Kronstadtupproret

Wikipedia

”Det finns nederlag som är segrar och det finns segrar som är skamligare än nederlag.” – Karl Liebknecht

Kronstadtupproret kallas ett uppror som ägde rum i februari-mars 1921 i staden Kronstadt på den ryska ön Kotlin i Finska viken .

Kronstadt heter alltså den stora fortifikation som ligger på ön Kotlin strax utanför Petrograd och med sin fästning och sin flottilj skyddar hamninloppet. Ön har en fast civil befolkning på uppemot 30 000 och ett stort antal matroser, vid denna tid mer än 3000 personer. Matroserna på Kronstad var välkända för sitt revolutionära sinnelag , och de hade mycket täta band med Petrograd-sovjeten. 1917 utbryter en våg av strejker inne i staden och matroserna solidariserar sig med den. En delegation skickades av matroserna till Petrograd för att på ort och ställe studera situationen och utarbeta en gemensam aktionsplan. Vid dess återkomst antogs en resolution på ett möte med besättningarna på slagskeppen, och den lyder som följer.

Röda Armén attackerar Kronstadt

[redigera] All makt åt arbetarråden

"Efter att ha tagit del av den rapport som framlagts av representanter för besättningarna, utsända till Petrograd för att studera förhållandena därstädes av ett allmänt manskapsmöte, har vi fattat följande beslut:

1. Då det visat sig att den nuvarande sovjeten inte längre ger uttryck för arbetarnas och böndernas vilja, bör sovjeten omedelbart väljas på nytt genom sluten omröstning; före valen fullständig frihet till propaganda för alla arbetare och bönder.

2. Yttrande och tryckfrihet för arbetare och bönder, för anarkister och socialistiska vänsterpartier.

3. Rätt till möten, fackliga organisationer och bondesammanslutningar.

4. Före den 10 mars 1921 avhållandet av en partilös konferens av arbetare, röda arméns soldater och matroserna från Petrograd, Kronstadt och petrograddepartementet.

5. Försättande i frihet av alla politiska fångar tillhörande de olika socialistiska partierna, alla arbetare och bönder, soldater från röda armén och matroser arresterade för arbetar- och bondeuppror.

6. Val av en kommission för revidering av processerna mot dem som hålls i fängelse och koncentrationsläger.

7. Avskaffandet av alla "politiska sektioner" - ty inget parti bör ha privilegier för propagerandet av sina idéer eller att för detta ändamål erhålla subsidier från staten. I deras ställe bör upprättas undervisnings- och uppfostringskommissioner, som bör understödjas av samhället.

8. Omedelbart upphävande av "stängselkompanier"

9. Jämlika ransoner för alla arbetare med undantag för dem som arbetar inom de hälsovådliga industrierna.

10. Avskaffandet av de kommunistiska detachementen i alla arméförband och de kommunistiska vaktposterna i fabriker och verkstäder; i händelse av behov kan detachementen och vaktposterna utses av kompanierna, fabrikerna och verkstäderna av arbetarna.

11. Fullständig frihet för bönderna att efter behag disponera all jord och att inneha kreatur under villkor att de inte använder sig av lönearbetare.

12. Vi uppmanar alla militära förband och alla kamrater liksom också elever i de militära skolorna att förena sig med vår resolution.

13. Vi fordrar att alla våra resolutioner erhåller vidsträckt spridning.

14. Att det utses en byrå av ambulerande kontrollörer.

15. Rätt att bedriva hemarbete utan användande av lönearbetare."

[redigera] ...och inte åt Partiet!

Samtidigt radikaliseras matroserna alltmer och hävdar ”All makt åt sovjeterna – inte åt partiet”! Kronstadt Isvjetia talar om ”den tredje revolutionen” – det vill säga att makten nu skall tillhöra hela arbetarklassen genom deras valda sovjeter, inte några nya tsarer i kommissariekläder, och att verklig demokrati är möjlig. Och det kan nämnas att både Alexandra Kollontaj (Arbetaroppositionen) och Rosa Luxemburg (Spartakus) och Emma Goldman som då var gäst i Ryssland hade en liknande syn på arbetarrådens ställning i förhållande till partiet. Revolten mot kommunistpartiet uppstår spontant och utan hjälp utifrån, trots att Lenin och Trotsky på alla tänkbara sätt försöker misstänkliggöra den och knyta den till fiendens propaganda. På 10:e partikongressen blev Lenin dock tvungen att erkänna att Kronstadt inte hade kontrarevolutionärer i sina led.^[1]

[redigera] Massakern

’Monument över de revolutionära matroserna i Kronstadt

Tonen blir allt brutalare och partiet hotar med att ”om ni inte kapitulerar villkorslöst kommer vi att skjuta ner er som rapphöns”. (Före upproret kallade Trotsky dem för ”revolutionens hjältar”). ^[2]Ett första försök att slå ner revolten militärt misslyckas då Petrograd-soldaterna mitt under framryckningen på isen går över på Kronstad-försvararnas sida. Sympatierna med matroserna sprider sig vida omkring och Trotsky får till slut rekvirera soldater från de landsändar som är mest avlägsna och minst insatta i situationen. De f.d. tsarofficerarna Tuchasjevski, Kamenev och Avrov anlitas för att krossa matroserna i ett nytt försök . Trotsky infiltrerar den enorma styrkan på 50 000 man med spioner och sätter exekutionspatruller längst bak i ledet ifall någon skulle våga tveka. Sedan marscherar man över isen till fästningen. Ögonvittnet Victor Serge:

”Infanterimän i långa vita parkas avancerade i vågor och på några ställen sprack isen under dem. Här och där bröt sig enorma isblock loss och då de sakta vände över ända tog de med sig sin mänskliga last ner i de svarta vattendjupen. Och så började den skamliga slakten, kamrat mot kamrat…” ^[3] Med hjälp av tungt bombflyg och närstrider i gränderna blir matroserna efter en 10 dagars utdragen kamp massakrerade och inte mindre än 18 000 människor dödades. Tusentals fängslades, avrättades eller flydde till Finland.

[redigera] Konsekvenserna

Av taktiska skäl visade Bolsjevikpartiet och dess tjeka inte genast 1917 sin fientlighet mot de ryska arbetarråden, sovjeterna, eftersom dessas stöd i befolkningen var mycket stort och många anarkistsympatisörer senare samlats kring Krapotkins begravning. Men snart trappar man upp förföljelsen mer öppet, och med början 1918 och med Kronstadt som kulmen har anarkisterna, socialrevolutionärerna och de direktdemokratiska arbetarråden snart utplånats fysiskt och ersatts med kommissariernas ”sovjeter” direkt underställda partiet och en växande funktionärsbyråkrati – varpå revolutionens utveckling stannade upp. Denna utveckling skulle bli mycket ödesdiger: 1924 dör Lenin, Trotsky utmanövreras, Stalin tar den reella makten och börjar utrota sin omgivning, efter kriget stagnerar Sovjetunionen och 1989 kollapsar den med splittring, social misär och en kaotisk, totalitär maffiakapitalism som följd.