Nicolaus IV
Wikipedia
Nicolaus IV, född Girolamo Masci 30 september 1227, död 4 april 1292, var påve 22 februari 1288 - 4 april 1292.
Han blev franciskangeneral 1274, kardinal (kardinalpräst) av Santa Pudenziana 1278 och fick uppleva de första stora bevisen för påvemaktens tillbakagång. Han kom i en olycklig mellanställning mellan de båda adelsfamiljerna Orsini och Colonna. Frankrikes ökade inflytande i Italien och kardinalkollegiet sökte han förgäves hejda; även strandade hans plan att ordna ett stort korståg, då de kristnas sista besittning i Palestina 1291 gick förlorad. I England började påvens beskattningsmakt kringskäras.
Viktigast blev Nicolaus regering därigenom, att påvedömet måste ge vika för kardinalkollegiets ökade makt och genom en bulla 1289 tillförsäkra kardinalerna hälften av alla romerska stolens inkomster. Till Nicolaus regering går också rötterna av kurians nuvarande organisation.
| Företrädare: Honorius IV |
Påve 1288 - 1292 |
Efterträdare: Celestinus V |
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
