Grottbjörnens folk
Wikipedia
Grottbjörnens folk 1980, är titeln på första delen i en romanserie av Jean M. Auel.
Hennes tanke är att det ska bli sex delar i sviten, och hittills har det kommit ut fem delar:
- Grottbjörnens folk
- Hästarnas dal
- Mammutjägarna
- Stäppvandringen
- Nionde grottan
- -ännu ej utkommen-
Handlingen är tänkt att utspelas i Europa för 30 000 år sedan i slutfasen av senaste istiden, då människoarten Homo Sapiens, Cromagnonmänniskan levde samtidigt med neandertalmänniskan. Människan hade ännu inte tämjt vare sig hundar eller hästar. Auel har gjort omfattande research inför skrivandet av romanerna, men den konstnärliga frihet hon sedan använt sig av har fått viss negativ kritik från arkeologer.
Del 1, Grottbjörnens folk, handlar om hur cromagnonflickan Ayla blir föräldralös i en jordbävning och tas om hand av en grupp neandertalare, i böckerna av sig själva kallade "Grottbjörnens folk" därför att de aktade Grottbjörnens ande som den högsta anden i andevärlden. Ayla blir betraktad som ful när hon ser så annorlunda ut, och sederna i klanen är sådana att hon blir våldtagen av en ung klanledare för att straffas, vilket medför att hon föder en bastard. Hon blir sen utstött helt ur klanen, och hon bestämmer sig för att söka upp "De Andra" som cromagnonmänniskorna kallades.
Huvudpersonerna från och med del 2, Hästarnas dal, är Ayla och Jondalar. I del 2 handlar vartannat kapitel om Aylas äventyr på egen hand (i stäpplandskapet norr om Svarta Havet) när hon misslyckas med att söka upp "De Andra" i tid för vintern och i stället tämjer både en häst och ett grottlejon (vilket inga människor hade gjort dittills). Vartannat kapitel handlar om hur Jondalar och hans bror färdas från familjen väster om Alperna utefter Donau, tills Jondalar och hans bror möter Aylas grottlejon. Jondalars bror dödas och Jondalar blir svårt sårad men räddas av Ayla.
I del 3, Mammutjägarna, träffar Ayla och Jondalar på ett cromagnonfolk som jagar mammut. Auel försöker här beskriva ett möjligt levnadssätt i den tidiga stenåldern på stäppen. Ayla tämjer en varg. Hon deltar i en mammutjakt och slits mellan kärleken till Jondalar och den vackre bildsnidaren Ranek.
I del 4, Stäppvandringen, färdas Ayla och Jondalar hela vägen tillbaka till hans folk, varvid de besöker de grupper av människor han träffat på när han reste i andra riktningen några år tidigare. De träffar också på "plattskallar" som är deras namn på neandertalmänniskor, varvid Aylas förmåga att tala deras teckenspråksliknande språk kommer väl till pass.
I del 5, Nionde grottan, beskriver Auel ett annat möjligt levnadssätt, där människor bor i naturliga grottor i Centralmassivet. Stor plats ges här liksom i övriga delar åt att beskriva de magiska riterna, så som Auel föreställer sig dem.
Genomgående beskrivs cromagnonmänniskorna som ljushyllta och neandertalarna som mörka och nästan apliknande. Neandertalarna har enligt Auels beskrivning den defekten, att deras minne är genetiskt nedärvt, varför de inte kan anpassa sina rutiner och vanor till nya förhållanden på samma sätt som cromagnonmänniskorna. (Deras schamaner kan dock under påverkan av droger dela tidigare generationers minnen med varandra på ett utomsinnligt sätt och därmed förs kunskapen vidare till nästa generation, som en sorts avancerad instinkt.) De kan heller inte artikulera sitt tal lika bra, varför deras språk har ett stort inslag av teckenspråk. Men i Auels beskrivning är deras kultur i många avseenden lika högt utvecklad som "De Andras". Man kan, om man så vill, se paralleller till studier av ursprungsbefolkningars kulturer (indiankulturer framför allt). Schamanismen är väl beskriven både hos "plattskallarna" och "de Andra", och har stora likheter med dagens schamanism.
I kontrast till denna beskrivning kan nämnas Den svarta Tigern och Mammutens rådare av den finlandssvenske paleontologen Björn Kurtén. I denna roman, som utspelar sig vid ungefär samma tidsålder, framställs neandertalarna som ljushyllta, medan cromagnonmänniskorna enligt Kurtén är nyligen invandrade från Afrika och därmed mörkhyade.
Gemensamt för de båda romanerna är att de ansluter till teorin om att korsningen av Cromagnonmänniskan och neandertalmänniskan var steril.
På grund av ingående sexskildringar och en till stor del kvinnlig publik, har romanserien ibland omnämnts med genrebeteckningen tantsnusk.
