Televerket

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Det svenska Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket grundades genom regeringsbeslut i februari 1853 och den första elektriska telegrafledningen mellan Stockholm och Uppsala togs i bruk den 1 november samma år. Dessförinnan hade optiska telegrafer (semaforer) använts sedan 1700-talet. Namnet förenklades 1871 till Kongl. Telegrafverket och 1903 ändrades stavningen till Kungl. Telegrafverket med u. 1946 kapades "Kungl." bort och till hundraårsjubileet 1953 kortades namnet till Televerket.

Redan från starten var verket både en myndighet och ett affärsdrivande verk (ett statligt företag med inkomster och egen verksamhet). Privata telegrafledningar förekom antagligen (?) i anslutning till privata järnvägar. När telefonen (uppfunnen 1876) gjorde sitt intåg, var detta till att börja med ingen angelägenhet för telegrafverket. Telefonen användes för kortare sträckor inom städer, medan telegrafen användes mellan städer. I stället för att skicka ett bud till telegrafstationen, kunde man telefonera dit. Svenska telegrafverket såg emellertid till att skaffa sig ett monopol på interurbanledningar, alltså telefonledningar mellan städer. Detta gjorde att man kunde diktera villkoren för anslutning av lokala nät till det egna rikstäckandet nätet. Bland annat krävde man att dubbeltråd skulle användas. När en lokal telefonförening inte klarade den nyinvestering som detta medförde, erbjöd sig telegrafverket generöst att överta det lokala nätet. På det viset växte varumärket Rikstelefon fram. I Stockholm lyckades det privata bolaget Allmänna Telefon konkurrera fram till omkring 1920. Därefter hade verket de facto ett monopol på telefoni i hela Sverige.

Verkets symbol och logotyp var den femuddiga nordstjärnan omgiven av åskviggar under en kunglig krona, populärt kallad "krabban". Verkets tjänstebilar hade under många år orange färg med påskriften TELE i svart. (Färgen valdes med speciell tanke på trafiksäkerhet: Bilen skulle synas i trafiken oberoende av väglag och årstid. Jämför färgen på "frälsarkransar".)

Verkets styrelse i ordets vida bemärkelse kallades Kungl. Telegrafstyrelsen, ej att förväxla med PTS (se nedan). Sedermera ändrades namnet Telestyrelsen avseende det vida begreppet med 100-tals tjänstemän, laboratorier etc till Televerkets Centralförvaltning. Hädanefter avser beteckningen Telestyrelsen det snävare begreppet för den samling personer som motsvarar en bolagsstyrelse.

Det gamla styrelserummets interiör från den sedermera rivna fastigheten vid Brunkebergstorg i Stockholm byggdes upp på det numera nedlagda Telemuseum, som var samlokaliserat med Tekniska Museet. Orsaken till att Telemuseum, trots kraftiga protester från många håll, lades ned, var Statens ovilja att tillskjuta nödiga medel för den fortsatta driften, när tidigare sponsorerna Televerket och L M Ericsson av egna ekonomiska skäl drog sig ur bidragsgivandet.

Mobiltelesystem A (MTA) kom 1956 och användes främst av polisens radiobilar. MTA innebar i praktiken en bakelitlur och en snurrskiva i kupén och 30 kilo batteri i skuffen. MTB (Mobiltelesystem B) kom i slutet av 1950-talet och innebar i praktiken inga större nymodigheter. Till MTC hade man planerat en automatisering, men tekniken hängde inte med så det fick vänta. MTD lanserades istället 1972. MTD innebar 5 kilos telefoner med två vred. Det satt telefonister i Örebro som förmedlade samtalen. När A, från mobil ville ringa till B så anropades telefonisterna i Örebro som förmedlade samtalet. och mobilringaren anvisades en egen kanal där sedan samtalet förmedlades. På samma sätt, när B ville få tag på A så anropades A på en anropsfrekvens och anmodades gå till samtalskanalen. MTC, som hade lagts i "utvecklingspåse" utvecklades vidare och lanserades 1981 som NMT, Nordisk Mobiltelefoni som världens första helautomatiska mobiltelefonisystem och det vi senare kom att kalla NMT450. NMT använde 450MHz-bandet för att förmedla samtal.

I mitten på 1980-talet slog frekvenserna i 450MHz-bandet i taket och man sökte en lösning på frekvensbandsbristen. 1986 lanserades NMT900, med mindre telefoner ("bärbara" fick sitt genombrott 1990) och något som hette batterispar, att sändarstationen kunde beordra mobiltelefonen att gå ner i sändningsstyrka och därmed spara viktig batteritid. Under tiden sökte man inom den Europeiska teleunionen efter en gemensam standard för mobiltelefoni på ett frekvensekonomiskt sätt. Televerket Radio ledde det arbetet genom att inneha ordförandeskapet. I Sverige lanserades samtidigt först MBS - Mobilsökning och MiniCall, mobilsökningstjänster. Genom enklaste MBS-sökningen fick man reda på att någon sökte en, genom den mest avancerade ( så småningom MiniCall Text) kunde man sända upp till 255 teckens textmeddelande, något som GSM-kommittén tog fasta på när man la till något man kallade SMS och som skulle klara upp till 160 tecken.

1992 var GSM redo för lansering. GSM stod ursprungligen för "Group Special Mobile" men fick i Sverige inledningsvis betydelsen "Göteborg, Stockholm, Malmö" för dess överlägsna täckning. Eftersom man insåg den globala potentialen för GSM bytte man tidigt namn till "Global System for Mobile Communications".

Under den borgerliga regeringen ledd av Carl Bildt överfördes verkets myndighetsroll den 1 juli 1992 till den nyinrättade Post- och telestyrelsen (PTS). Driften av de rikstäckande rundradio- och TV-sändarnäten överfördes från Televerket Radio till bolaget Teracom. Telefonkatalogverksamheten avknoppades år 2000 till Eniro AB.

Den återstående verksamheten inom telefoni, mobiltelefoni och datanät ombildades den 1 juli 1993 till ett statligt ägt aktiebolag med namnet Telia AB. En tredjedel av dess aktier introducerades på Stockholmsbörsen den 13 juni 2000. Många blev förvånade då Telia inte fanns bland vinnarna när PTS i december 2000 fördelade fyra nationella licenser för tredje generationens (3G) mobiltelefoni. Efter utdragna och misslyckade diskussioner om samgående med norska Telenor, slogs Telia år 2003 samman med finska Sonera till TeliaSonera AB.

[redigera] Litteratur

• Svenska telegrafverket. Historisk framställning, utgiven enligt beslut av Kungl. Telegrafstyrelsen, 4 delar, 1931-1953
• Torsten Ahlin, Telelandet Sverige, utgiven till telegrafverkets hundraårsjubileum av Kungl. Telegrafstyrelsen, 127 sidor, 1953