Första världskriget till sjöss

Under åren närmast före första världskrigets utbrott hade Europas samtliga stormakter bedrivit intensiva rustningar till sjöss; nya, vittomfattande flottprogram hade antagits av Ryssland och Frankrike 1912, av Italien 1913 och av Österrike-Ungern 1914. Den mest i ögonen fallande ökningen hade dock Tysklands flotta genomgått; på ett årtionde hade denna från sin plats i kön ryckt upp till platsen närmast Storbritannien. Den tyska flottlagen antogs 1900 och erhöll betydelsefulla tillägg 1906, 1908 och 1912. Storbritannien å sin sida hade nödgats frångå såväl sin "tvåmaktsstandard" som sin "två-kölar-mot-en-standard" för att några år före kriget acceptera en s.k. "60-procent-standard", vilken dock 1914 inte var alldeles uppnådd. Redan på ett tidigt stadium i denna kapprustning hade den brittiska ledningen sökt skaka av sig medtävlaren genom att införa dreadnoughttypen, men Tyskland hade inte tvekat att omedelbart följa exemplet och att därav dra den konsekvensen att utvidga Kaiser-Wilhelm-Kanalen för de nya, större slagfartygen. Tyska flottans nyskapare, storamiral Alfred von Tirpitz, betonade visserligen, att Tysklands rustningar till sjöss inte var riktade mot Storbritannien - "slagflottan är uteslutande avsedd för försvar av hemlandsfarvattnen" -, men i hela den övriga världen uppfattades den hastiga ökningen av Tysklands maritima styrka efter sekelskiftet såsom ett direkt hot mot det brittiska imperiet. Det är uppenbart, att brittiska flottans koncentrering till hemfarvattnen från 1904-1905 och dess successivt till Englands och Skottlands östkuster förskjutna basering uteslutande föranleddes av den tyska flottlagen och dess tillägg.

När kriget bröt ut, befann sig den brittiska flottans huvudstyrka, "The Grand Fleet" under befäl av amiral John Rushworth Jellicoe, i Scapa Flow, Cromarty och Rosyth, medan vissa jagar- och ubåtsförband var stationerade i Harwich och en stark andra flotta, "The Channel fleet", i Engelska kanalen. Dessutom var eskadrar, huvudsakligen bestående av kryssare, tilldelade Medelhavet, Ostindien, Östasien, Australien, Västindien m.fl. kolonier.

Tyska flottans huvudstyrka, "Die Hochseeflotte" under befäl av amiral von Ingenohl, var samlad i Wilhelmshaven och Cuxhaven, medan ett antal kryssare, jagare och ubåtar var förlagt till Östersjön (Kiel). I Medelhavet befann sig slagkryssaren Goeben och lätta kryssaren Breslau och i Östasien en eskader, vars huvuddel bestod av två större och tre mindre kryssare. Ytterligare tre kryssare var stationerade i Atlanten och i Indiska oceanen. I överensstämmelse med innebörden av engelsk-franska ententen svarade Frankrike för de maritima operationerna i Medelhavet, och franska flottans huvudstyrka under befäl av amiral Boué de Lapeyrère var baserad på Toulon och Biserta. Den österrikiska flottans huvudbas var Pola, ryska flottans Kronstadt, Reval och Helsingfors i Östersjön och Sevastopol i Svarta havet.