Slaget vid Waterloo

Wikipedia

Slaget vid Waterloo
Del av Napoleonkrigen
The Battle of Waterloo av William Sadler
Datum 18 juni 1815 Plats Waterloo, två mil söder om Bryssel Utfall Avgörande allierad seger, slutet på Napoleonkrigen
Stridande
Frankrike	England, Preussen, Hannover, Braunschweig
Befälhavare
Napoleon, Michel Ney, Emmanuel Grouchy	Hertigen av Wellington, Gebhard von Blücher
Styrka
72 000 man och 246 kanoner (samt 33 000 under Grouchy)	63 000 man och 156 kanoner (senare även 60 000 preussare)
Förluster
34 000 dödade och tillfångatagna	24 000 döda och tillfångatagna (i huvudslaget)

Napoleonkrigen

Toulon – Arcola – Lodi – Rivoli – Pyramiderna – Nilen – Aboukir – Acre – Marengo – Köpenhamn – Ulm – Trafalgar – Austerlitz – Jena-Auerstedt – Eylau – Heilsberg – Friedland – – Vimiero – Ocana – Corunna – Medellin – Eckmühl – Aspern-Essling – Talaver – Wagram – Badajoz – Salamanca – Borodino – Leipzig – Lützen – Bautzen – Hamburg – Vitoria – Dresden – Minciofloden – Ligny – Quatre Bras – Waterloo – Wavre

Slaget vid Waterloo var ett fältslag som stod den 18 juni 1815 mellan den franske kejsaren Napoleon på ena sidan, och Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna å den andra. Napoleon besegrades vilket innebar slutet på Napoleonkrigen.

Efter sin hemkomst från Elba erövrade Napoleon snabbt tronen i Frankrike, fördrev Ludvig XVIII och satte upp en ny armé. Han kunde snabbt rekrytera stora styrkor om flera hundra tusen man, men hans fiender gjorde likadant. Britterna och hannovrarna under hertigen av Wellington, landsteg i Belgien och samlade på sig ytterligare belgare och holländare. Preussare kom österifrån, liksom österrikare och ryssar.

Napoleon var egentligen underlägsen, dock inte för tillfället, och beslöt sig för att utnyttja det. Han tog sin nya Armée du nord, med nästan 123 000 man, och marscherade norrut. Vid Ligny mötte han den 16 juni 1815 Blüchers preussiska armé på 117 000 man, och orsakade den svåra förluster samt fördrev den från slagfältet. Blücher själv var nära att tas tillfånga, men lyckades fly med kring 60 000 man svårt omtöcknade soldater.

Direkt efter slaget anfölls Napoleon av en brittisk kår vid Quartre-Bras men marskalk Michel Ney lyckades driva bort den. Därefter beslöt sig Napoleon för att dela på styrkorna. Han skickade Emmanuel Grouchy med 33 000 man efter Blücher med order att hålla honom borta och besegra honom om möjligt. Tanken var att Blücher och Wellington skulle hållas separerade så att Napoleon själv kunde besegra britterna i lugn och ro. Därefter tog han själv 72 000 man och anföll den 18 juni klockan elva på morgonen Wellingtons 63 000, som etablerat sig på kullen Mont-Saint Jean. Här började det slå fel.

Taktiken var att först låta Napoleons bror Jerome Bonaparte anfalla Wellingtons västra flank, och därefter sätta in nästan allting på ett jätteanfall i centern som skulle klyva Wellingtons armé i två förvirrade stycken som sedan kunde besegras var för sig. Men Jerome tog alldeles för allvarligt på sin order om en avledningsmanöver och kastade hejvilt in allt fler soldater, så när det stora anfallet skulle sättas in var en del fransmän omtöcknade. Samtidigt irrade Grouchy iväg sig på landsbygden medan Blücher slank in mellan honom och Napoleon.

Vid fyratiden på eftermiddagen, just då Napoleon (efter svåra förluster) började bryta upp skalet på den brittiska centern anlände Blücher till slagfältet och anföll Napoleons högra flank som krossades och armén upplöstes. Slaget var därmed förlorat och Napoleon fick fly och abdikera. Han landsförvisades denna gång till ön St. Helena i Atlanten, där han dog 1821.

[redigera] Extern länk

• King's German Legion (tyska)