Växtfärgning
Wikipedia
Växtfärgning handlar om färgning av textila material med färgämnen från naturen.
Innehåll |
[redigera] Historia
Konsten spred sig från Asien och Nordafrika och finns dokumenterad i Norden från bronsåldersfynd av färgad ylle.
Det började sannolikt med Fenicierna som under årtusendet f.Kr. utvecklade den svåra konsten att färga med purpur. I antikens Grekland kände man också till konsten att färga turkiskt rött, karmosinrött, scharlakansrött, krapprött, och blått med vejde och gult gjorde man med saffran och vau. I Pompeji har man funnit gamla purpurfärgerier med glasflaskor som innehöll färgämnen.
Enligt NE framgår att: "I Venedig, som anses ha fått en skråordning för färgare redan 1234, utkom 1540 en bok om färgning, Plictho del arte de tentori (ung. 'Förklaring av konsten att färga'), som fick betydelse för hela Europa. När textilframställningen sedan utvecklades i Flandern blev man där skicklig i textilfärgning. Tbouk va Woudre ('Undrens bok') är namnet på en viktig handbok i färgning utgiven i Bryssel 1513."
I Europa utvanns indigo ur vejde, men handeln med ärtväxten indigo under 1600- och 1700-talen slog till slut ut vejdeodlingarna.
Cajsa Wargs berömda "Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber" från 1755 innehöll ett antal växtfärgningsrecept för garner.
Det var först på mitten av 1800-talet som textilier började färgas med syntetiska färgämnen.
Hemslöjden har länge värnat om den mjuka färgskala som växtfärgningen ger samt bibevarandet av traditionen och av kunskapen kring växtfärgning. Men man har ändå inte väjt för de kraftigare färger som också är möjliga att åstadkomma, vilket textilkonstnären Hannah Ryggren föredrog.
De sju grönaktiga färgerna är i tur och ordning från vänster färgade med hjälp av: 1. Björklöv, 2:a bad Kopparvitriol 2. Renlav, 2:a bad Kopparvitriol 3. Renlav, 3:e bad Kromsyrat kali 4. Maskros, 3:e bad Kromsyrat kali 5. Maskros, 2:a bad Kopparvitriol 6. Islandslav, 3:e bad Kromsyrat kali 7. Islandslav, 2:a bad Kopparvitriol
[redigera] Metoden
I korta drag går växtfärgning till på följande sätt: Garnet tvättas med tvållösning och hela härvan läggs i vattenbad för betning för att bli mottagligt för färgning. Sen läggs garnet i kokande eller hett vattenbad med aktuellt färgämne.
För hantverksmässig växtfärgning är det att föredra tillgång till gamla vedeldade tvättkar och rikligt med rent vatten, gärna sjö- eller åvatten, för alla sköljningar som ska ske. Samma betningsbad och färgbad kan användas flera gånger, med olika effekt på färgningsprocessen. Upp till tre bad kan göras på samma grundmaterial.
[redigera] Se även
[redigera] Litteratur
- Sandberg Göran & Jan Sisefsky. Växtfärgning (PA Norstedt & Söners förlag, 1980).
