Kinesisk kultur

Wikipedia

Den kinesiska kulturen har en oavbruten historia på 5 000 år, och är det som kännetecknar området Kina. Den långa, och stundtals mycket våldsamma, historian har dock resulterat i en variation över tid och rum som gör det omöjligt – till och med vilseledande – att tala om "kinesisk kultur" som vore den en sammanhållen och homogent företeelse.

Innehåll

1 Kinesisk kulturhistoria
2 Kinesisk litteratur
3 Kinesisk filosofi
4 Kinesisk teater
- 4.1 Modern teater
- 4.2 Kinesisk opera
5 Se även

[redigera] Kinesisk kulturhistoria

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Kinesisk litteratur

Huvudartikel: Kinesisk litteratur

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Kinesisk filosofi

Huvudartikel: Kinesisk filosofi

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Kinesisk teater

Kinesisk teater eller huaju, som betyder talad pjäs, har sitt ursprung i shamanuppträdande för så länge sedan som 5000 år. De hölls ofta på mobila vagnar och innehöll dans, musik och akrobatik. Tillslut började hovet att uppskatta pjäserna och det finns beskrivningar av dans dramer från Choudynastin (1027–256 f. Kr). Runt 1000-talet så var det bara en text som man i stort sett improviserade runt. Men under Yuandynastin kom det första skrivna dramat till, pjäser från denna, tid kallad ”dramats guldålder, spelas än i dag upp i Kina. Till exempel ”Rummet åt väster”. Teatern utvecklades och anpassades till den regelbundna dramatiken och det regler om hur dräkterna, sminket, masker, rekvisita, rörelsemönster och musik skulle vara. Den moderna kinesiska teatern är uppbyggd på samma sätt.

[redigera] Modern teater

På början av 1900-talet kom en levande talteatertradition (huaju) som kom från Japan men hade tidsenliga europeiskt moderna mönster. De första pjäserna var ”Kameliadamen” och ”Onkel Toms stuga”, senare kom fler inhemska och västerländska klassiker på kinesiska. En viktig inspiration för den moderna kinesiska teatern var Ibsen dramatik, där män fortfarande spelade kvinnoroller långt in på 1900-talet. Teatern användes i politiska kampanjer och för att informera landsbygdsbefolkningen under kampen mellan nationalister och kommunister. Vid sidan av kulturrevolutionens teatermönster har Stanislavskij och Brecht varit förebilder för den moderna kinesiska teatern. Några av de viktigaste förgrundsgestalter i den moderna talteatern är Ouyang Yuqian (1889-1962), Guo Moruo (1892-1972), Hong Shen (1894-1955), Xia Yan (f.1900), Li Jianwu (1906-82), Lao She (1899-1966), Tian Han (1898-1968) och Can Yu (f. 1900). På senare tid har pjäser av bland andra Gao Xingjian översatts till svenska.

[redigera] Kinesisk opera

Huvudartikel: Kinesisk opera Den traditionella teatern kan delas upp i fyra grupper;

Kunqu, som bygger på melodier från Jiangsuprovinsen. Kunqu kommer från syd Kina och var populärast på 1500-talet, den är en mjuk teaterform där den poetiska formen framhävdes av flöjt och olika stränginstrument. Kunqu behöll sin ställning som den styrande underhållningen ända tills 1700-talet. Då Jingju blev populärare. Difangxi', som är lokala teaterpjäser. I Kina finns det över 350 st lokala teaterformer som skiljer sig på ämnen, musik, dräkter och på rollgestaltning. De olika Difangxi kom till under Qing-dynastin på 16-1700-talen. Varje område fick en egen teater som höll sig till sitt områdes inhemska dialekt, musik och dans.

Jingju eller Pekingopera Som är "huvudstadsteater", även kallad "Pekingopera". Jingju kom till på 1800-talets första decennium och är en blandning mellan syd och nord Kinas teatersedvänjor. Förr så hade kvinnoroller, hem, familj och kärlek varit de populäraste teman i teatern, men i och med Jingju så blev istället manliga hjältar i stridsscener och slag populärt.

Quyi, som är melodikonst och historiska teaterföreställningar. Olika slags berättarskap, komiska dialoger och episka sånger framförs av en eller två personer tillsammans med musik.

Det finns även dock- och marionett föreställningar. Den traditionella teaters olika stilar har alla samma scenform där sång, musik, dans, recitation, akrobatik och rörelser samarbetar. Det finns symbolik i klädernas, skäggens och hattarnas färg, hur och i vilka färger man är sminkad i och i maskerna.

Under kulturrevolutionen 1966-76 förbjöds den traditionella teatern i sin klassiska form, istället skulle all teaterformer utgå från sju mönster: fem ”revolutionära moderna jingju” och två ”revolutionära moderna dansdramer”. Detta skulle stödja klasskampen.