Trombon

Wikipedia

Trombon

Basun, Dragbasun

Familj
Bleckblås
Omfång

Liknande instrument
Moderna bleckblåsinstrument (Valthorn, Trumpet, Tuba) Varianter Bastrombon

Trombon är ett bleckblåsinstrument med cylindriskt tonrör och dragbygel eller ventiler. Ordet trombone är italienska och betyder stor trumpet. Det fanns för länge sedan fanfartrumpeter, som var långa och raka. En sådan trumpet kallade man i Frankrike för buisine (från detta ord härstammar det tyska ordet för trombone - posaune). På 1300-talet lärde man sig att det gick bra att böja buisinens metallrör, så att den blev lite behändigare. Så småningom kom man också på att om man gjorde den så att det gick att förlänga och förkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i dragtrumpeten, ett slags s-format instrument, där den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen på ett enda ställe.

Om man istället förlänger den utdragbara delen på två ställen samtidigt, blir konstruktionen dubbelt så effektiv. Den tanken var det någon i södra Europa som tänkte ganska tidigt. I spanska skrifter från 1300-talet nämns ett instrument, kallat sacabouche (sacar = dra och bucha = rör). I Frankrike uppträder ungefär samma benämning på ett instrument cirka hundra år senare, saqueboute (saquer = dra och bouter = skjuta).

När instrumentet kom till England fick det namnet sackbut. På 1500-talet utvecklades en basunfamilj med basuner i olika storlekar och stämlägen. De vanligaste kom att bli diskant i Bb, alt i F, tenor i Bb och bas i F eller Eb. På 1600-talet förekom även kontrabasbasun i Bb. Denna instrumentfamilj användes gärna som förstärkning av körsång (oftast med sinka istället för diskantbasun), eller som en instrumentgrupp tillsammans med andra instrumentgrupper.

Under 1600- och 1700-talen sjönk basunens popularitet. Den användes då och då i stadspiparensembler och som körförstärkning i opera- och kyrkomusik. På 1800-talet återupptäckte man det vackra instrumentet och började använda det även i symfoniorkestrar, i kombinationen altbasun i Eb, tenor i Bb och bas i Eb.

Under 1800-talet hände det en del med basunens fysik. Den fick vidgad mensur, större och mer utsvängt klockstycke och med skålformat munstycke. 1839 såg basunen sin första kvartsventil, detta i Tyskland. Kvartsventilen innebär att man med hjälp av en ventil, som vanligtvis sköts med tummen, styr luften in genom ett extra rör, som sitter fäst på trombonen. Det gör att trombonens stämning sänks en ren kvart, vilket ger tillgång till fler toner och enklare draglägen. Detta visade sig vara en lyckad idé, som spred sig snabbt. Basuner försedda med denna tillsats kallades tenorbasbasuner. Mindre lyckad var Adolphe Saxs idé om en teknisk fulländning av basunen. Han konstruerade en basun, med sex ventiler och lika många klockstycken, vilket inte blev särskilt praktiskt.

1. , 2. munstycke, 3. klockstycke, 4. , 5. , 6. , 7. , 8.

I mitten av seklet började en så kallad tersbasun tillverkas, stämd en liten ters lägre än tenorbasunen (d v s i G). Den används fortfarande i England i brassbandssammanhang. Framåt slutet av 1800-talet var den vanliga orkesterbasunkombinationen två tenorbasuner och en basbasun.

Basunen användes även i militärorkestrar, då även ventilbasunen (som tillverkades för första gången kring 1830, men aldrig kom att låta likadant som varianten med drag och därför inte kunde ersätta dragbasunen), och i blåsorkestrar och då det blev populärt att spela jazz, i början av 1900-talet, användes den också i sådana sammanhang.

"In my opinion, the trombone is the true head of the family of wind instruments, which I have named the 'epic' one. It possesses nobility and grandeur to the highest degree; it has all the serious and powerful tones of sublime musical poetry, from religious, calm and imposing accents to savage, orgiastic outbursts. Directed by the will of the master, the trombones can chant like a choir of priests, threaten, utter gloomy sighs, a mournful lament, or a bright hymn of glory; they can break forth into awe-inspiring cries and awaken the dead or doom the living with their fearful voices." Hector Berlioz om trombonen.

Ett försök till översättning: "Enligt min åsikt är trombonen, som jag döpt till den 'episka', blåsfamiljens sanna överhuvud. Den besitter ädelhet och storslagenhet i allra högsta grad; den har alla de allvarliga och kraftfulla tonerna som finns i sublim musikpoesi, från religiösa, lugna och imponerande accenter till vilda, hämningslösa utbrott. Styrda av en mästares vilja, kan trombonerna sjunga som en kör av präster, hota, ge ifrån sig dystra suckar, en sorgsen klagosång, eller en klar lovsång; de kan brista ut i respektingivande rop och väcka de döda eller döma de levande med sina fruktansvärda röster." Hector Berlioz om trombonen.