Israel-Palestina-konflikten
Wikipedia
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Under det första världskriget skedde en del förändringar i Mellanöstern. Det Osmanska riket besegrades av britterna som lyckades med denna bedrift tack vare den hjälp de fick från araberna. Naturligtvis skedde inte detta utan löften om arabisk självständighet i området. Det mest betydande avtal om arabisk självständighet skrevs mellan britterna och araberna 1915, McMahon-Husain-avtalet.
Alltsedan slutet av 1800-talet hade en ny judisk rörelse vuxit fram, grundad av den judiske österrikaren Theodor Herzl. Herzl's bok ”Judestaten” lade grunden till en helt ny väg för det judiska folket, undan det förtryck och den förföljelse detta folk fått erfara i alla tider. Vid denna tidpunkt i slutet av 1800 talet hade en ny våg av antisemitism växt fram och detta stärkte naturligtvis tilltron till skapandet av en fristat för all världens judar. I början av 1900-talet avled Herzl men hans rörelse levde kvar och fortsatte att sträva efter skapandet av en judisk stat.
Storbritannien var vid denna tidpunkt den ledande stormakten i världen och därför var det naturligt för sionisterna att söka stöd hos britterna. Sionisternas vädjan till britterna var till en början lönlös. Efter det första världskrigets slut blev britterna som väntat den stormakt som kontrollerade området, Trans-Jordanien (Jordanien), Palestina och Irak. Efter britternas övertagande av Palestina utbröt det med tiden sammandrabbningar mellan sionister och den brittiska armen. Under första världskriget bestämde sig britterna för att erkänna den sionistiska rörelsens strävan och per automatik också acceptera en judisk stat, men endast på villkoret att det stod skrivet i bestämda termer, vilket gjordes i Balfourdeklarationen (1917), samt att britterna inte stödde bildandet av en judisk stat om detta skedde med våld. Britterna strategiska baktanke med denna plötsliga vändning var att försöka vinna stöd hos de många miljoner judar som levde inom motståndarnas gränser och hoppas på sympati och hjälp från andra länder framförallt från USA. Britterna hade naturligtvis andra orsaker också, men dessa, som bl.a. innebar säkring av rutten till Indien och oljeledningar, var långsiktiga. Överenskommelserna mellan britterna och både araberna och judarna skulle innebära stora problem i framtiden.
Den judiska invandringen tilltog och Yishuv såsom judarna kallades i Palestina ökade explosionsartat. Under perioden 1922 till 1944-45 ökade den judiska befolkningen i Palestina från 83 790 till 528 702. Tre fjärdedelar berodde på invandring och resten genom naturlig folkökning. Samtidigt fördubblades antalet muslimer i Palestina till närmare en miljon. Detta bidrog till ökade spänningar genom åren. Dock var sionisterna fast beslutna om att bilda sin egen stat förr eller senare. Hebreiskan blev den gemensam plattform för Yishuv att börja på och där utifrån fortsatte det.
Samtidigt som Yishuv byggde upp sin framtida stat ökade oron hos palestinierna för att de skulle förlora sitt land till en allt större judisk befolkning. Den palestinska nationalismen växte fram under 1920-talet och hade som mål att förhindra ett judiskt övertagande av Palestina ”genom demonstrationer, strejker, terrorism och slutligen öppet krig” . De spänningar som skapades mellan palestinier och Yishuv började oroa britterna alltmer och när Adolf Hitler kom till makten 1933 fick man begränsa utbredningen av judarnas invandring för att förhindra allvarliga konflikter, detta fick man göra gång på gång men det hjälpte inte. Många terroraktioner från judarna mot engelsmännen påbörjades. Den avgörande aktionen för britterna blev sprängningen av det brittiska högkvarteret på King David hotellet i Jerusalem 1946 som den judiska rörelsen Irgun stod för. Situationen blev till slut ohållbar för britterna som dessutom nyligen avslutat ett världskrig. Till slut blev britterna tvungna att försöka finna en lösning på Palestinafrågan genom Förenta Nationerna, FN.
