Julianus Apostata
Wikipedia
Julianus Apostata (Flavius Claudius Julianus), född 331 i Konstantinopel, död 26 juni 363, var romersk kejsare från 361 till 363.
Innehåll |
[redigera] Tronarvingen
Julianus Apostata var tillsammans med sin bror (som sedan dog) de enda två som överlevt Constantius II avrättningar av sin egen släkt för att bli av med konkurrenter till tronen. Julianus var bara ett barn då detta skedde. Julianus kom så att bli tronarvinge, såvida inte den nyckfulle Constantius beslöt sig för att ändra på detta, men han tycktes inte ha något emot den unge tilltänkte efterträdaren. Julianus levde dock i Gallien på tryggt avstånd från kejsaren i Konstantinopel. När Constantius dog lämnade han efter sig ett rike som han själv härskat över på ett föga effektivt, utan tvärtom ganska lamt sätt.
[redigera] En from och tolerant kejsare
Då han anlände till Konstantinopel för att hyllas som kejsare gjorde han det i för befolkningen förvånansvärt enkla kläder. Han var en ödmjuk och tolerant man med stort sinne för statsmannaarbetet, han hängav sig åt att lyssna på undersåtars klagomål och deltog i domstolars förfarande med liv och lust. Han studerade hellre i biblioteket än åsåg cirkusspelen och kapplöpningarna på arenan, som roade hans folk så oerhört. Ändå visade han ibland upp sig på arenan för att säga några ord och se de första loppen. Det betydde mycket för folket och även om han själv föraktade spelen var han taktfull nog att inte uttrycka detta alltför tydligt.
[redigera] Apostata - Avfällingen och försöken till hednisk motreaktion
Julianus kallas "Apostata" eftersom han avföll från kristendomen och blev den siste icke-kristne kejsaren. Under Julianus ämbetsperiod ägde en hednisk renässans rum. Han hade som "Caesar" (vilket var titeln för tronarvingen medan kejsaren kallades Augustus) fått lära sig att kristendomen var den tro man skulle hålla sig till, men mycket tyder på att han redan i tonåren såg på kristendomen med viss avsmak och istället fascinerades av den gamla hedendomen. Hans stora hängivna glöd kom att ta sig uttryck i den hedniska religionen som han försökte återuppliva. Hans människokärlek förhindrade dock att han startade sådana förföljelser av de kristna som kejsare förr gjort. Hans egen hedniska fanatism, som han inte skämdes för att visa upp då han offrade alla möjliga djur och inför förbluffade åskådare förde in sina kejserliga händer i getter och lamm för att slita ut deras inälvor, motsvarades inte av hans undersåtar. Till sin stora besvikelse upptäckte han att de till största delen inte alls delade denna hans övertygelse. När han i sin egen fantasi hade sett framför sig att den stora festen i Daphnetemplet skulle besökas av tusentals människor och att hundratals oxar skulle offras samtidigt som unga pojkar och flickor i vita linnen skulle dansa rytmiskt till denna storslagna scen, blev verkligheten att bara ett ynka fåtal dök upp och allt som man var villig att offra var en "usel" gås. Men offrande skedde i andra sammanhang. Befolkningen började skämta om, att om han skulle offra oxar och djur i den takt som han gjorde, skulle det snart inte finnas ett nötkreatur kvar i hela riket. Dessutom var han i princip vegetarian.
Han försökte imitera den kristna kyrkans organisation för att få hedendomen att resa sig, men det lyckades inte. De hedniska prästerna var tillsatta tjänstemän som inte nödvändigtvis trodde på sin religion utan oftast såg den som ett gynnsamt statusförhöjande arbetstillfälle. Hedendomens osammanhängande tro hade under något sekel runnit ut i sanden, och dess inbyggda tolerans gjorde att den inte bekämpade rivaliserande religioner, som till exempel kristendomen gjorde. Julianus fanatism hotade till slut att grumla hans i grunden goda sinnelag; han förföljde inte de kristna fysiskt, men han utestängde dem från statliga positioner och förbjöd dem att vara lärare. Efter att en impopulär kristen patriark i Alexandria lynchats av hedniska egyptier, kom den gamle patriarken Athanasius tillbaka och intog ärkebiskopstolen i staden, detta utan att Julianus givit sitt godkännande. Julianus blev arg och förbjöd Athanasius detta. Denne fick åter bege sig på flykt efter att han befunnit sig på sådan under större delen av Constantius regeringstid. Julianus hotade de kristna med att hans barmhärtighet hade gränser och att han kunde förvandla deras tillvaro till en där svärdet och elden härskade, om de inte fann sig i den nya situationen.
[redigera] Kriget mot Persien och slutet
Julianus kom bara att regera i circa tre år, men på denna korta regeringstid utmärkte han sig mer än andra kejsare gjort under decennier. I början av 363 gav han sig av till Mesopotamien för att kämpa mot perserna. En annan av hans ambitionsrika idéer var att höja rikets militära ära. Men när det började gå dåligt tvingades han dra sig tillbaka med sin armé. Under reträtten fick Julianus ett svärd i buken och dog 26 juni 363. Under begravningsfesten, då det var regel att teatersällskap drev med den döde kejsaren som man hade gjort i århundraden för att påminna om att ingen var viktig nog att inte drivas med, fanns det i Julianus kejsarperiod rikligt med situationer att skämta om, med blodiga organ och inälvor som rekvisita föreställande kejsarens förkärlek för att offra i någon viss guds namn. I jämförelse med tidigare och vissa senare skräckexempel till kejsare var Julianus en ansvarsfull kejsare, som dock mot slutet drabbades av möjligen alltför stort fanatiskt religiöst nit, vilket kanske hade kunnat utveckla sig till förföljelser om han kommit levande tillbaka från det persiska kriget.
Källa: Edward Gibbon, Det romerska rikets nedgång och fall
| Föregångare Constantius II |
Romersk kejsare 361-363 |
Efterträdare Jovianus |
