i området som inte anmält TV-innehav (26 § TV-avgiftslagen). Innan en särskild avgiftskontroll utförs skall Radiotjänst i god tid och på lämpligt sätt informera de boende i området (27 § TV-avgiftslagen). Radiotjänst har enligt 25 § TV-avgiftslagen rätt att använda särskilda pejlinstrument för att ta reda på i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder inom ett visst område.

Enligt hemsidan bedriver Radiotjänst även kontroller kontinuerligt över hela Sverige och inte bara på särskilt angivna orter. Kontrollanterna får dock endast använda pejlinstrument vid särskild avgiftskontroll. En del av kontrollanterna är heltidsanställda hos Radiotjänst och andra arbetar på provision. I lagen uttalas det att så kallad särskild avgiftskontroll skall bedrivas på ett sådant sätt att besvär för den enskilde undviks (28 § TV-avgiftslagen).

Användandet av pejlingsinstrument skulle kunna vara ett intrång i skyddet för privatlivet och det egna hemmet, även om kontrollanterna inte har den ställning som polisen har när de utför en husrannsakan. Eftersom den enskilde har en skyldighet att betala TV-avgift för TV-innehav, så kan kontrollanternas uppgifter anses vara myndighetsutövning när uppgifterna ligger till grund för ett beslut hos myndigheten. Av 17 § TV-avgiftslagen framgår det att beslut av Radiotjänst skall anses som beslut av förvaltningsmyndighet.

[redigera] Kritik mot TV-avgiften

[redigera] Avgiftens utformning

Ett argument mot en TV-avgift är att den är att anse som en regressiv skatt, som utfaller oproportioneligt. Eftersom hushåll med låginkomsttagare tvingas att ge bort en proportioneligt större del av sin disponibla inkomst för att betala TV-avgiften har de mindre pengar över att köpa den tekniska utrustning som krävs för att fullt ut nyttja möjligheterna (flera TV-mottagare, modernare teknisk utrustning, betalkanaler etc). Ensamhushåll missgynnas mot hushåll som har flera medlemmar, eftersom de endast behöver betala en TV-avgift. Likaså äldre tittare som har dålig syn eller hörsel och använder TV:n endast för att lyssna på eller att titta på tvingas att betala samma avgift som alla andra.

[redigera] Indrivning av TV-avgifter

Kritik har också riktats mot det sätt som Radiotjänsts kontrollanter jagar licensskolkare. Bl.a. att man använder ett provisionssystem där kontrollanten får ekonomisk vinning för varje licensskolkare som börjar betala.

[redigera] Värde för pengarna

I takt med att tv-utbudet ökar så kan det uppfattas som att värdet för konsumenterna i proportion till avgiftens storlek minskar. I till exempel Storbritannien, Tyskland och Frankrike sänds fria reklamfinansierade TV-kanaler över samma digitala nät som den allmänna televisionen.

I Sverige sändes TV3, ZTV och TV8 gratis över det digitala nätet under en period år 2004. Dessa sändningar krypterades efter några månader och kom att ingå i betal-tv-operatören Boxers utbud. Fram till mars 2006 är TV4 den enda kanalen som sänds nationellt free-to-air utöver SVT:s utbud i det svenska digitala marksända TV-nätet.

[redigera] Alternativ till TV-avgift

Alternativet till en TV-avgift är att finansiera public service genom andra medel, till exempel genom allmänna medel (skatt) eller reklam/sponsring. Under 2006 kommer sponsringen att ge 50,5 Mkr i intäkter för SVT, vilket kan jämföras med en total budget på 3 700 Mkr (Christina Jutterström i Dagens Industri 1/3-2006). Sponsring förekommer idag kring evenemang som produceras tillsammans med andra europeiska public service-företag inom ramen för EBU.

Programstöd istället för monopol

Man kan göra en jämförelse till det stöd som ges med statliga medel, exempelvis filmstöd från Svenska Filminstitutet. Inom det systemet subventioneras produktionen och inte sändaren. I takt med att allt mer av sändningarna på de reklamfinansierade TV-kanalerna innehåller engelskspråkiga program kan det finnas ett behov att värna om det svenska språkets ställning. Men detta mål kan också uppnås genom att ge programstöd till individuella produktioner. Programstöd skulle dessutom göra det möjligt för privatägda etermedier att konkurrera om möjligheten att sända program i allmänhetens intresse och samtidigt bryta den monopolställning som SVT, SR och UR har för närvarande på medel från TV-avgiften.

Motargumentet är att SVT, SR och UR har i och med det marksända näten överlägsen geografisk täckning jämfört med sina konkurrenter. Endast TV4 kan egentligen tävla med SVT när det gäller geografisk täckning. Ett av målen med public service är geografisk universalitet (tillänglighet), vilket TV3, Kanal 5 och Canal Plus inte uppfyller.

[redigera] Fördelar med TV-avgift

En av fördelarna med TV-avgiften (och public service) är att systemet verkar för att motverka en mediekoncentration. För närvarande finns det ett fåtal stora aktörer utöver SVT som sänder TV med särskild inriktning mot en svensk publik; Schibsted och Bonnier-dominerade TV4, MTG med TV3, ZTV, Viasat med flera, SBS Broadcasting med Kanal 5 och Canal Plus. Genom att värna om SVT:s oberoende verkar den nuvarande regleringen för ett fortsatt oberoende hos åtminstone ett etermedieföretag.

Det kan också argumenteras att systemet med en särskild avgift är det mest rättvisa finansieringsmetoden för public service. En jämförelse kan i det hänseendet göras till det statliga presstödet som ges till svenska dagstidningar för att upprätthålla konkurrensen. Presstödet finansieras med statliga skattemedel, således är även de som inte läser dagstidningar med och finansierar systemet (dagstidningar är beskattade med moms, men det finns ingen koppling mellan skatteintäkter och utgifterna för presstöd). TV-avgiften kan från det perspektivet ses som mer rättvist eftersom den minoritet som inte ser på TV också slipper finansiera systemet.

[redigera] Framtida utveckling

Den tekniska utvecklingen har lett till möjligheter att ta emot TV-sändningar i mobiltelefoner, TV-mottagare i persondatorer samt att större delar av SVT:s och SR:s sändningar ligger ute på företagens internetsidor för uppspelning eller nedladdning till bärbara mediaspelare. Förslag har lagts fram om en övergång till en s.k. "medieavgift" för att ersätta den nuvarande TV-avgiften.

Samtidigt har SVT övervägt att börja ta betalt för nedladdning från internet, vilket har kritiserats för att det kan underminera företagets verksamhet eftersom alllmänheten tvingas betala en gång till för material som man redan betalt genom TV-avgiften. Motargumentet är att sändningar över internet medför en merkostnad för företaget, vilket måste kompenseras på något sätt. (SvD 25/1-2006 [4].)

En ökad reklamfinansiering eller sponsring skulle antagligen hota den ställning och trovärdighet som SVT, SR och UR har hos det svenska folket. En opinionsundersökning gjord av TEMO på uppdrag av Radiotjänst visade att sex av tio hushåll ansåg att de fick mycket för TV-avgiften, och att en majoritet var positiva till att SVT, SR och UR finansierades via TV-avgiften (DN Kultur 30/12-2003 [5]). Å andra sidan så svarade svarade cirka hälften av tittarna vid en annan undersökning att de ansåg att i takt med det utökade TV-utbudet så är mottagaravgiften inte är värd priset (Christina Jutterströms inledande tal under Publice Service-debatten den 17/3-2004 [6]).