Thomas av Aquino

Wikipedia

Thomas av Aquino, postumt porträtt (1476) av Carlo Crivelli.

Thomas av Aquino, Thomas Aquinas, född cirka 1225 i närheten av Neapel, död 7 mars 1274, var en italiensk teolog och filosof, kanoniserad 1323.

Thomas benämns Doctor Communis Ecclesiae, kyrkolärare, och betraktas som den främste av de katolska teologerna vilket bl.a. har gett honom det mer specifika tillnamnet Doctor Angelicus. Den teologiska och filosofiska lära han kom att bilda kallas thomism. Han räknas som en av de främsta företrädarna för skolastiken.

Thomas av Aquino anpassade Aristoteles filosofiska system till den kristna tron. Aristoteles hade menat att universum var evigt, men att detta hade försatts i rörelse av den första röraren, något som inte samstämde med kristendomens linjära tidssyn vilken kräver skapelse (därmed även en skapare) och domedag.

[redigera] Biografi

Thomas av Aquino föddes omkring 1225 på slottet Roccasecca i närheten av staden Aquino i Kalabrien. Såväl på fädernet som på mödernet var han av mycket förnäm börd. Hans far Landulph var greve av Aquino, och hans mor Theodora grevinna av Teano, och han var således släkt med flera europeiska kungahus.

Redan från fem års ålder uppfostrades Thomas av benediktinerna i klostret Monte Cassino. Trots sin familjs energiska motstånd ingick han som sextonårig i dominikanorden, avlade klosterlöftet och inträdde i Albertus Magnus skola i Köln.

Efter att ha avslutat sina studier bosatte sig Thomas i Paris och var verksam som lärare. 1257 blev han teologie doktor. 1261 kallades han av påven Urban IV till Italien, där han fortsatte sin lärare- och skriftställareverksamhet, dels i Rom, dels i Bologna och Pisa. 1272 flyttade han sin lärostol till Neapel. Kallad av Gregorius X att delta i Andra Lyonkonciliet 1274, avled han plötsligt den 7 mars samma år under färden dit i cisterciensklostret Fossanova nära Terracina.

Han kanoniserades av påven Johannes XXII 1323 och utropades av Pius V till kyrkolärare.

[redigera] Teologiska verk

Thomas var en av sin tids främsta tänkare, på samma gång som han också mer än någon annan torde ha bidragit till det vetenskaplig-dogmatiska rättfärdigandet av den romersk-katolska tron. Hans filosofiska och teologiska arbeten omfattar inte mindre än 23 folioband. De kan rubriceras under fyra huvudgrupper, nämligen

filosofiska
exegetiska, homiletiska och liturgiska
polemiska och apologetiska
dogmatiska och etiska.

De som hör till den första gruppen utgörs dels av kommentarer till Aristoteles (i 5 band), dels även av särskilda filosofiska avhandlingar över allahanda ämnen. De som hör till andra gruppen utgörs av en mängd kommentarer över såväl Gamla som Nya testamentet (i 4 band), av vilka hans Catena aurea in evangelia och hans kommentar till Pauli brev är de mest betydande, och likaså de predikningar och liturgiska avhandlingarna, bland vilka särskilt bör märkas hans Officium de festo corporis Christi med däri infogade »seqvenser» (Landa Zion, Pange lingua m. fl.). Bland de polemisk-apologetiska alstren intar främsta rummet av hans berömda arbete Summa de veritate catholicæ fidei contra gentiles (antagligen förf. 1261-64), en kristlig religionsfilosofi i fyra böcker. De dogmatisk-etiska arbetena är dock de mest betydande och bland dem i synnerhet hans vidlyftiga och innehållsrika Summa totius theologiæ, i tre delar, av vilka den första handlar om Gud såsom det fullkomligaste väsendet, den andra om människan såsom Guds avbild och den tredje om Kristus såsom vägen till Gud (tredje delen dock ofullbordad).

Denna hans Summa (som detta arbete vanligen kallas) torde vara det på en gång grundligaste, klaraste och mest objektiva uttrycket för medeltidens kyrkotro, varför också den romerska katolicismen än i dag känner sig bunden vid den. Hit hör även hans kommentarer över Petrus Lombardus' sentenser, hans Quæstiones disputatæ, som i 400 artiklar behandla de viktigaste föremålen för den teologiska spekulationen, samt Quastiones quodlibeticæ m. fl.

Anhängarna och förfäktarna av Thomas' teologiska och filosofiska grundåskådning kallades thomister, och läran thomism. Dessa underhöll en livlig fejd med de så kallade "scotisterna". Se vidare Duns Scotus.

[redigera] Verk i urval

De Fallaciis, 1244
De Propositionibus Modalibus, 1244-1245
De Ente et Essentia, 1254-1256
De principiis naturae, 1255
Quaestiones Disputatae , 1256-1272
- De Veritate, 1256-1259
- De Anima
- De Potentia
- De Malo
Quaestiones Quodlibetales
Contra Impugnantes Dei Cultum et Religionem, 1257
Super Boethium de Hebdomadibus, 1258
Summa contra Gentiles, 1258-1264
Summa Theologica, 1265-1272
De Perfectione Vitae Spiritualis, 1269
Contra Pestiferam Doctrinam Retrahentium Homines a Religionis Ingressu, 1270
De Aeternitate Mundi Contra Murmurantes, 1270
De Substantiis Separatis, 1272-1273
De Mixtione Elementorum ad Magistrum Philippe, 1273
De Natura Materiae et Dimensionibus Interminalis
De Natura Verbi Intellectus
Catena aurea
De Unitate Intellectus
De Regimine Principum