Stenografi
Wikipedia
Stenografi - från grekiskans stenos- trång och grafein -skriva, alltså; ihopträngd skrift eller kompakt skrift - är en skrivmetod för att kunna anteckna med hög hastighet. Skriften bygger på ett alfabet där tecknen har utformats för att vara särskilt snabbskrivna och lätt förbindbara: där vanlig handskrift använder flera staplar och slängar för varje enskild bokstav är stenografin mer ekonomisk. Varje streck representerar typiskt ett språkljud. Stenografin gör också bruk av förkortningar och symboler för att kunna skriva i hög hastighet.
Det äldsta kända stenografisystemet är det så kallade Akropolissystemet, en grekisk snabbskrift från mitten av 4:e århundradet f. Kr. Systemet beskrivs på den marmorsten som upphittades 1883 i Akropolis av Ulrich Köhler. Det finns dock inga tecken på att det kommit till allmän praktisk användning.
Uppkomsten av stenografikonsten får därför i stället dateras till 63 f.Kr. och kan hänföras till romaren Tiro, en slav till Marcus Tullius Cicero. Plutarchos nämner i sin levnadsteckning över Cato att Cicero i senaten den 5 december det året hade placerat ut notarier som förde anteckningar med hjälp av Tiros noter. Det man nedtecknade med dessa noter var Cato den yngres stora tal med anledning av Catalinas sammansvärjning.
Omkring 3000 tecken ingick i Tiros noter. Tiros noter byggde ytterst på det latinska alfabetet och kom att användas under mer än 1000 år(!), fram till det västromerska rikets undergång.
Eftersom stenografiska system bygger på språkets ljud- och stavningsstruktur är de av nödvändighet språkspecifika. I en del språkområden används snabbskriftmaskiner i stället för stenografisk handskrift.
Inlärningströskeln för stenografiska system är givetvis högre än för vanlig skrift - dels krävs att skribenten lär sig i systemet ingående förkortningar, dels måste skriften utföras med större precision än vanlig handskrift: skriftsystemet är mindre redundant.
Stenografisk hastighet mäts normalt i stavelser per minut. En debattstenograf, till exempel i riksdagen, bör kunna klara en medelhastighet av cirka trehundra stavelser i minuten. För diktamen kan en tredjedel vara nog. En duktig maskinskrivare kan vid ett qwerty-tangentbord komma upp till femtio-sextio stavelser i minuten. De snabbaste stenograferna vid världsmästerskap brukar prestera knappt sexhundra stavelser i minuten.
Den mest kända stenografisystemen utvecklades under 1830-talet: 1835 publicerades det tyska Gabelsbergers system, som kom att få stor betydelse för stenografin i Norden, och 1837 publicerades Isaac Pitmans engelska system, som fick spridning över hela det engelska språkområdet. Greggs system, utvecklat av irländsk-amerikanen John Robert Gregg kom dock efterhand att konkurrera ut Pitmans system i USA. I Sverige används idag nästan uteslutande Melins system, som först publicerades 1892. Arends' system har tidigare använts i stor utsträckning; idag finns även det relativt nykonstruerade Rapidskrift som alternativ.
Stenografi var fram till 1980-talet ett självklart hjälpmedel i textframställningen inom näringslivet och var länge ett obligatoriskt ämne på gymnasieskolans ekonomiska linje. Nu för tiden har stenografin sitt främsta användningsområde som privat anteckningsskrift och för att protokollföra viktigare talade debatter såsom större kongresser och i parlament: även i Sveriges riksdag arbetar debattstenografer med framställningen av debattprotokollen.
I dagens svenska gymnasieskola finns stenografi (anteckningsstenografi) som tillval i många kommuner.
Många författare, till exempel Charles Dickens och Astrid Lindgren, använde stenografi som hjälpmedel i sitt författarskap.
[redigera] Stenografins framtid
Text skapas idag nästan uteslutande vid tangentbord, vilket inte är någon särskilt snabb metod. Ofta är tangentbordet den flaskhals som begränsar hur snabbt ny text kan komma till. Något fungerande alternativ baserat på automatisk taligenkänning och -nedteckning finns ännu inte. Ett av de få alternativen till tangentbord för att skapa text i digital och maskinläsbar form är de elektroniska anteckningsblock där bokstäver skrivs för hand på en platta. Deras betydelse är fortfarande marginell, mycket beroende på att användare ska kunna skriva snabbt och att apparaten lätt läser fel.
I det arbete som pågår med att utveckla snabbare anteckningsblock är det avgörande att hitta snabbare skrivsätt än den vanliga handskriften. Olika system provas: En del utgår från de bokstäver vi är vana vid, och förenklar, rationaliserar eller karikerar dem, så att missförstånden blir få utan att skrivandet tar för lång tid. Andra bygger på alfabetets bokstäver ordnade i en meny där en användare som är van vid positionerna snabbt i tur och ordning kan antyda rörelser i riktning mot ordets bokstäver, vilket ett känsligt program registrerar som bokstäver även när rörelserna inte är helt tydliga. Ytterligare andra system liknar rudimentära stenografisystem.
