Rönn
Wikipedia
| Rönn | ||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
||||||||||||||||||
| Systematik | ||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||||||
| Sorbus aucuparia Auktor : Carl von Linné, |
||||||||||||||||||
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
Rönn, Sorbus aucuparia, är ett träd inom familjen rosväxter. Dess blomning om våren och bär på hösten är karaktäristiska och lätt identifierbara tecken. Just blomning och bär liknar släktingen oxelns. Men löven skiljer sig markant genom att rönnens löv är små och parbladiga på ett enda lövfäste.
Flygrönn kallas det när rönnfrön fäster i grenklykan på andra träd och där börjar växa som ett eget träd i trädet.
Rönnen har helt små äpplefrukter, rönnbär, (liksom oxelns oxelbär) med endast 2 eller 3 rum med mycket tunna, mjuka hinnväggar. Bladen är flikiga och parbladigt sammansatta. Blommorna är små och talrika, bildar rikt förgrenade kvastar och utmärker sig med en mycket stark, frän eller sur lukt, en föga angenäm doft, som räknas till de s. k. aminoida luktämnena. Detta slags blomdoft är speciell för blommor som flitigt besöks av flugor (till exempel fläder, hagtorn och murgröna). Trots sin styrka brukar doften inte märkas en bit bort från växten, till skillnad från doften av till exempel nejlikornas eller kaprifolernas vällukt, som känns på ganska långt håll. Rönnblomman är av äppleblommornas typ med roslik krona, bred honungsrik disk innanför ståndarna m. m. Den har precis 20 ståndare, ställda i tre cirklar. Av talet 20 härledde Linné namnet "Icosandria", den tolvte klassen i hans sexualsystem.
Rönnen är ett nordiskt träd, vanlig i alla de nordiska länderna, även i de lägre fjälltrakterna och vid ishavskusterna, där den inte ens saknas på de yttersta skären, där den kan få en endast knappt fotslång, till marken tryckt stam. Rönnen utgör ett vanligt vårdträd vid finska bosättningar. Den finns även på Island och Grönland och åt andra hållet långt ned i Sydeuropa. Rönnen blir aldrig särskilt stor och är, som Linné skrivit, "ett träd, som icke blir gammalt". Då den står ensam på gårdar och backar, får den ofta en tämligen undersätsig växt. Men inne i skogar och hagar blir den högre och smärtare. Den klarar sig bra på mager, grusig och stenbunden mark och kan därför med lätthet planteras vid vägar och på gårdstomter. Den får en tät, rundad krona och rik fruktsättning när den står i skogsbryn. När frukterna mognat till sin fulla färgprakt och kvistarna sviktar under de täta och tunga fruktställningarna lämnar rönnarna sitt bidrag till höstens bjärta och prunkande landskapsfärger och på samma gång en frikostig tribut till djurlivet, för rönnbären utgör den viktigaste vinterfödan för många fågelarter, till exempel sidensvansen och trastarna. Genom fåglars förmedling utsås fröna på tak, murar, bergväggar och uppe i kronorna på gamla, storväxta träd.
Rönnveden är ljusbrun. Dess fasthet och seghet är den troligaste orsaken till att detta träd i forntiden var helgat åt guden Tor och att det ofta omtalas i folksägner och sagor. Barken kan användas till garvning och löven till vinterfoder åt boskap.
Surt sa räven, om rönnbären är ett uttryck som används om situationer där en person vill förminska känslan av brist när något åtråvärt inte är uppnåeligt. Det kommer från ett uttryck som talar om vindruvor och därför blir lättare att förstå.
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Rönn
