Monte Cassino
Wikipedia
Monte Cassino är ett kloster i Italien ca. 130 km söder om Rom, beläget på ett 520 m. högt berg med samma namn.
Ungefär år 529 grundades Benediktinordens moderkloster på Monte Cassino av Benedikt av Nursia. Monte Cassino’s strategiska placering har gjort att strider rasat här, och klostret har plundrats och förstörts ett otal gånger under århundradena. År 584 blev den jämnad med marken av langobarder, och de överlevande benediktinerna flyttade till Rom, där orden under bland andra påven Gregorius den stores ledning stannade i över 100 år. Efter klostets återupprättande år 718 följde en blomstrande period för orden.
År 883 blev klostret åter plundrad och nedbränd av Saracener. Det återuppbygdes och nådde höjden av sitt anseende på 1000-talet under påve Viktor III (som då var Abbot Desiderius). Antalet munkar växte till över hundra. Biblioteket, manuskripten från klostrets skrivstuga samt skolan för manuskript-illumination blev berömda.
Klostrets byggnader var magnifikt konstruerade. Konstnärer hämtades från Amalfi, Lombardiet, och ända från Konstantinopel för att handleda arbetet. År 1071 invigde påve Alexander II den praktfullt ombygda kyrkan.
År 1349 förstördes klostret av en jordbävning. Det byggdes om, men här inleddes en lång period av förfall. 1321 ändrade påven Johannes XXII klosterkyrkan till en katedral, och klostrets självständighet var till ända. 1505 slogs klostret ihop med klostret av St. Justina av Padua. 1799 plundrade Napoleon klostret, och 1866 upplöstes klostret och blev ett italiensk nationellt monument.
Den slutliga förstörelsen av klostret skedde vid Slaget om Monte Cassino under andra världskriget. Berget Monte Cassino var en viktig stödjepunkt i den av tyskarna byggda försvarslinjen. Den 15:e februari 1944 raserades det helt, efter att 229 amerikanska bombplan fällt 435 ton spräng- och brandbomber över klostret och dess närmaste omgivning. Efter kriget återuppbygdes klostret igen med ekonomisk stöd av den italienska staten. Påve Paulus VI nyinvigde det 1964.
