The Beach Boys
Wikipedia
 |
Det saknas källhänvisningar i den här artikeln. |
| Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln. |
| The Beach Boys | |
|---|---|
| Bildat | 1961 |
| Genre | Pop |
| Webbsida | Fansida (eng.) |
| Bandmedlemmar | |
| Sång | Brian Wilson, Carl Wilson Dennis Wilson, Mike Love, Al Jardine, Bruce Johnston |
| Gitarr | Carl Wilson, Al Jardine |
| Trummor | Dennis Wilson |
| Keyboard | Brian Wilson, Bruce Johnston |
| Bas | Brian Wilson |
The Beach Boys amerikansk musikgrupp bildad 1961 i staden Hawthorne, Kalifornien (precis utanför Los Angeles). De var (och är) en av de allra mest populära popgrupperna från 1960-talet och hade även efter storhetstiden sporadiska skivframgångar fram tills slutet av 1980-talet.
Beach Boys har under sin långa karriär gått igenom många olika musikaliska stadier. Gruppen började sin karriär inom den såkallade surfrocken i början på 1960-talet. Deras första hits var glada hyllningssånger till livet som ung i Kalifornien. Sedan i mitten på samma decennium utvecklade de sin musik kraftigt och kom att bli de enda som riktigt utmanade The Beatles kreativt i popväg.
Innehåll |
[redigera] De tidiga åren
The Beach Boys bestod av bröderna Brian Wilson (bland annat piano och elbas, född 20 juni 1942), Dennis Wilson (trummor, född 4 december 1944), Carl Wilson (keyboard, gitarr, född 21 december 1946), samt deras kusin Mike Love (på saxofon, född 15 mars 1941) och deras vän Al Jardine (gitarr, född 3 september 1942). Samtliga medlemmar sjunger dessutom på olika låtar. Ett tag efter att bandet bildats tog Wilson-brödernas far Murry Wilson över som manager, och i samma veva blev Jardine ersatt av sångaren och gitarristen David Marks då Jardine tillfälligt slutat.
Gruppen kallade sig i början för The Pendletones, men det namnet byttes snart ut. Dennis, som faktiskt var den ende i gruppen som verkligen surfade var den som kom på iden med att skriva låtar om just surfing och den livsstilen. Gruppen släppte sin debutsingel, "Surfin' " 1961 och fick därefter skivkontrakt på Capitol Records. De släppte sitt debutalbum på bolaget, Surfin' Safari en bit in på 1962. Titelspåret blev deras första riktiga hit med en #14 plats på billboardlistan. I Sverige toppade låten Kvällstoppen fyra veckor hösten samma år.
De följde upp framgången med "Surfin USA" 1963 som blev deras första amerikanska topp-10 hit. Den följdes av andra stora hits som "Surfer Girl", "Little Deuce Coupe", "Fun, Fun, Fun" och "Dance, Dance, Dance". Gruppen var nu en etablerad och populär popgrupp.
[redigera] Brian Wilsons sammanbrott
De fick sin första listetta i hemlandet med "I Get Around" år 1964, och den låten blev också det stora genombrottet i Storbritannien. Vid det här laget var surfing inte längre ett framträdande tema i gruppens musik. De släppte livealbumet Beach Boys Concert vilket blev en stor framgång i hemlandet. Ett hektiskt turnerande följde. Samma år sparkades också Wilson-brödernas far som manager efter ett storbråk i studion. Murry hade som manager hållt ett hårt grep kring sina söner.
Brian Wilson fick ett nervöst sammanbrott den 23 december 1964. Han slutade därmed att turnera med gruppen och koncentrerade sig på att skriva låtar och producera albumen. Han ersattes temporärt av Glen Campbell mellan januari och mars 1965. Men från och med 9 april 1965 blev Bruce Johnston (tidigare medlem av duon Bruce & Terry) född 24 juni 1945, en mera permanent ersättare för Brian Wilson under turnéerna och han deltog också under inspelningarna av framtida album.
År 1965 släppte man albumet The Beach Boys Today! och senare sin andra listettasingel (i USA), "Help Me, Rhonda". Detta markerade en vändning inom Beach Boys musik. Än fanns "de glada strandkillarna" kvar, men musiken var mer genomtänkt och texterna mer innehållsrika. Senare samma år kom singeln "California Girls" som var mycket mer sofistikerad i jämförelse med deras tidigare material. För att fylla gapet mellan gruppens nästa projekt, Pet Sounds och albumet Summer Days (And Summer Nights!!) släpptes ett album, Beach Boys' Party! där gruppen spelat in några av sina ungdomsfavoritlåtar. Deras inspelning av "Barbara Ann" kom att bli klassisk, och var en stor hit i många länder. Men den låg faktiskt bara etta i ett land; Norge.
[redigera] Kreativiteten kulminerar
1966 släppte man albumet Pet Sounds, vilket, i olika omröstningar, räknas som ett av de allra bästa popalbumen från 1960-talet, och till och med ett av de allra bästa någonsin. Till och med Beatles inspirerades av det albumet inför sin milstolpe Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Stora låtar på albumet var "God Only Knows" och "Wouldn't It Be Nice". Albumet nådde dock, trots lysande recensioner inte så höga listplaceringar, mycket på grund av att Capitol Records inte gav det så stor uppmärksamhet när det släpptes.
