Tories

Wikipedia

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Tories för detaljer. Se även fler artiklar med brister

	Denna artikels kvalitet är ifrågasatt.
	Förbättra gärna texten. Anledning: Ingen anledning angavs. Se diskussionssidan för mer information. Om ingen motivering skrivs på diskussionssidan löper denna varningsruta stor risk att plockas bort.

Tories (singular: tory), eller whigs (singular: whig) är populära namn på två politiska partier i Storbritanniens nyare historia.

De aktuella partierna av idag beskrivs i artiklarna Conservative Party, Storbritannien respektive Liberal Democrats, Storbritannien.

Bägge namnens härledning är omstridd; ursprungligen har de varit öknamn, givna av politiska motståndare. Tory plägar härledas från gaeliska "tar a ri" ("kom, o konung!") eller från gaeliska "toir" ("förfölja"), och namnet användes först som beteckning på fågelfria rövarhopar på Irland, som utgjorde återstoden av friskaror på den kungliga sidan under 1600-talets inbördeskrig. Namnet whigs har härletts än från det högskotska ordet "whig gam", ett lystringsrop, som skotska bönder plägade använda till sina hästar, än åter av "whey", namnet på surmjölk bland låglandsbefolkningen i västra Skottland, och flera andra förklaringsförsök har gjorts.

Först användes ordet som beteckning för häst- och boskapstjuvar i Skottland, sedan för den presbyterianska sakens anhängare under de skotska partistriderna. Som benämningar på politiska partier i England möter de båda orden sannolikt tidigast 1679 under partistriden om den katolske prins Jakobs uteslutande från tronföljden. Anhängarna av uteslutningsbillen, petitioners, vilka förut kallats lantpartiet jämställdes då av motpartiet genom öknamnet whigs med presbyterianska skotska upprorshopar, och själva kallade de sina motståndare av hovpartiet (även benämnda abhorrers, för tories, därmed jämförande dem med katolska irländska fågelfria.

Förutom i tronföljdsfrågan åtskildes de genom whigs betonande av parlamentets rättigheter och påyrkande av tolerans mot dissenters samt tories förfäktande av kronans ärvda privilegier och motstånd mot dissenters krav på religionsfrihet. Själva meningslösheten i dessa partinamn underlättade deras bibehållande, även sedan de ursprungligen partiskiljande tvistefrågorna avlösts av andra. Jakob II:s anfall på högkyrkan drev flertalet av tories in i oppositionens läger, och efter 1688 års revolution blev endast en liten flygel ytterlighetsmän den avsatte kungen trogen (de kallades vanligen jakobiter).

Partiets huvudmassa, med sin kärna i högkyrkan och lågadeln, accepterade toleransakten, men motsatte sig ytterligare eftergifter åt dissenters samt påyrkade under drottning Annas regering av allmän fredskärlek slut på det långvariga kriget mot Frankrike. Whigs, som varit de ledande vid revolutionen och hade sina anhängare främst bland de stora jorddrottarna, men även bland städernas köpmän och hantverkare, ivrade däremot för krigets fortsättande. Under Vilhelm III:s regering hade whigs överhand i regeringen (särskilt från 1693 under Somers och Montague), så även, efter en kortare toryreaktion, under större delen av Annas regering (Sunderland, Godolphin).

Ett omslag till tories förmån inträdde 1710 (Oxford, Bolingbroke), men efter huset Hannovers tronbestigning behärskade åter whigs (Walpole, Pelham, Pitt d.ä.) för lång tid framåt parlamentet, ej minst genom korruption, och även kungamakten, som i dem såg sitt stöd mot de jakobitiska sympatier, som vunnit insteg bland tories.

Med Georg III:s tronbestigning (1760) fick toryriktningen ny styrka, frigjord som den nu blivit från huset Stuarts hopplösa sak och gynnad av den inre splittringen bland de ledande högförnäma whigfamiljerna. Tories stred nu för det kungliga prerogativet mot whigs parlamentariska strävanden, vilka stöddes av de stora jordägarnas starka inflytande i underhuset genom den korruptionsmakt, som dessa utövade i de många små valkretsarna ("rotten boroughs"). Till makten kom tories 1770 med lord North, de förlorade den genom sin envishet i fullföljandet av kriget mot de nordamerikanska kolonisterna, med vilka whigs (Pitt d.ä., Fox) påyrkade fredlig uppgörelse.

Kombinationen Fox-North 1782-1783 blev snart ohållbar, och en lång maktperiod för tories följde (Pitt d.y.), i samband varmed under franska revolutionens återverkan bägge partierna började modifiera sina grundsatser. Tories uppträdde nu som det beståendes försvarare mot revolutionära omstörtningar och vann därvid stöd hos flera av de ledande whigfamiljerna; inom whigs började en vänsterflygel påyrka parlamentsreform, och partiet visade tidtals stor obenägenhet för att fortsätta kriget mot revolutionens och Napoleons Frankrike.

Med två korta avbrott (1801-1804 och 1806-1807) satt tories nu vid makten till 1830 (Pitt d.y., Portland, Perceval, Liverpool, Canning, Goderich, Wellington), men från 1822 modererades partiets starka konservatism genom Cannings och Peels inträde i kabinettet. Oemotståndligheten av kravet på parlamentsreform störtade tories (1830), och reformen genomfördes 1832 av en whigministär (Grey). Denna reform rubbade ohjälpligt själva grundvalarna för den äldre partigrupperingen, i det att "rotten boroughs" försvann och städernas medelklass fick väsentligt ökat inflytande.

Det gamla torypartiet föryngrades av Peel samt började från 1834 allt oftare kallas det konservativa partiet; whigs (Melbourne, Palmerston) å sin sida fick inom sitt parti alltmer maka åt sig för mera frisinnade element (Russell), tills på 1860-talet det officiella antagandet av namnet det liberala partiet (Gladstone) blev det yttre tecknet på partiets ändrade karaktär. Bland de konservativa hade nya romantisk-demokratiska strömningar på 1840-talet framträtt med "Unga-England"-rörelsen (se Disraeli), och Peels avskaffande av spannmålstullarna 1846 vållade kort därpå en djupgående splittring inom partiet i en protektionistisk fraktion (Bentinck) och de så kallade peeliterna, av vilka flera småningom med Gladstone i spetsen uppgick i det liberala partiet.

Namnet whig har sedan 1860-talet uteslutande använts om detta partis högra flygel, särskilt om dess högadliga medlemmar. Med Hartington innehade dessa whigs några få år (1875-1880) partiledningen, men undanträngdes sedan av den till politiken återkomne Gladstone och partiets radikala flygel (Chamberlain, Bright); flertalet bland dessa whigs bröt på grund av Gladstones home-rule-politik 1885 med partiet och bildade (med Chamberlain) det liberal-unionistiska partiet, som med åren alltmer närmat sig de konservativa. Dessa sistnämndas demokratisering hade påbörjats av Disraeli och fullföljdes genom den nya torydemokrati, som under lord Randolph Churchill (se Fjärde partiet) med partichefen Salisburys medgivande under 1880-talet inom partiet undanträngde den gamla toryriktningens epigoner. Numera används beteckningen tory mest av motståndarna och betecknar dels i partipolemiskt syfte hela partiet, dels och förnämligast dess högra flygel och särskilt dennas högadliga ytterlighetsmän.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)