Med förintelsen färskt i minnet lade FN organet UNSCOP (United Nations Special Committee on Palestine) fram radikala resolutioner för hur Palestina skulle delas upp mellan Yishuv och palestinierna. Man ville dela upp området väster om Jordanfloden (nuvarande gränsen mot Jordanien) mellan Yishuv och palestinier med endast Jerusalem under internationell kontroll. Resolutionen godtogs av de båda supermakterna USA och Sovjetunionen (som härmed började spela en betydande roll i denna region) men inte av alla säkerhetsrådsmedlemmar förrän en tid efter Israels självständighetsförklaring. När den brittiska kontrollen över området tog slut den 14 maj 1948 kunde David Ben Gurion, den förste israeliske premiärministern, förklara staten Israels självständighet. Sionisterna ansåg att resolutionen fick duga men araberna ansåg att det var oacceptabelt. När statsutnämningen ägde rum förklarade Egypten som den ledande arabnationen krig mot Israel. Därmed hade en, flera decennier, lång mellanstatlig konflikt mellan Israel och dess grannländer påbörjats.
[redigera] Historia
[redigera] 1948 års arabisk-israeliska krig
Se också huvudartikel 1948 års arab-israeliska krig.
Det arabisk-israeliska kriget 1948-49 är bland judarna känt som det israeliska självständighetskriget, och bland palestinier och andra arabiska nationaliteter som al-Nakba (katastrofen).
Kriget eskalerade efter det brittiska tillbakadragandet och den judiska självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Araberna hade formellt avvisat FN:s delningsplan från november 1947, vilken innebar skapandet av en arabisk och en judisk stat i Palestina. Judiska och arabiska miliser hade redan inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Den 14 maj utropade Israel ensidigt sin självständighet. Under de följande dagarna anfölls Israel av en allierad front mellan Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Transjordanien (nuv. Jordanien), Saudiarabien och Jemen. Israels armé bestod av ca 35 000 man, men man var underlägsen i fråga om tung beväpning. Syftet med anfallet var att krossa den nya judiska stat som skapats i det f.d. Palestina. Azzam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet, uttalade sig strax efter den 15 maj: "Detta blir ett utrotningskrig och en historisk massaker som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen."
Efter en del inledande förluster började israelerna få övertaget. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd som FN:s sändebud, svensken Folke Bernadotte (senare mördad av den judiska terrorgruppen Sternligan), övervakade. Vapenvilan varade till den 8 juli, då Egypten återupptog kriget. Ungefär 2/3 av palestinierna flydde sitt hemland, dels p.g.a. krigshandlingarna och dels därför att de israeliska styrkorna körde bort dem. Även de judar som fanns på arabiskt erövrat territorium kördes bort av de arabiska styrkorna.
Under de följande 15 månaderna erövrade Israel ytterligare 26% av territoriet väster om Jordanfloden och annekterade den till den nya staten. Jordanien annekterade på samma sätt 21%, (Västbanken). Jerusalem delades i en västlig del som Israel annekterade och en östlig som Jordanien annekterade. Gazaremsan erövrades av Egypten, men den annekterades aldrig.
[redigera] Den allpalestinska staten
I september 1948, delvis som en manöver från de övriga arabstaterna att begränsa Jordaniens dominans över den palestinska frågan, utropas en palestinsk regering i Gaza. Den första oktober utropas självständighet. Den tidigare muftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini utnämns som president. Hans regering var totalt beroende av Egypten och föll samman när Egypten upplöste staten via ett dekret 1959.
[redigera] Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget 1973
Se också huvudartiklarna Sexdagarskriget och Oktoberkriget.
