Erik Johan Stagnelius

Wikipedia

Erik Johan Stagnelius (1793-1823). Teckning av L G Malmberg. Kungliga biblioteket.

Erik Johan Stagnelius född 14 oktober 1793 i Gärdslösa på Öland, död 3 april 1823 i Stockholm 29 år gammal, var en stor svensk poet och författare under romantiken.

Innehåll

1 Biografi
2 Poesi och litterär produktion
3 Se även
4 Externa länkar

[redigera] Biografi

Stagnelius härstammade från prästsläkter på både fädernet och mödernet - hans far och hans mor, Magnus Stagnelius, hade varit docent i grekiska med professors namn och var en tid kyrkoherde i Gärdslösa på Öland och därefter biskop i Kalmar stift. Hans mor var kyrkoherdedottern Hedvig Bergstedt från Österåker i Södermanland. Han ådagalade redan från sin tidigaste barndom utomordentlig lätthet att lära och fattade allt. Föräldrarna flyttade 1810 till Kalmar i vars gymnasium han gick ett år (gymnasieskolan i Kalmar har idag efter honom namnet Stagneliusskolan), varefter han hösten 1811 inskrevs som student vid Lunds universitet. Där stannade han emellertid endast en termin efter skolbalen, i april 1812 flyttade han till Uppsala och avlade där kansliexamen 1814. 1815 inskrevs han i ecklesiastikexpeditionens kansli, var 1818 ordinarie kopist och 1822 kanslist. Han levde enstöringsliv såväl i Uppsala som i Stockholm, gjorde ej bekantskap med de samtida unga uppsalaromantikerna och tyckes över huvud taget ej ha haft litterärt umgänge av något slag. Endast vid besök i hembygden, Kalmar och Dörby prebendepastorat, var han, så vitt man känner till tillsammans med jämnåriga, sällskaplig och munter.

Redan mot slutet av vistelsen i Uppsala led han av ett svårt organiskt lidande och mycket magont och antagligen en hjärtsjukdom, och detta förvärrades med åren. Hans levnadssätt var oregelbundet, och sjukdomen framkallade ett utsträckt bruk av dövande medel, bl. a. opium. Stagnelius föreföll sina bekanta stundom rent av sinnesrubbad. Stagnelius hade tre bröder och två systrar. Två av bröderna hade "psykiska egenheter", liksom Stagnelius. Förutom att han var psykiskt instabil sägs han ha varit mycket ful och snuskig, ofta berusad och eventuellt beroende av opium. Han attraherade inga kvinnor utan besökte istället prostituerade. Föga faktiska upplysningar finns om hans levnad. Han levde i de sämsta kvarteren i Stockholm under slutet av sitt liv och lär inte ha haft några vänner alls. Ingen av hans släktingar var med vid hans begravning.

[redigera] Poesi och litterär produktion

Stagnelius utgav själv endast en mindre del av sin poetiska alstring, nämligen hexameterdikten Vladimir den store (1817; skolupplaga 1884 och 1889), tre häften Liljor i Saron (1821; innehåller 22 smärre dikter och sorgespelet "Martyrerna") och sorgespelet Bacchanterna eller fanatismen (1822), alla tre anonymt. Troligen på uppmaning av sin förman och gynnare Nils von Rosenstein tävlade han 1818 i Svenska akademien med "Sång öfver qvinnan i Norden", som 1818 fick andra priset, vilket han personligen mottog. Stagnelius tidigaste diktning anslöt sig till vår gustavianska diktning (Oxenstierna, Lidner m. fl.) och antikens latinska skalder (Ovidius, Horatius, Propertius). Han besjöng liksom dessa "dygden" och den klippfäste stoikern och samtidigt även nöjet, vällusten; som ram kring scenerna av njutning och kärlek valde han med förkärlek idylliska situationer och landskap, varvid även Gessner spelade en viktig roll som uppslagsgivare och förebild. Under de tydliga påverkningarna visar sig här hans slitning mellan religiöst färgad asketism och starkt utpräglad sinnlighet. Inte minst Wieland gjorde intryck på Stagnelius; hans första större dikt, Blenda (1813), som behandlar den kända småländska sägnen om Värendskvinnorna, har sitt ämne till trots blivit en komisk epopé i dennes stil. Den stora dikten Gunlög (börjad sannolikt 1812, fortsatt ännu 1814) ådagalägger Stagnelius anslutning till den fornnordiska ämneskretsen; diktens kärna är besjungandet av skaldekonsten, och de båda skalderna Kunser och Hjalmar är de figurer, hos vilka han nedlagt sin personlighets uttryck. Även smärre dikter tillhöra samma götiskt romantiska strömning.