Vissa spänningar inom gruppen uppstod dock kring Pet Sounds. Brian Wilson hade medan resten av gruppen varit på turne i Japan gjort klart all musik och annat och det enda som behövdes spelas in när medlemarna kom hem igen var sång. Mike Love var särskilt upprörd över detta dels för att han personligen inte riktigt tyckte om materialet, och dels för att Brian skrivit låtarna ihop med utomstående låtskrivaren Tony Asher istället för som vanligt med Love.
"Good Vibrations" som släpptes som singel hösten 1966 hamnade på Billboardlistans första plats (den var från början tänkt ingå på albumet Smile). Den blev också gruppens första etta i Storbritannien. Låten anses av musikkritiker vara en av de bästa låtar som överhuvudtaget gjorts inom rockmusiken. Den var pionjerande på många sett och mycket dyr att färdigställa i studion. Efter denna framgång påbörjade Brian Wilson det mytomspunna Smile-projektet. Det färdigställdes dock aldrig och segment av albumet dök sedan upp på lite olika efterföljande Beach Boys-album.
Efter albumet Smiley Smile lämnade en i sinnesjukdom nedsjunkande Brian Wilson allt mer av ansvaret för gruppens fortlevnad till övriga bandmedlemmar kollektivt. Carl Wilson tog över mer av produktionen av studioalbumen, men även Bruce Johnston producerade ett par av albumen. De hade hyfsade framgångar med singeln "Heroes and Villians" (1967) och albumen Wild Honey och 20/20. De fick sin andra och sista listetta i Storbritannien 1968 med "Do It Again" vilken var en nostalgisk återblick på surfing. I Sverige hade gruppen en sista stor hit 1971 med en version av låten "Cottonfields".
[redigera] Karriären går vidare
The Beach Boys fortsatte ge ut album med nytt material ända in på 1990-talet, men de nådde bara sporadiska framgångar med enskilda singlar som "Rock And Roll Music" (skriven av Chuck Berry) 1976, "Lady Lynda" 1979, "Getcha Back" 1985, "Wipe Out" (tillsammans med rap-gruppen The Fat Boys) 1987 och "Kokomo" 1988. I och med att den senare nådde Billboard-listans förstaplats i november 1988 innehar The Beach Boys rekordet i antal år mellan två förstaplaceringar. Senast bandet låg etta var nämligen 22 år tidigare med Good Vibrations 1966. The Beach Boys fortsatte att skriva mycket bra musik, speciellt under det tidiga 70-talet, dock uteblev listplaceringar till stor del.
Den 28 december 1983 dog Dennis Wilson i en drunkningsolycka och den 6 februari 1998 avled även Carl Wilson av lungcancer. På 2000-talet har de fyra kvarvarande Beach Boys-medlemmarna turnerat i olika konstellationer och var för sig och haft olika soloprojekt på gång.
Uppmuntrad och uppbackad av en rad unga musiker med Darian Sahanaja i spetsen, lyckades en välmedicinerad och hyggligt tillfrisknad Brian Wilson år 2004 sluta cirkeln och spela in det legendariska och "förlorade" albumet Smile och även genomföra en världsturné med det till mytiska höjder lyfta materialet. Även om Smile-turnén kanske inte gav den en gång geniförklarade Wilson någon ny, stor publik, möttes den likväl av goda recensioner från den kritikerkår som själv växte upp med legenden om vad som våren 1967 skulle ha blivt den största popplattan någonsin - om dess skapare bara hade förmått slutföra sitt mästerverk.
[redigera] Diskografi
- Surfin' Safari (1962)
- Surfin' USA (1963)
- Surfer Girl (1963)
- Little Deuce Coupe (1963)
- Shut Down Volume 2 (1964)
- All Summer Long (1964)
- Beach Boys Concert (live) (1964)
- The Beach Boys' Christmas Album (1964)
- The Beach Boys Today! (1965)
- Summer Days (And Summer Nights!!) (1965)
- Beach Boys' Party! (live i studion) (1965)
- Pet Sounds (1966)
- Smiley Smile (1967)
- Wild Honey (1967)
- Friends (1968)
- Stack-o-Tracks (instrumental) (1968)
- 20/20 (1969)
- Live in London (1970)
- Sunflower (1970)
- Surf's Up (1971)
- Carl and the Passions-"So Tough" (1972)
- Holland (1973)
- The Beach Boys In Concert (2-LP, live) (1973)
- Child Of Winter/Susie Cincinnati (singel)
- 15 Big Ones (1976)
- Love You (1977)
- M.I.U. Album (1978)
- L.A. (Light Album) (1979)
- Keepin' The Summer Alive (1980)
- Ten Years Of Harmony (1970-1980) (2-LP, samlingsskiva, innehåller tidigare outgivet material) (1981)
- East Meets West (med The Four Seasons) (singel) (1984)
- Beach Boys (1985)
- Made In U.S.A. (1962 - 1986) (2-LP, samlingsskiva, innehåller tidigare outgivet material) (1986)
- Happy Endings (med Little Richard)/California Girls (live) (singel) (1987)
- Still Cruisin' (1989)
- Problem Child/Problem Child (instrumental) (singel) (1990)
- Summer In Paradise (1992)
- Good Vibrations (6-CD box med mycket tidigare outgivet material) (1992)
- Stars and Stripes Vol. 1 (1996)
- The Pet Sound Sessions (4-CD box med material inspelat under Pet Sound-albumet) (1997)
- Endless Harmony (1998)
- Ultimate Christmas (1998)
- Hawthorne, CA (2-CD) (2001)
- Live at Knebworth, England (1980) (2002)
