Rättspositivism
Wikipedia
Rättspositivism, är en riktining inom rättsfilosofin som ser rätten som en konstruktion och inte grundad på en universell moral. Enligt rättspositivismen kan inte en lag vara orätt, eftersom rätt bara är en idé eller känsla som skapats genom till exempel uppfostran, eller ett instrument för makthavare att utöva makt. Det finns olika skolor inom rättspositivisimen, varav en del menar att moral existerar och andra inte gör det.
Vad som är gällande rätt definieras som den skrivna och oskrivna lagen; rättsnormativister anser i John Lockes spår att rätt kännetecknas av en igenkänningsregel, men Locke var dock naturrättsteoretiker och rättsnormativismen skär genom rättsteorins olika skolor. Rättspositivismens motsats är i högre eller lägre grad naturrätten och därmed kontraktualismen och humanismen, att det finns ett rätt och fel oavhängigt den skrivna lagen (det vill säga lagstiftarna och lagtolkarna) eller rådande moraluppfattningen, eller att det finns en överallt gällande rätt för människan oavsett lagstiftning eller samhällsnorm.
Rättspositivismen uppstod i positivismen under 1800-talet, och Jeremy Bentham. Den första riktningen av rättspositivismen var alltså utilitarism. John Austin var en tidig förespråkare för rättspositivismen, och menade att rättstvister kan lösas med förnuftet. En annan form av rättspositivism, kallas rättsrealism (amerikansk och skandinavisk) med företrädare som Alf Ross, Axel Hägerström, och bygger på värdenihilism.
De olika rättssynerna påverkar inställningen till de mänskliga rättigheterna, internationell rätt, folkrätt, med mera. Då naturrättsteoretikerna menar att de mänskliga rättigheterna kodifierats mer eller mindre lyckat i deklarationer och konventioner, menar rättspositivister att dessa lagtexter stipulerar de mänskliga rättigheterna och endast är giltiga i den utsträckning som de ratificerats och efterföljs.
