Johannes XII
Wikipedia
Johannes XII, eg. Octavianus, född cirka 937 i Rom, död 14 maj 964, var påve 16 december 955 - 14 maj 964.
Han var Alberics son, och som sextonåring efterträdare som patricier av Rom. Somliga menar att han var arton då han dog, men det innebär att han bara skulle ha varit elva år då han blev påve.
Det har påståtts att det påvliga palatset under hans tid blev en plats för rummel och dryckeslag, simoni och orgier. När han råkade i strid med kung Berengar II bad han den tyske kejsaren Otto I om hjälp. Den 2 februari 962 kröntes Otto till tysk-romersk kejsare, och tio dagar senare blev Otto garant för påvestolens självständighet genom Diploma Ottonianum.
När kejsaren lämnat Rom och återerövrat territoriet från Berengar, blev Johannes orolig över den tyske kejsarens makt och tog kontakt med magyarerna och Bysans för att förena sig mot Otto. Men i november 963 återvände Otto till Rom, kallade ihop en synod som utnämnde Leo VIII till ny påve. När Otto sedan lämnade Rom utbröt inbördeskrig mellan Johannes XII:s och Leo VIII:s anhängare. Innan Otto kunde återvända till Rom ännu en gång avled Johannes XII 964, på vilket sätt är inte helt klart.
[redigera] Se även
| Företrädare: Agapetus II |
Påve 955-964 |
Efterträdare: Leo VIII |
