Livscykelanalys
Wikipedia
Livscykelanalys eller Life Cycle Assessment (LCA) är en metod för att åstadkomma en helhetsbild av hur stor den totala miljöpåverkan är under en produkts livscykel från råvaruutvinning, via tillverkningsprocesser och användning till avfallshanteringen, inklusive alla transporter och all energiåtgång i mellanleden.
Livscykelanalyser kan göras på alla mänskliga aktiviteter och produkter som cd-skivor, förpackningar, bränslen, transporter etc.
Genom ta reda på i vilket steg i produktionskedjan miljöpåverkan är som störst, kan företagen rikta sina miljöansträngningar åt rätt håll och skapa ett effektivt miljöledningssystem.
Idag gör allt fler företag och organisationer livscykelanalyser som en del av sitt miljöarbete. Men i många branscher, som till exempel läkemedels- och kemikalieindustrin är en livscykelanalys så komplex att industrin ännu inte intresserat sig nämnvärt för metoden. Norden har sedan början av 90-talet varit ledande på att göra livscykelanalyser.
Den internationella standardiseringsorganisationen ISO har utvecklat en standard för livscykelanalys (ISO 14040-serien)
En livscykelanalys enligt ISO 14040 är indelad i fyra steg.
- Målbeskrivning och omfattning: Undersökningens syfte och ambitionsnivå beskrivs.
- Inventeringsanalys: Information om material och processer samlas in, miljöbelastningen för de ingående processerna fastställs.
- Miljöpåverkan: Denna fas delas in i tre steg: Klassificering, karakterisering och värdering.
- Resultattolkning: ...som också kan innehålla en förbättringsanalys för hur produktens miljöpåverkan kan minskas.
[redigera] Resultat av en LCA
En LCA utgår alltid från en bestämd mängd av den studerade produkten, till exempel 1 st bil, 1 liter läskedryck, 1 personkilometer taxiresa. Alla resultat är relaterade till denna produktmängd.
Det primära resultatet av en LCA är kvantiteter av olika naturresurser som förbrukas och av ämnen som släpps ut till luft, mark och vatten. Det handlar om antal kg bruten järnmalm, antal kg uttagen råolja, antal kg utsläppt koldioxid och en mycket lång rad andra kvantifierade utbyten med naturmiljön. Förutom ämnen kan detta resultat även visa markanvändning, buller, uppvärmning med mera. Sammanställningen av dessa utbyten brukar kallas livscykelanalysens inventeringsresultat eller miljöprofil.
Emissioner kan sedan översättas till miljöeffekter som växthuseffekt, försurning med mera med hjälp av olika omräkningsfaktorer. Det finns många ämnen som i olika grad bidrar till samma miljöeffekt. Det finns också ämnen som bidrar till flera miljöeffekter samtidigt. Genom att översätta emissioner till miljöeffekter reduceras informationsmängden markant och överskådligheten ökar. En kvalitativ sortering av inventeringsresultatet i olika miljöeffektkategorier kallas klassificering. En kvantitativ beräkning av de olika miljöeffekterna kallas kategorisering, trots att detta ord lätt kan uppfattas som en kvalitativ aktivitet. En sammanställning av de kvantifierade miljöeffekterna kan kallas miljöeffektprofil.
Fortfarande kan det vara svårt att svara på frågan om en produkt är miljövänligare än en annan. Det beror på hur man vill värdera olika miljöeffekter mot varandra. Är det bra att sänka påverkan på växthuseffekten med en enhet om det kostar en enhet ökad försurning? Det finns olika värderingsmetoder som väger samman miljöeffekterna efter egna värderingskriterier. Med en sådan värderingsmetod kan man räkna fram ett poängtal för varje LCA och därmed rangordna olika produkter med hänsyn till deras miljöpåverkan.
Värderingsmetoder är alltid mycket omdebatterade, vilket är naturligt eftersom värderingar kan vara så olika. Även om vi inte accepterar andras värderingsmetoder, måste vi på något vis ändå värdera en LCA för att ha nytta av den.