I andra sånger från åren 1812-1815 besjöng han de samtida krigshändelserna, slagen vid Salamanca (1812), Vitoria (1813) och Waterloo (1815). Han tillgodogjorde sig vidare modern tysk och fransk litteratur: Goethe, Schlegel och Chateaubriand är särskilt nämnvärda bland dem som påverkat Stagnelius. Av större verk som sysselsatte honom under tiden omkring 1814-1816 är skådespelen Sigurd Ring och Visbur (utg. särskilt 1911) vittnesbörd om stigande mognad; var stöten till att upptaga dessa motiv i dramatisk form given av Ling och Œlenschläger, tog Stagnelius i formen intryck av Goethe och Schlegel. Körer och monologer i dessa skådespel, till vilka hör brottstycket Svegder, är lyriskt upphöjda och personligt djupkänsliga. En rik romantisk diktning uppstod i skiftande former, vilka Stagnelius under sina läroår med oavlåtlig arbetsflit tillägnat sig. Ypperst är kanske hans romanser, i vilka stilens musikaliska välklang och stämningens dunkla behag försinnliga en yppig, av starka svallningar upprörd känslovärld. Sagornas och myternas gestalter lämnar ofta symbolerna: älvorna, fiskaren, Näcken, Endymion med flera.

Formfulländade elegier och sonetter finns också i rikt antal bland hans mindre poem. Vladimir den store är, i mönstergill episk form, ett katolskt religiöst, nyromantiskt epos, med utpräglad sympati för den heliga alliansen. Om den rad dikter, i vilka Stagnelius besjöng sin obesvarade kärlek till den unga kvinna han kallat Amanda, är meningarna alltjämt delade, i det att många anser att denna kärlekshistoria endast är en fiktion, under det att andra är övertygade om att en verklig lidelse till en bestämd kvinna ängslat Stagnelius. Det senare förefaller psykologiskt sett mera sannolikt, vissa har ansett att Constance Mathilda Jaquette Magnét, senare gift med kaptenen friherre Erik Johan Hummerhielm och bosatt på gården Skubbetorp utanför Kalmar skall ha varit verklighetens Amanda. I alla händelser skedde omkring 1818 en fullkomlig förändring i Stagnelius åskådning. Han blev fri från sin passion, verkligheten miste sin lockelse, och med nervös iver omfattade han en världsförnekande, asketisk tro.

Den åskådning, varåt hans diktning sedermera gav uttryck, byggdes på avgörande intryck från läsningen av mystiker och romantiska filosofer. Den terminologi ocb symbolik, vari Stagnelius klädde sina tankar och drömmar, hämtade han till en del från den gnostiska litteraturen, varför man länge överskattade gnosticismens inflytande på hans uppfattning. Man tror att Stagnelius inspirerades till gnostiska synsätt av den svenska översättningen av Ginza Raba, Mandaeanismens heliga skrift, som på svenska gavs ut under namnet Adams bok. Senare undersökningar lägger huvudvikten på inflytandet av Schelling, Böhme och Platon, vilkas läror om själarnas avfall från det absoluta väsendet, sinnevärldens uppkomst, kärlekens natur m.m. han upptog och delvis ombildade med tillsatser från andra håll. Hans åskådning utformades till en teosofi, vars fantasifullt, men svårtytt uttalade tankar och föreställningar fyller hans diktning under senare år; den är jämte Almqvists och Atterboms den mystiskt nyromantiska riktningens i Sverige förnämsta representant.

Liljor i Saron rymmer en huvuddel av hans hithörande dikter. "Flyttfåglarne", "Suckarnas mystär", "Rosen i världsfurstens park", "Kreaturens suckan" med flera varierar den stämning av förtvivlan vid den jordiska tillvaron, ångest över syndafall och frestelse, dröm om försoning och återvinning av barndomens oskuld, som är Stagnelius grundkänsla. "Martyrerna" och "Bacchanterna" äger samma känslobotten: jordelivet är ett häkte och en grav, ur vilken vi efter tåligt buret lidande lyftas till återförening med det gudomliga; Orfeus i den sistnämnda är Stagnelius språkrör, sådan han efter genomgångna kriser i luttrad längtan predikar undergivenhet och försakande fromhet, medan de sensuellt vilda bacchanterna representerar de jordiska njutningarna.

Om tillkomsttiden för några andra av Stagnelius verk råder ovisshet. Riddartornet är en skräcktragedi med blodskamsmotiv; Glädjeflickan i Rom skildrar hur en brottslig älskares vålnad kallar henne till dödsriket för att där fortsätta samlivet; i Albert och Julia försakar älskarinnan himmelen för att åtfölja sin älskare till helvetet. Som det sista av Stagnelius skådespel betraktas Torsten fiskare, en skämtsam behandling av konung-för-en-dag-motivet.

Stagnelius diktion är praktfull, med ett överflöd av ofta återvändande karakterismer, med ord för välljud, glans, rikedom, yppighet, vällukt rikligt brukade. Han har utövat starkt inflytande på en mängd senare svenska skalder genom sin lidelse och sin prunkande, suggestiva form. Vid Stagnelius död var hans diktning blott till en ringa del utgiven; med hänförelse, men slarvigt och ometodiskt utgavs den första samlade upplagan av hans verk av L. Hammarsköld 1824-1826 (översedd och förbättrad av Per Adolf Sondén 1836).