Valdemar den store
Wikipedia
Valdemar I, Valdemar "den store", kung av Danmark 1157-1182. Född 14 januari 1131 som postum son till hertig Knut Lavard. Död 12 maj 1182 i Vordingborg, Danmark.
Valdemar kämpade år 1154-57 om kronan med Knut Magnusson och Sven Grate. År 1157 delade de riket varvid Jylland tillföll Valdemar. Men Sven lät strax efteråt mörda Knut och dödades själv i samband med ett slag mot Valdemar, som blev ensam kung i riket.
Han råkade snart i strid med ärkebiskop Eskil som krävde oberoende för kyrkan och denne tvangs år 1161 till flera års exil. Däremot fick Valdemar under hela sin regering helhjärtat stöd in- och utrikespolitiskt av Roskildebiskopen Absalon Hvide som år 1177 blev Eskils efterträdare på ärkestolen. Bl.a. angrep de i samverkan de hedniska venderna och intog år 1169 Rügen, en början till den expansion längs Östersjöns sydkust som fullföljdes av Valdemars söner Knut Valdemarsson och Valdemar II Sejr.
Gift 23 oktober 1157 i Viborg, Danmark, med Sofia av Minsk.
Barn:
- Knut IV, född 1163, kung av Danmark.
- Valdemar II Sejr, född 1170-05-09, kung av Danmark.
- Helena Valdemarsdotter av Danmark, gift 1202 med greve Wilhelm den fete av Lüneburg.
- Rikissa av Danmark, gm svenske kungen Erik X Knutsson.
- Sofia Valdemarsdotter av Danmark, gm Siegfried III av Orlamünde.
- Margareta, nunna i Roskilde.
- Marie, nunna i Roskilde.
- Ingeborg av Danmark, fransk drottning, född cirka 1175, gift 1193 med Filip II August av Frankrike.
| Företrädare: Knut Magnusson och Sven Grate |
Kung av Danmark 1157–1182 |
Efterträdare: Knut VI |
