Sveriges migrationshistoria

Wikipedia

Registrering av in- och utvandring till och ifrån började först under senare delen av 1800-talet.

Den första större ökningen skedde dock under medeltiden, av tyska köpmän och hantverkare. Dessa slog sig främst ner i städerna under 1400- och 1500-talen, men också i Bergslagen, som specialiserade på gruvnäring, liksom vallonerna på 1600-talet. Många av städerna i medeltidens Sverige var i det närmaste helt tyskspråkiga, med ett tyskspråkigt borgerskap som även hade kontroll över stadens magistrat och hur staden skulle styras. Även flera av senare tiders kungar var ofta så gott som helt tyskspråkiga, som Adolf Fredrik av Hessen vilken besteg Sveriges tron 1719 efter Karl den tolftes död. Skottar och tysk-baltisk adel anslöt sig till den svenska armén under 1500- och 1600-talen. Holländare och engelsmän som köpmän och industriidkare på 1600-talet, särskilt i Göteborg. Under hela denna tid förekom också en betydande s.k omflyttning av finnar inom det dåtida svenska riket (där Finland ingick), till mellansverige och det som kom att kallas finnskogarna i norra Sverige.

Fram till 1930-talets mitt hade Sverige dock under perioder ett betydande utvandringsöverskott. Under åren 1851 - 1930 emigrerade ca 1,5 miljoner människor till främst Nordamerika. Under samma tid återkom cirka 200000 av dessa personer till Sverige, men merparten stannade utomlands. Sverige var efter Norge och Irland det främsta emigrantlandet i Europa sett till andelen av befolkningen som emigrerade. Det förekom dock samtidigt viss invandring, förutom återvändande emigranter även en del tyska och engelska specialister inom till exempel industri och hantverk som slog sig ned i Sverige. Denna invandring var dock jämförelsevis obetydlig.

I slutet avandra världskriget ökade invandringen igen, främst p.g.a kriget. Flyktinggrupper kom hit i huvudsak från de baltiska och nordiska länderna. En kvarts miljon flyktingar vistades i Sverige vid krigsslutet.

Från slutet av 1940-talet och fram in på mitten av 1970-talet skedde en massiv arbetskraftinvandring, som svar på en direkt efterfrågan från den svenska industrin. Rekryteringsresor gjordes till länder som Jugoslavien, Italien, Grekland och Österrike. (Under 1980-talet ersattes denna av s.k anknytningsinvandring, d.v.s anhöriga till tidigare invandrade.)

1967 infördes bestämmelsen om att alla utomnordiska 'sökande' måste ha ordnat med arbete, arbetstillstånd och bostad före inresan. En effekt av detta blev att Finland blev ett högintressant land att hämta arbetskraft ifrån eftersom levnadsstandarden där var lägre liksom lönerna samtidigt som det låg inom Norden. År 1970 slog den finska invandringen till Sverige rekord med 90000 nyanlända finnar. Den finska invandringen till Sverige uppgick till 400000 personer mellan 1945-1980, samtidigt var utvandringen av finnar under samma tid 200000.

Efter ett par år under 1970-talet då emigrationen var större än immigrationen (främst gästarbetare som återvände till sina hemländer samtidigt som industrikonjukturen vände ner) återgick Sverige till ett invandringsöverskott.

Under perioden 1980-2002 är andelen flyktingar 33,3 procent och anhöriginvandrare 51 procent. Arbetsmarknadsinvandrare utgör 1,2 procent av de beviljade uppehållstillstånden.

[redigera] Av Migrationsverket beviljade uppehållstillstånd

Grupp	Antal år 2002	Ackumulerat åren 1980-2002
Kvotflyktingar	1042	29 519
Flyktingar enl. FN-konvention	482	19 731
Totalt flyktingar	1 524	49 250
Krigsvägrare1	-	3 036
de facto-flyktingar 1	-	37 726
Övriga skyddsbehövande 2	956	5 452
Humanitära skäl	6 013	149 967
Totalt flyktingar eller motsvarande	8 493	283 602
Anhöriga	22 247	376 279
Arbetsmarknadsinvandrare	403	8 578
Gäststudenter	4 585	34 669
Adopterade barn	869	18 032
Enl. EES-avtal	7 968	54 433
Totalt	44 565	737 422
Totalt enligt Migrationsverket	44 664	775 692

1) Upphörde 1 januari 1997 och ersattes med övriga skyddsbehövande. 2) Fr.o.m. 1 januari 1997, ersatte de facto-flykting och krigsvägrare.