Slaget vid Azincourt
Wikipedia
Slaget vid Azincourt. Som ett led i det pågående hundraårskriget mellan England och Frankrike landsatte på sommaren 1415 den engelske kungen Henrik V trupper i Normandie i Frankrike för att inta hamnstaden Harfleur vid Seines mynning och sedan marschera mot Paris. Efter en lyckosam men lång belägring av Harfleur var hans armé dock så försvagad att han insåg att det var omöjligt att fortsätta mot Paris. Därför beslöt han att marschera till Calais innan han skulle återvända till England. Trots det politiska kaos som rådde i Frankrike samlade ett stort antal adelsmän sina styrkor under ledning av konnetabeln d’Albret för att spärra Henriks marsch mot norr.
Den 25 oktober 1415 blockerade de franska styrkorna, omkring 25 000 tungt beväpnade krigare, vägen til Calais och utmanade Henrik till strid. Linjerna gick genom nyss upplogade fält vid byn Azincourt (Agincourt). De engelska trupperna var trötta och sjuka efter den långa marschen samt vida underlägsna i antal gentemot fienden. Engelsmännens nederlag föreföll given. Henrik hade blott 6 000 man varav 5000 bågskyttar beväpnade med långbågar. Fransmännen avvaktade till att börja med men när det gått fyra timmar utan att något hände beordrade Henrik sina män att rycka fram till skotthåll för sina bågskyttar och gjorde halt. Här borrade de ned i jorden tre meter långa spetsade lansar i 45 graders vinkel mot fienden så att en ryttare icke skulle kunna komma fram på grund av att hästen skulle bli spetsad. Bågskyttarna avlossade den första pilskuren som träffade fransmännen med våldsam kraft och utlöste en ryttarattack och så var slaget igång. Det hade just regnat och marken som var plogad var lös och lerig. Dessutom var fältet trångt med tjock skog på båda sidor vilket skyddade Henrys flanker. Detta ledde också till att det stora antalet fransmän trängdes tätt ihop när de anföll. Engelsmännens pilskurar regnade ned över ryttarna men träffade dem också rakt framifrån. Inom fem minuter var den första vågen av den odisciplinerade riddarskaran reducerad till en hjälplös blodig massa av män som i den leriga marken försökte ta sig fram i sin tunga rustningar. När pilarna var slut sprang de lätt beväpnade bågskyttarna omkring bland de kravlande fransmännen och högg ihjäl dem med svärd, yxor, knivar och andra vapen och samlade ihop pilar. I nationell stolthet och aristokratisk arrogans fortsatte fransmännen med en andra attack som dock slogs tillbaka med stora förluster. Engelsmännen var nu också skyddade av en vall av döda. De franska reserverna sattes slutligen in ledda av Hertigen av Brabant, men denne stupade just som han anlände till det redan förlorade slaget. Fransmännen drog sig tillbaka och deras förluster uppskattades till 8 000 riddare och väpnare, bland dem d’Albret själv, medan endast ett par hundra engelsmän dog. Den engelska hären kunde nu obehindrat fortsätta sin marsch till Calais.
Slaget vid Azincourt var en stor seger för engelsmännen men hade liten inverkan på den närmaste framtiden. Den gav dem dock ett psykologiskt övertag över sina gamla fiender århundraden framöver.
