Hawkingstrålning
Wikipedia
Hawkingstrålning är en mycket svag strålning som Stephen Hawking hypotetiserat att svarta hål avger. Mekanismen utgörs av de partikel-antipartikel-par som kontinuerligt uppstår och försvinner i tomma rymden enligt kvantfysiken. I normala fall kollapsar alltid dessa par omedelbart efter bildandet. Dock, om paret bildas precis på randen till det svarta hålet, vid händelsehorisonten, kan det hända att antipartikeln försvinner in i hålet medan partikeln lyckas slita sig bort. Hålet har då fått en nettominskning i massa och det ser för en observatör ut som om hålet utstrålar energi.
Det skulle betyda att svarta hål "kokar bort" efter lång tid. Hur lång tid beror på hålets storlek. Strålningen blir svagare ju större hålet är och vice versa. Det sätter en gräns för hur små svarta hål vi kan räkna med att hitta, eftersom hål under en viss gräns kokar bort på några ögonblick (och då avger mycket intensiv strålning). De galaktiska hålen kan däremot leva obegripligt lång tid, många tiopotenser längre än universums nuvarande ålder. Något som komplicerar saken en aning är att den kosmiska bakgrundsstrålningen kontinuerligt tillför energi till ett svart hål, mer ju större hålet är. Hål med en massa över 4,5·10²² kg (ungefär Månens massa) är i jämvikt med bakgrundsstrålningen på 2,7 kelvin och kommer alltså aldrig att krympa.
Om M betecknar ett svart håls massa räknat i solmassor så förutsäger Hawkings teori att hålet ska stråla som en svart kropp med temperaturen 
kelvin. Livstiden för ett svart hål blir då 
sekunder. Det allra minsta hålet som kan bildas av en kollapsande stjärna, omkring 3 solmassor, får då en livstid på 
år. Annorlunda uttryckt, en miljard miljarder miljarder miljarder miljarder miljarder gånger så lång tid som universum existerat. Strålningens intensitet under den tiden blir i genomsnitt motsvarande en enda utstrålad väteatom på tio miljoner år.