Hittills har textinmatningstekniken föga beaktat att det redan finns stenografiska system som är snabba och lättskrivna. De har utvecklats i en flerhundraårig process med både perioder av successiv förfining och episoder av radikal omprövning. Det vore egendomligt om något mer effektivt skriftsystem skulle utvecklas utan att denna långa erfarenhet utnyttjades.
Det är knappast några speciella tekniska krav som har diskvalificerat den existerande stenografin. Att den har förbisetts beror mera på okunskap om stenografin: Många uppfattar det som att stenografin hör det förgångna till. En stor del av de stenografikunniga har fått sin utbildning för kontorens behov, och när först diktafonerna och sen datorerna har tagit över kontorsstenografens roll, ser det ut som om stenografin är på väg ut generellt. Detta att stenografin under lång tid blivit så intensivt förknippad med endast en av sina funktioner har lett till det paradoxala förhållandet att stenografin ses som föråldrad samtidigt som textinmatningsutvecklarna försöker nyuppfinna stenografin.
Mycket av textinmatningsutvecklingen sker i länder där handstenografin alltid haft en mer undanskymd ställning än i Sverige. Innan datoriseringen av kontoren hade USA ett svårlärt handstenografisystem samtidigt som det fanns välutvecklade stenografimaskiner (stavelseskrivmaskiner). I det läget var det naturligt att bygga på maskinerna för att generera text, eftersom det krävde minimal programutveckling. I Sverige har utvecklingen varit en annan. Melins stenografisystem har många utövare, inte minst på grund av att det är relativt lätt att lära sig, medan maskinstenografin inte har rönt någon större framgång.
Datorprogram för läsning av stenografisk text skulle förena människans talang att få ner tankar eller talade ord på papper eller skrivbräda med datorns förmåga att blixtsnabbt känna igen skrivna ordbilder och göra textfil av dem. I applikationer där man vill komma ifrån tangentbordsinmatning finns det idag inga egentliga alternativ, och även där tangentbord vore tänkbart har stenografin stora fördelar: Proffsstenografer kan åstadkomma text extremt snabbt och mindre proffsiga kan arbeta länge utan att blir trötta i fingrar eller armar.
De tangentbordsalternativ som står till förfogande om man vill komma förbi vanlig bokstavlig inmatning kräver liksom stenografin specialutbildade skrivare. Stenografimaskiner, som används vid t.ex. rättegångar i USA, kan av den orsaken inte komma i mer allmänt bruk. Inte ens i Sveriges riksdag, där det vore möjlig att investera mycket i utbildning har stenografmaskinerna vunnit insteg. Den existerande handstenografin har fungerat så väl att det uppvägt nackdelen att den inte ger en för alla läsbar utskrift utan stenografen tvingas till ett tidsödande efterföljande steg av överföring via tangentbord av stenogrammet till dator.
En amatör kan förenkla sitt tangentbordsarbete lite genom att programmera in vissa förkortningar, så att långa ord kan skrivas med få tangenttryckningar. Mer omfattande förkortningssystem i kombination med snabbskrivande tangentbord används vid TV-textning och för skrivtolkning för vuxendöva. För att få något vidare utbyte av dem måste man lära sig ett stort antal förkortningar, varför investeringen i inlärandet blir stor.
Det finns idag inga utvecklade program för att läsa stenografisk text. Handstil har en struktur som är svår för datorer att klara av, men inte på långt när lika svår som talets. En stenografisk text liknar vanlig skrivstil, men den är ofta mer tuktad och innehåller mindre individuell variation. Onödiga streck är bortrationaliserade i korthetens namn, och det är även de frihetsgrader i streckens utformning som skulle kunna uttrycka personlighet. När det är föga redundans i tecknen minskar risken att automatläsaren blir bortkollrad.
Det i Sverige förhärskande Melin-systemet fungerar ungefär som vanlig skrivstil i det att pennan lyfts mellan ord, men sällan mitt i ord. Ordbilder kan i stort sett entydigt beskrivas som en sekvens av streck och öglor, där strecken kan karakteriseras av ett fåtal parametrar: lutning, höjd, längd, krokighet, och eventuellt tryck. Många ordbilder är lättigenkännliga och stereotypa och läsbara som helheter, så som kinesiska tecken brukar automatläsas. För att klara av mer sällsynta ordbilder - till exempel sammansatta ord, kanske också böjningsformer och avledningar - bör programmet ha kapacitet att analysera ner ordbilderna i deras komponenter. Den proceduren torde underlättas av att de stenografiska komponenterna är skrivna i en följd efter varandra utan sammanbindningslinjer. Komponenterna, som står för bokstäver, ljudsammanställningar eller hela stavelser, bildar en sekvens som kan jämföras med komponentföljder i programmets register, och i normalfallet leda till en identifikation på ordnivå.
Att inte stenografin, utan olika slags tangentbord, ibland med tillhörande förkortningssystem, har kommit att bli den dominerande tekniken för textproduktion, beror inte på att de skulle ha överlägsna prestanda utan på att det har varit tekniskt synnerligen lätt att få ut en textfil från dem. Det kräver en betydligt större satsning att göra stenografisk text dataläsbar.
