Vilhelm Lundström

Wikipedia

Karl Johan Vilhelm Lundström, född 7 maj 1869 i Sigtuna, död 1940, klassisk filolog, riksdagsledamot.

Lundström blev student i Uppsala 1886, filosofie doktor 1893, docent i latinska språket och litteraturen vid Uppsala universitet samma år och professor i klassiska språk (med undervisningsskyldighet i latin) vid Göteborgs högskola 1907.

Lundström har företagit många vetenskapliga resor för handskrifts- och arkeologiska studier till Ryssland, Tyskland, Österrike och Italien. Han var en framstående talare och talangfull skald. I sina tal och dikter förfäktade han med obestridlig fosterlandskärlek högerns åsikter.

Påverkad av Karl Krumbacher har Lundström med framgång ägnat sig ej endast åt rent klassiska, utan också åt bysantinska studier. Även tidningsmannens yrke har lockat hans mångsidiga begåvning. Han var huvudredaktör för Uppsalatidningen Fyris november 1893-december 1897, sedan av Göteborgs aftonblad 16 december 1901- september 1906. Dessutom har han skrivit ett stort antal politiska och andra artiklar i många olika konservativa tidningar och dessutom varit en flitig medarbetare i åtskilliga tidskrifter.

Lundström har också utgivit den värderade filologiska tidskriften Eranos sedan dess början 1896.

Lundström instiftade 1908 Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och var dess sekreterare alltsedan dess stiftande. Han lämnade 1923 av hälsoskäl sin befattning som sekreterare, men kunde sedermera delvis återuppta den utomordentligt betydelsefulla verksamhet han utövat som föreningens impulsgivande och sammanhållande kraft. I samband med denna verksamhet var Lundström 1919-23 redaktör för tidningen Allsvensk samling och nedlade stor möda på åvägabringandet av en utlandssvensk avdelning på Göteborgsutställningen 1923.

1911 valdes han som Allmänna valmansförbundets kandidat till riksdagsman i Andra kammaren för Göteborgs stad och han var till 1914 ledamot, men undanbad sig återval. Han lyckades 1912 genomdriva en riksdagsskrivelse om utredning rörande lagändring därhän, att svensk medborgare ej måtte utan egen vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap.

Bland Lundströms många skrifter må anföras:

Quaestiones Papinianae (1893),
Spöket (Mostellaria), komedi av T. Plautus (1896),
C. Tacitus Agricolas liv och vandel, i svensk tolkning (1896),
C. Flaminius och Hannibal (i "Studier till andra puniska krigets historia",1898),
En ung vetenskap (1900; i Humanistiska förbundets skrifter 2),
Studier och drömmar (samma år),
Ungfinska toner i svensk tolkning (samma år),
Laskaris Kananos' reseanteckningar från de nordiska länderna (1902),
Svenska språkets framtid (samma år; i "Vår tids lifsfrågor" 24),
Sju dikter (1903),
L. Junii Moderati Columellae opera quae extant (1897-1917),
Xenophontis apologia Socratis (1906),
Svenska spånor (1910, 2:a samlingen 1913),

vidare en hel del bysantinska studier i "Eranos" med flera ställen.

Lundström utgav 1917-19 "Svensk humanistisk tidskrift" och 1923 en studie över Tacitus' poetiska källor (i Göteborgs högskolas årsskrift). Han var hederssenator vid Rostocks universitet och hedersdoktor vid universitetet i Padua. Lundström erhöll 1924 Karl Johans pris av Svenska akademien på grund av sitt arbete för svenska språkets bevarande i utlandet.

Vilhelm Lundströms barndomshem och senare sommarbostad Lundströmska gården i Sigtuna är sedan 1958 museum.