Laserdisc
Wikipedia
Laserdisc (av engelska för ”laserskiva”) (LD) var det första kommersiellt tillgängliga optiska lagringsmediumet, och det användes främst för film. Under utvecklingen av Laserdisc kallades det Optical Videodisc System (”Optiskt videoskivesystem”), men 1969 ändrades namnet till Discovision av utecklaren MCA. Formatet marknadsfördes under detta namn fram till början av 1978. MCA ägde rättigheterna till det största utbudet av filmer i världen under denna tid, och de tillverkade och distribuerade sina skiva under varumärket MCA DiscoVision. Pioneer Electronics steg in på marknaden 1978 och började tillverka spelare och skivor under namnet Laserdisc, vilket 1981 kom att bli det vedertagna namnet på formatet. Skivorna var oftast i storleken 12", alltså lika stor som en LP-skiva. Det fanns också 8"-skivor, som bland annat användes till musikvideor.
MCA tryckte även skivor för andra företag, bland andra Paramount, Disney och Warner Brothers. Vissa av dessa satte in sina egna företagsnamn på skivomslaget för att visa att filmerna inte tillhörde MCA. När MCA övergick till Universal så började man ge ut många av de ursprungliga titlarna för Discovision på nytt. Utgåvorna för Discovision hade ofta varit dåligt mastrade, men de för Universal var av betydligt bättre kvalité. Laserdisc har även varit känt under namnet Laservision (egentligen namnet på en spelare från det nederländska företaget Philips).
[redigera] Historik
LD-tekniken uppfanns av David Paul Gregg 1958 och patenterades 1961 och 1969. Den första demonstrationen genomfördes av Philips och MCA 1972. Formatet fanns på marknaden 1978, två år efter VHS och fem år före CD:n.
LD slog aldrig igenom i Sverige eller något annat europeiskt land förutom Frankrike. I Japan finns dock i början av 2000-talet 4 miljoner hushåll (motsvarande 10 % av hushållen) och i USA 1 miljon hushåll som äger LD-spelare. I USA har dock LD helt ersatts av DVD på den amerikanska filmmarknaden, och där säljs varken spelare eller skivor längre.
[redigera] Teknisk information
Video lagras analogt på LD:n, men ljudet kan lagras antingen analogt eller digitalt och det finns olika ljudformat för surround och liknande. Precis som på en CD, är LD:ns yta täckt av aluminium med gropar och upphöjningar. Men där dessa gropar och upphöjningar på en CD utgör binära koder, består de på LD:n av en frekvensmodulerad analog signal.
