Kungadömet av Guds nåde
Wikipedia
Kungadömet av Guds nåde, teori vars grundsats var att kungen var insatt i sitt ämbete av Gud. Kungen var ansvarig endast inför Gud. I förhållande till samhället, dess institutioner och individer, var kungen en absolut auktoritet. Teorin är historiskt sett en av de vanligare motiveringarna för monarkin.
Kungadömet av Guds nåde krävde därför underkastelse som under Gud. Klart formulerades denna tanke i en av teorins grundsatser:
Av Gud Konungen, av Konungen lagen.
Denna sats ledde i praktiken till att kungen ensam kunde utfärda lag och ändra lag. Parlamentets medverkan var därmed inte nödvändig.
Den politiska makten i en stat anges i allmänhet vila på en av flera konkurrerande principer. En av dessa principer är den gudomliga nåden; härskaren eller den regerande samhällsklassen eller eliten grundar sina maktanspråk på ett uppdrag från en högre makt.
I äldre europeiska riken sade sig ofta kungar och kejsare regera med Guds nåde, vilket innebar att de menade det vara Guds vilja att just de skulle styra över staten.
I vissa utomeuropeiska stater har härskarna ibland uppgett sig själva vara gudomliga, till exempel i Japan, Tenno, Inkariket, Solens son, och i Kina - Himlens son. I romarriket gjorde sig kejsarna ofta till en personlig gudom, som alla tvangs tillbedja som sådan.
I Sverige kallades propositioner ännu i 1900-talets början "Kongliga Majestäts Nådiga proposition".
[redigera] Se även
- Folksuveränitetsprincipen
- Maktdelningsprincipen
- Kongeloven i Danmark
- Karolinska enväldet i Sverige
- Gallikanism
- Personkult
- Himlens mandat
- Kröning
- Teokrati