Den 5 juni 1967 klockan 5 attackerade Israel Egypten och Syrien som ett svar på vad man menade var krigshandlingar och ett planerat krig mot Israel. Israel ockuperade hela Sinaihalvön, Golanhöjderna, Västbanken och östra Jerusalem. Kriget har kommit att kallas sexdagarskriget. Den 22 november 1967 antog FN:s säkerhetsråd resolution 242, med krav på att Israel drog sig tillbaka.
I oktober 1973 startade Egypten och Syrien ett krig för att återta deras mark från Israel, men de kunde inte det. Sedan hjälpte Henry Kissinger, USAs utrikesminister, parterna att förhandla om fred, men han kunde bara övertyga Egyptens president Sadat att sluta fred med Israel. Som ett resultat fick Sinaihalvön återkomma till Egypten, men Israel behöll Gaza-remsan, Golanhöjderna och hela Västbanken.
Dessa gränser har inte erkänts allmänt internationellt och av FN, men utgör de gränser som staten Israel idag hävdar. Därutöver har Israel spritt konflikten till Libanon, när Israel ockuperade halva Libanon i juni 1982, men numer har israeliska armén dragits tillbaka i maj 2000 under dessa stora förluster inför det libanesiska motståndet.
[redigera] Nuläget
Det har förekommit många försök till att bilägga konflikten i detta område, och ett av de viktigaste inriktningsmålen beskrivs i vad som kallas Oslo-överenskommelsen. Enligt den skulle palestinierna stegvis få utökad självständighet. Inrikespolitiken i Israel och interna maktkamper på palestinskt håll har dock ett flertal gånger lagt hinder för denna utveckling. Sedan mitten av 1990-talet finns ett visst mått av självstyrelse genom den Palestinska myndigheten, som handhar vissa inrikespolitiska frågor och håller en egen poliskår.
Den 28 juni 2006 startade Israel en offensiv i Gazaremsan, kallad Operation Sommarregn, som svar på att Hamas kidnappat en israelisk soldat.
[redigera] Ockupationen
Israel ockuperar sen 1967 de palestinska områden som ligger utanför 1967 år gränslinje ( Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem).
Israel flyttar kontinuerligt judiska bosättare till de palestinska områdena. I januari 2006 fanns det ca 400 000 bosättare i de palestiska territorierna. (Som i Israel ofta kallas "disputed territories" eller bara "Territorierna"). Palestinier har svårt att röra sig på områdena då Israliska armén har flera hundra vägspärrar inne på området, samt att västbanken genomkorsas av vägar som lokalbefokningen inte har tillåtelse att vistas på.
Efter den sk. andra Intifadan började Israel uppföra en skyddsbarriär på västbanken för att skydda sin befokning. Avspärrningen dock har fått kritik för att den till 80% går inne på Palestinskt territorium och därmed inte skiljer mellan Israeler och Palestinier, och därför skapat en svår situation för de palestinier som bor mellan muren och den Israeliska gränsen.
Barriären har orsakat stora protester bland palestinerna då den i många fall dragits så att vattenresurser och bördiga jordbruksområden hamnat på den Israeliska sidan. Det finns också problem där tillträde till sjukhus, skolor, ålderdomshem och annan samhällsservice spärras av barriären, eller där familjer skiljts åt. Vid några tillfällen har den Israeliska högsta domstolen dömt till Palestiniernas fördel och tvingat fram nya dragningar av barriären.
Den internationella domstolen i Haag slog i juni 2004 fast att Israels mur (Haagdomstolens använde ordet "wall") på ockuperad mark är olaglig och strider mot folkrätten. I samma dom sade man dock att det däremot inte finns några juridiska hinder för Israel att bygga en mur, eller vidta skyddsåtgärder på gränslinjen eller inne på landets eget territorium. Det är alltså inte hela barriären utan de 80% som ligger utanför Israel som är illegal.
