Runologi
Wikipedia
Runologi är läran om runor och runinskrifter.
Runologins första verk är Johannes Magnus och Olaus Magnus runalfabet som publicerades i deras beskrivningar av de nordiska folken 1554 och 1555. Ungefär samtidigt intresserade sig även Olaus Petri och Laurentius Petri för runskriften. Vid denna tidpunkt var användandet av runor ännu inte avstannat, och studiet av runorna och själva användandet av dem överlappade varandra under en tid.
Johannes Bureus blev den som fick störst betydelse för runologins framväxt. Hans Runkänslanes Lärespån från 1599 är kanske det mest epokgörande runverket. Bureus var också den som genomdrev att svenska läseböcker skulle innehålla runundervisning (sådana läroböcker trycktes 1611, 1612 och 1624) vilket fick till följd att svenska officerare ibland använde runskrift som kod i meddelanden under trettioåriga kriget.
I Danmark verkade Ole Worm, som trots stora svårigheter lyckades föra forskningen framåt. Bureus och Worm var också drivande i respektive hemland för att ge dessa länders fornminnen skydd i lag, lagar som är bland de äldsta i sitt slag.
Magnus Celsius var den som 1674 lyckades tyda de stavlösa runorna (hälsingerunor).
Norrmannen Sophus Bugge lyckades 1865 tyda den äldre 24-typiga runraden, vilket dansken Ludvig F A Wimmer drog nytta av då hans 1874 publicerade avhandling visade att den 16-typiga runraden utvecklats ur den 24-typiga.
