Sonat
Wikipedia
Sonat (av latinets sonare "att klinga") var den förhärskande instrumentalmusikaliska formtypen under wienklassicismen. En av satserna, företrädesvis den första, hade då sonatform. Kortare sonat brukar kallas sonatin.
Sonata är ett äldre namn på sonaten, och används på svenska ofta om tidiga former av sonater, såsom barockens, då sonatformen ännu inte var helt utvecklad.
Sonatformen är som följer: exposition, genomföring, återtagning eller repetition samt eventuellt en coda (it. "svans").
I expositionen presenteras huvudtemat (i grundtonarten), ett sidotema (vanligen i en ny, närbesläktad tonart), och ibland även ett sluttema eller en epilog. Under genomföringen varieras sonatens teman i olika tonarter, för att sedan under återtagningen återvända i grundtonarten. Återtagningen kan avslutas med en coda, som antingen bara avrundar kompositionen eller också låter temamaterialet bli föremål för ytterligare bearbetning, ibland även med införande av nytt temamaterial (det sistnämnda är särskilt vanligt hos Beethoven).
Sonatformen används också i andra musikstycken än sonaten. I symfonierna är ofta första satsen i sonatform.
[redigera] Sonatformen
- Expositionsdel
- Huvudtema med överledningar
- Sidotema
- Slutgrupp
- Genomföringsdel
- Bearbetning av expositionens motivistiska material
- Övergång
- Repetitionsdel
- Huvudtema med överledningar
- Sidotema
- Slutgrupp
- Coda