Hösten 2005 utrymde israel bosättningarna i Gaza och ungefär 7000 bosättare evakuerades. För att en ockupation skall upphöra enligt folkrätten (Genevekonventionen) skall man även upphöra med den militära kontrollen av ett område. Då Israel av säkerhetsskäl behåller kontrollen av gränserna, gränspassagerna, luftrummet och sjötrafik så befinner sig Gaza i ett oklart säkerhetspolitiskt läge.
Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel, där det finns 3 huvudlinjer. Högerpartierna och de nationalreligiösa (där bosättarrörelsen har starkt inflytande) anser att Israel har den historiska/religiösa rätten till alla de Palestinska områdena. Bland anhängarna av det nybildade Kadimapartiet finns en vanlig uppfattning att Israel borde försöka behålla Östra Jerusalem och de största bosättningarna och göra barriären till ny gräns, men dra tillbaka andra bosättningar. Det finns också en stark rörelsen anser att Israel borde dra sig tillbaka inom 1967 år gränser.
Många Israeliska soldater och officerare vägrar idag att göra tjänst på ockuperat palestinskat område eftersom de anser ockupationen som orättfärdig och förlänger konflikten med palestinierna.
Under utrymmingen av Gaza visade det sig att majoriteten av Israelerna är kritiska till bosättningspolitiken. Dels anser man att bosättarna äventyrar säkerheten för vanliga israeler genom att vara ett hinder för fred, och inte minst för israeliska soldater som måste skydda bosättningarna och bosättarna.
Men det finns också ekonomiska invändningar mot bosättningarna då staten idag ger ekonomiska subventioner till de som flyttar till bosättningar, samtidigt som bosättningarna och ockupationen ses som dålig internationell PR för Israel, och att ockupationen generellt är mycket kostsam.
[redigera] Den geografiska konflikten
Man kan här hitta tre linjer, en etablerad, en höger-israelisk enstatslösning, och en enstatslösning från palestinskt håll.
- Den allmänt etablerade linjen. Denna linje, företrädd av EU, USA, FN, de större israeliska partierna m.m. utgår från att de av Israel ockuperade områdena på Västbanken och Gaza skall utgöra grunden för en palestinsk stat.
- Den höger-israeliska linjen. Linjen, som framför allt drivs av den judiska bosättarrörelsen, anser att det "heliga landet" är ett förlovat land som skall utgöra en judisk stat.
- Den palestinska enstatslösningen. Det finns en del fraktioner som har en enstatslösning som krav. Dessa skiljer sig från varandra, speciellt i frågan om det ska vara en muslimsk stat eller inte. Företrädare för Islamiska jihad skulle säga att det ska vara en stat som sköts med islams regler, medan företrädare för marxist-leninistiska PFLP skulle svara att staten skulle vara en helt sekulär socialistisk stat, för judar såväl som araber. Namnet på denna stat skulle oavsett vara Palestina.
[redigera] Opinion i Sverige
I Sverige finns ett antal huvudlinjer i debatten:
- De som ser Israel som en ockupationsmakt och Palestinierna som motståndsmän.
- De som anser att Israel har ett större ansvar än palestinierna eftersom Israel är militärt och ekonomiskt överlägsen.
- De som menar att israeliska armén och de palestinska upprorsmännen är lika goda kålsupare.
- De som tycker att det israeliska våldet är mer riktat och behärskat än de palestinska självmordsattentaten.
- De som tycker att Israel i huvudsak använder våld för att försvara sig och att den palestinska sidan är en arabisk efterhandskonstruktion för att förinta Israel.
- De som ser Israel som den enda demokratin i mellanöstern, vilken man bör försvara.
[redigera] Referenser
- Persson Sune, Palestina-konflikten, 2001, Studentlitteratur, Lund
- Zeidler-Blomberg Beatrice, Israel – mellan dröm och verklighet, Världspolitikens Dagsfrågor nr. 1, 1989, Utrikespolitiska Institutet, Stockholm
- FN vitbok: The Origins and Evolution of the Palestine Problem 1917-1988
