Riddarroman
Wikipedia
Riddarroman, beteckning på medeltida skönlitterära genrer, berättelser på vers med riddare som huvudpersoner. Den internationella termen uppstod i Frankrike på 1100-talet, och avsåg litteratur skriven på romanskt folkspråk, 'roman' eller 'romans', med höviska motiv, vanligen med riddare och damer.
Det förekom i huvudsak tre genrer: roman breton, roman d'antique, och roman d'adventure. Roman breton var inspirerad av keltiska legender, och kung Arthur var ett återkommande motiv. Roman d'antique hämtade stoff från den klassiska epiken. Roman d'adventure utspelade sig i exotiska miljöer. Gemensamt är att de handlar om riddare, att riddaren ställs inför en svår prövning som han övervinner, och att han vid romanens slut framstår som den borna hjälten.
Karaktärerna var mycket statiska och riddarromanerna anses ha spelat en fostrande roll, och visat hur en god riddare bör handla och vara. Centralt motiv är motsättningen mellan den höviska sublimiteten och den ohöviska naturligheten.
En framstående författare var hovdiktaren Chrestien de Troyes som skrev bl.a. Parsifal och Riddaren med kärran. Tristan och Isolde är en berömd roman breton, samt Robin och Marion av Adam de la Halle. De flesta författarna synes ha varit hovskalder.
Den första riddarromanen i Sverige var Eufemiavisorna: Herr Ivan, Hertig Fredrik av Normandie, och Flores och Blancheflor. De nordiska riddarromanerna skilde sig från de kontinentala, framför allt vad beträffar könsrollerna som förmedlades.
(källor:Litteraturhandboken, utgåvan 1984; Litteraturens historia i världen, red. Bernt Olsson och Ingemar Algulin; Den svenska litteraturen. Från forntid till frihetstid, red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc 1993)
